Daniel Tarschys var huvudperson och inledningstalare när IVA:s avdelning XI, Utbildning och forskning, samlade till seminarium i Stockholm.
Han sade att det var ”ett väldigt skojigt uppdrag” han fått, ”av en då enig regering, vi får väl se om den är lika enig nu”. Därmed syftade han på att betänkandet som lämnades 8 december, när seminariet hölls den 29 januari, ännu inte hade gått ut på remiss. Förklaringen är att finansdepartementet är en av de där kretsarna, där hans förslag har väckt missnöje snarare än munterhet, och ”finansen” har helt enkelt förhalat remissförfarandet.
Daniel Tarschys hade alltså noterat skepsis i flera kretsar. Han tyckte sig urskilja tre kategorier av missnöjda (finansdepartementet, de som önskat mer av utredningen samt SULF):
– Först alltså motståndet i finansdepartementet, som nu jämrar sig över att den politiska kontrollen minskar, vilket i för sig var precis vad regeringen beställde, men antingen kommer man inte ihåg det eller också har man ändrat sig.
Förlust på 40 miljoner?
Samtalsledaren Madelene Sandström, KK-stiftelsens vd och ordförande i IVA:s avdelning XI, undrade om det inte var förslaget om att överföra Akademiska Hus-vinster till lärosätena som väckt finansens missnöje. Tarschys höll med om att en årlig förlust av 30–40 miljoner nog fanns med i missnöjesbilden, men han trodde lika mycket på skräcken för kontrollförlust. Dock försäkrade han att Utbildningsdepartementet och Lars Leijonborg är på hans sida, alltså i det här fallet på kollisionskurs med finansdepartementet.
Nästa ”missnöjesgrupp” utgörs, enligt Tarschys, av besvikna som uppfattar Autonomiutredningen som ”en halvmesyr” och som hade velat se privatisering av universitet och högskolor. Den tredje gruppen är ”SULF, som är oroade över att högskoleförordningen ska försvinna, precis som i finansdepartementet befarad abstinens efter kontroll och regler”.
SULF:s ordförande Anna Götlind, fann att Per-Olof Eliassons intervju med SULF:s förbundsjurist Carl Falck i denna tidning (Universitetsläraren 1/2009) fungerade som återkommande referens under seminariet.
– Men SULF tycker också att det finns väldigt mycket intressant i Daniel Tarschys utredning. Vi är dock kritiska på några punkter, som tillsättningen av lärare. Studenter och skattebetalare har rätt att kräva att de är de bästa. Vi vill inte ge avkall på insyn i tillsättningsprocessen, sakkunniggranskning är lika med kvalitetsgranskning.
För få kvinnliga sakkunniga
Daniel Tarschys svarade med att beskriva tjänstetillsättningar som ”ett jättesvårt kapitel, som har blivit olidligt komplicerat”.
– Man måste kunna prova snabbspår, exempelvis är det alldeles för liten tillgång på kvinnliga sakkunniga, vilket innebär att de som finns riskerar att slitas ut.
Och det där med ”snabbspår” och tempohöjning, att ge lärosäten möjlighet att agera snabbt framhöll han som centralt i vad han vill åstadkomma med sitt förslag. En annan viktig poäng är att göra lärosäten till juridisk person och ”gå från kommandorelation till avtal”. Han berättade också hur han börjat med att inventera rådande avregleringstrend, i Sverige och i resten av Europa och upptäckt att, från 1990-talet och framåt, har ”alla” talat om samma sak:
– Antingen det har varit sanningssökande rektorer i Humboldt-traditionen eller tillväxtorienterat näringsliv och ministrar så har de, oavsett olika utgångspunkter, (mer) självständiga lärosäten som gemensamt mål.
Klassisk ämbetsmannadröm
Thorsten Nybom, professor i historia vid Örebro universitet, avlöste med ett tillbakablickande perspektiv på självständighetsfrågan.
– Universiteten har aldrig varit mer autonoma än under de 400 första åren. Men graden av akademisk frihet var samtidigt låg, de fick sköta sig bäst de ville och kunde, men fick samtidigt inte säga vad ville.
