Bevakar högskolan
Bevakar högskolan
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

1 april, 2009
Universitetsläraren

I den nya forskningspropositionen betonas vikten av att ”… alla universitet och högskolor ska ha ett forskningsanslag.” Man skriver också: ”Förstklassig forskning kan bedrivas vid såväl större som mindre lärosäten. Att forskning kan bedrivas vid samtliga (vår kursivering) lärosäten är också viktigt för möjligheterna att rekrytera duktiga lärare och forskare till högskolorna”. Man säger vidare att varje lärosäte bör få en garanterad minimiresurs för forskning med 8 000 kronor per helårsstudent. Men det visar sig att ”alla” inte betyder alla och att ”samtliga” inte betyder samtliga.

DET FINNS ETT MYCKET litet antal högskolor i vårt land som inte är statliga, men där staten bidrar med medel för utbildning och forskning. Några av dem är större och väletablerade utbildnings- och forskningsmiljöer: Handelshögskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping utgör tre exempel. De får, liksom samtliga statliga universitet och högskolor, basresurser av staten för den forskning som bedrivs vid respektive lärosäte. Det finns emellertid ytterligare en liten grupp enskilda högskolor som inte får en krona när det gäller basresurser till forskning. Tre av dessa är: Ersta Sköndal högskola, Röda Korsets högskola och Sophiahemmet högskola. De har tillsammans drygt 1500 helårsstudenter, med betoning på sjuksköterskeutbildning. Ersta Sköndal högskola har dessutom en socionomutbildning och utbildningsprogram för kyrkomusiker, diakoner och teologer.
Skulle även dessa tre högskolor få det forskningsstöd på 8 000 kronor per helårsstudent som i propositionen utlovats till ”samtliga” högskolor innebär det en utgift för staten på 12 miljoner kronor, nästan på pricken en promille av det totala anslaget till landets universitet och högskolor.
I Utbildningsdepartementet måste man ha en motvilja mot de sistnämnda ickestatliga högskolorna. De stora varken vill eller vågar man förbigå, men de mindre kan man helt enkelt ignorera. Det paradoxala är att samtidigt som staten fortsätter att ge utbildningsuppdrag men inget forskningsstöd till dessa högskolor försätter man dem i en omöjlig situation i förhållande till övriga universitet och högskolor. Utan ett basstöd för forskning är det på längre sikt omöjligt att genomföra utbildning och forskning med en sådan kvalité som staten kräver. I högskolans arbetsordning förutsätts dessutom att medarbetarna ska bedriva undervisning och forskning. Samma stat som inte ger oss likvärdiga resurser, kräver alltså trots detta likvärdiga prestationer!
Kan då de högskolor vi här beskriver överhuvud taget åstadkomma utbildning och forskning av någon betydelse? Ja, det har vi vid till exempel Ersta Sköndal högskola bevisat med råge genom de granskningar som Högskoleverket, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap samt Vetenskapsrådet genomfört och genom de omdömen vi då erhållit. Det betyder inte att man klarar sig bra utan basresurser från statens sida. Ett grundläggande villkor för att orka med alla satsningar är naturligtvis förvissningen om att få likvärdiga betingelser. Ett hopp om förändring väcktes med de förslag till forskningsfinansiering som den statlige utredaren Dan Brändström lade fram på uppdrag av Utbildningsdepartementet våren 2008. Brändström ansåg det som självklart att alla högskolor, verkligen samtliga och utan undantag, skulle tilldelas basanslag till forskningen. Ett förslag som regeringen valt att omtolka på ett alldeles eget sätt.

VI FRÅGAR OSS vad som är drivkraften bakom en politik som diskriminerar just dessa högskolor så flagrant? Vi blir naturligtvis ännu mer undrande när denna verkställda politik går rakt mot den egna regeringsdeklarationen med dess betoning av det civila samhället och dess betydelse. Utbildningsminister Lars Leijonborg och hans statssekreterare Peter Honeth vet naturligtvis om att den idéburna traditionen från dessa högskolors sida går helt i linje med regeringens uttalade ambition att stärka samarbetet mellan civilsamhället/den ideella sektorn och staten. Vi frågar oss också hur samarbetet ser ut mellan de olika departementen och om det egentligen finns någon politisk vilja att inom högskoleområdet genomföra den politik man pläderat för i opposition och sedan man fick regeringsmakten?

VAD SVARAR MAN då från Utbildningsdepartementets sida när vi undrar varför vi inte räknas in i kretsen av ”samtliga” högskolor och universitet? Jo, den enda anledningen som anges är att då vi inte tidigare haft infrastrukturstöd till forskning, så ska vi inte heller få det nu. Det blir, ursäkta uttrycket, ett enfaldigt argument då det bygger på att inga förändringar är möjliga och att det inte skulle finnas politisk möjlighet att rätta till orättvisa förhållanden för att få enhetliga spelregler, regler som är lika för alla. I just en forskningsproposition blir det också extra märkligt att de entydiga uttrycken ”samtliga” och ”alla” faktiskt inte har den betydelse vi annars tillskriver dem.
När borgerlig politik verkställs medför den alltså inga förändringar. Satsningar på förnyelse och så kallad mångfald sker inom ramarna för det redan väletablerade. Talet om likvärdiga möjligheter för olika aktörer försvinner i högskolevärlden. Ridå för borgerlig mångfalds- och rättviseretorik.

BENGT BÖRJESON
professor em Ersta Sköndal högskola
LARS SVEDBERG
professor Ersta Sköndal högskola

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 4, 2023