Det är slutet av förra mandatperioden han avser. Mikael Damberg menar att det var då det inom hans parti märktes ett ökat intresse för främst forskningsfrågor, ”jag uppfattade det som om flera började tänka mer på forskning”.
Damberg ser det som att engagemanget i rätt hög grad hängde ihop med branschprogrammen, att det var dessa som gjorde forskningsfrågorna till något aktuellt, mer påtagligt.
Och när socialdemokraterna nu befinner sig i opposition tillkommer konkreta signaler från partiledaren Mona Sahlin, om inte specifikt om forskning, så att riksdagsledamöterna ska vidga vyer och intressesfär:
– Mona har varit mycket tydlig med det, att vi ska ut från de egna områdesboxarna, att vi ska föra bredare samtal och träffa andra än de vanliga intressegrupperna.
Mikael Damberg är inte ensam i sin riksdagsgrupp om att ägna sig åt dessa frågor, utan det är flera som delar på området: Marie Granlund, vice ordförande i utbildningsutskottet och Thomas Strand, ledamot som bereder forskningsfrågor i utbildningsutskottet. Och Damberg tycker, förstås, att det är bättre ju fler som är aktiva gällande forskning och högre utbildning. Han medger inte att det skulle finnas någon svaghet i att Socialdemokraterna saknar profilerad ”skuggminister”, det vill säga någon som ensam får motsvara alliansregeringens Lars Leijonborg.
Förutsägbar debatt
När vi träffas kommer Mikael Damberg direkt från debatten om den forskningspolitiska propositionen, han beskriver debatten som ”förutsägbar”. Jodå, här finns ett visst mått av självkritik, ”vi (Socialdemokraterna) är nog också rätt förutsägbara i den här sortens debatter”.
Och apropå förutsägbart, vad innebär det när Socialdemokrater (likt så många andra) talar om att Sverige ska vara ”en världsledande forskningsnation”?
– Det betyder att vi är och ska vara ett av de länder som satsar mest på forskning. Det betyder att enskilda forskare som är verksamma i Sverige kan vara världsledande, därför måste vi ha vissa forskningsmiljöer och vi har Nobelpriset, som en klenod att förvalta.
– Men Sverige kan och måste bli bättre, både när det gäller forskning och högre utbildning.
Något som bekymrar Mikael Damberg är att svenska ungdomar i allt mindre utsträckning lämnar Sverige för att studera vid lärosäten i andra länder, att svenska studenter inte skaffar sig den sortens erfarenheter är ”oroväckande för hela utbildningssystemet”.
– Kanske beror det på att unga svenskar reser mer ändå, de kan dyka i Thailand i alla fall. Det är inte längre som förr, då studier var den enda möjligheten att se världen.
Regeringen gör ”dubbelfel”
Politikområdet forskning och högre utbildning, brukar kännetecknas av konsensus, av att de partipolitiska striderna inte är särskilt många eller svåra. Så vad skulle Socialdemokraterna göra bättre än alliansens politiker?
Ja, det han återigen nämner som hörnpelare i socialdemokratisk forskningspolitik är branschprogrammen. Han anser att sittande regering gör ”dubbelfel när de missar möjligheten med branschprogram och istället hänvisar till strategiska satsningar där näringslivet, på något vagt vis, ska komma in senare”.
– Risken blir då att man istället stänger ute näringslivet. Vi Socialdemokrater vill ha både branschprogram och ett fritt Vetenskapsråd, säger Mikael Damberg som tror att alliansens motstånd mot branschprogrammen bland annat beror på att ”Maud Olofsson inte vill administrera några sosse-påhitt”.
Han anser att ”regeringens sätt att jobba är nytt, i att de inte bjuder in till parlamentariska utredningar”. Han tolkar alliansens agerande som att man ”aktivt vill cementera blockpolitiken”.
– Jag är besviken på regeringen, för att de inte ser samarbetsmöjligheterna och att vi kan bli överens till fördel för långsiktigheten.
Han är förstås inte helt missnöjd med att Lars Leijonborg ofrivilligt har bjudit oppositionen på politiska poäng, ”alla de där debattartiklarna han har skrivit, som betonar forskningens frihet, samtidigt som forskningspropositionen fått väldigt mycket kritik för detaljstyrning”.
Kan vara svårt navigera
I sina egna möten med forskarsamhället uppfattar Mikael Damberg ”en viss trötthet och uppgivenhet, man tycker inte att det blir bättre, oavsett politik”. Men han har också blivit positivt överraskad över öppenheten, att forskare också har blivit glada, ”över att äntligen någon kommer och vill veta vad vi gör”.
Ombedd att nämna något mindre positivt säger Mikael Damberg att det, trots nämnda öppenhet, kan vara svårt att navigera i forskarvärlden, ”det gäller att inse att det inte behöver vara sant, bara för att det är en betrodd forskare som påstår något”.
När jag frågar om akademiska meriter i oppositionen och alliansen säger Mikael Damberg (själv förvaltningsekonom) att han ”har lite svårt att relatera till frågan, när alltfler har högre utbildning”.
– Om det finns någon bild av socialdemokraterna som akademikerföraktare, så är det en gammal bild, den är på väg bort. Det är väldigt länge sedan (S) bara var ett arbetarparti.
Han är också övertygad om att det är fullt möjligt att vinna val på en offensiv utbildningspolitik.
Tänk bara på Tony Blair och hans education, education, education. Men det kan förstås inte bara vara valfrågor, det måste vara själ och hjärta och vi måste kunna övertyga väljarna om att det finns genuina tankar kring vad vi vill.
BRANSCHPROGRAMMEN är de -”utvecklingsprogram för ökad -konkurrenskraft” som riksdagen beslutade om 2005. Programmen som har tagits fram i samarbete mellan stat, näringsliv och fackliga organisationer innehåller satsningar på forskning, utbildning och infrastruktur.
MARIELOUISE SAMUELSSON