Förändringen kom med Gutenberg. Boktryckarkonsten innebar helt andra förutsättningar för undervisning och kunskap, men också för maktutövning, ”universiteten blev en resurs i den tidig-moderna staten”. Med avstamp i sin historiska exposé, bland annat om att 1700-talet innebar något ”mycket farligare än kungen, nämligen de vetenskapliga akademierna” samt att det var ministerierna i Berlin som genom externa krav på publicering ryckte upp tyska universitet ur 1700-talets period av förfall, avslutade Nybom med att anknyta till Tarschys betänkande:
– Det stora problemet är bristen på systemsyn, att utredningen inte ägnar sig åt vad vi idag vill ha universiteten till och det som föreslås är den klassiska ämbetsmannadrömmen, one size fits all.
För att tillföra ytterligare aspekter medverkade undervisningsrådet Erja Heikkinen från Finland, där en ny självstyresmodell redan är införd.
– De anställda ska inte längre vara statsanställda, men staten garanterar grundfinansiering. Vi har hyfsat självständiga universitet, men det ska bli ännu mer av självstyre. Det har varit en lång process, men nu har vi lämnat diskussionerna och övergått till praktiken. Vi är förbi den ideologiska fasen och inne i den operativa, berättade hon och visade power-pointbilder, där Finland har formulerat sin ”Vision för 2020”, då tjugo universitet ska ha blivit femton.
Studentinflytande självklart
Ännu ett finländskt perspektiv framkom när Klas-Herman Lundgren från Uppsala studentkår frågade om studentinflytande relaterat till självstyresmodellen. Erja Heikkinens berättade hur man först tänkt att det inte skulle finnas några studentrepresentanter i de nya självständiga lärosätenas instanser. Varför? Ja, man ville helt enkelt inte belasta studenterna med för mycket (ekonomiskt) ansvar, men man har tänkt om och involverar nu studenterna.
Daniel Tarschys gav lugnande besked, avseende hans svenska modell, och försäkrade att studentinflytande, i alla instanser, är självklart enligt Autonomiutredningen. ”Studenterna är ju också en finansiär”.
Professor Sverker Sörlin, KTH, var sist ut bland talarna och menade att friheten kräver något mera, ”i USA funkar det för att man har starka interna regelverk och ett stort antal aktörer.”
Han uppfattade en stor entusiasm för förslaget och undrade varför ”inte hela Sverige kastar sig om halsen på Daniel Tarschys?”. Sörlin gav själv några möjliga svar:
– Vad händer med den nationella beredskapen? Det kan bli svårt för staten att få viktiga saker utförda och det kan leda till något värre än en kommandorelation, det kan innebära underbudspolitik.
Han fortsatte:
– Det mesta blir lättare med autonoma universitet. Det blir lättare att skapa allianser, lättare att samarbeta med näringslivet, men också lättare att misslyckas. Jag är definitivt en anhängare, men jag vill också tala om riskerna, för större ojämlikhet.
Daniel Tarschys höll med om risker med autonomimodellen:
– Men det ska inte behöva innebära sämre villkor, för någon.
Mest entusiasm
Den efterföljande diskussionen innehöll mest entusiasm över förslaget, även om det också fanns skepsis, som hos Jan Nygren, tidigare socialdemokratisk toppolitiker, nu verksam som lobbyist samt ordförande i Högskolan Väst.
– När de stora universiteten blir entusiastiska, blir jag aningen nervös.
Nygren undrade också om inte ”en hel del” av det som Tarschys föreslår kan genomföras inom det system som finns idag och ville inte riktigt instämma i skallet mot finansdepartementet, ”men det är en styggelse om det inte går på remiss”.
Om detta var enigheten total, professor Bo Sundqvist talade om -”skandal”, Sigbrit Franke, tidigare universitetskansler, sade att ”det vore otroligt sorgligt”. Och sammanfattningsvis kom den tre timmar långa och livaktiga diskussionen om Autonomiutredningen att präglas nästan lika mycket av remissförfarandet, som av själva innehållet.
MARIELOUISE SAMUELSSON
