Sverige finns drygt 40 högre lärosäten. Högskolesektorn är en av de största i landet med cirka 64 000 anställda, inklusive doktorander, och är den
personalstörsta sektorn. Statsbudgetens utgifter för högre utbildning och forskning 2007 var 42,2 miljarder; sektorns totala intäkter låg dock över 47 miljarder kronor. Den globala finanskrisen har ännu inte satt sina spår men kan komma att påverka intäkterna.
På 50 år har antalet studenter ökat med knappt 300 000. Resurserna har inte ökat i samma takt; det som skett kan beskrivas som en enorm rationalisering eller standardsänkning. Antalet lärosäten har på motsvarande tid ökat med cirka 30 och med större regional spridning. Olikheterna mellan lärosätena har blivit stor. Lunds universitet hade 2007 en budget på över 5,3 miljarder kronor; Högskolan Kristianstad 0,35 och Danshögskolan 0,05 miljarder.
ÄR DET DÅ BARA OLIKHETER och konkurrens i högskolesektorn? Visst är det och ska vara viss konkurrens, men det är inte hela sanningen. Under en nyligen avslutad period fick jag förtroendet att vara ordförande i SUHF, Sveriges Universitets- och Högskoleförbund, som representerar i stort sett alla högre lärosäten i Sverige. Under två år drev SUHF bland annat ett stort projekt med namnet Det framtida högskolelandskapet och det fortsätter nu med praktisk uppföljning.
I en slutrapport, som antogs av SUHF:s förbundsförsamling i november 2008 i Lund, beskrivs å ena sidan behovet av mångfald och profileringar. Å andra sidan – och det är min poäng – slås fast att mångfaldens bas är långtgående gemensamma mål, värden och verksamheter och därmed vilja att samverka ännu mer i framtiden.
De mål och värden som förenar sektorn kallar vi akademiska värden och akademisk kvalitet. Det är högtidsord, som inte ska underskattas och som behöver uttalas. De får mycket påtagliga konsekvenser, när de tas på allvar.
AKADEMISKA VÄRDEN kan delas upp i akademisk frihet och akademisk integritet. Friheten avser till exempel myndighetsform och kärnverksamheterna utbildning och forskning. Friheten är aldrig total; den begränsas av till exempel ekonomisk styrning, etiska regler och politiska beslut i övrigt. Den akademiska integriteten i forskning och utbildning ska däremot vara absolut och är inte förhandlingsbar visavi intressen från till exempel stat, politik, näringsliv eller donatorer.
Frågan vad akademisk kvalitet är bör hela tiden övervägas, men enkelt uttryckt ska utbildningen ge inblick i och bygga på forskningens metoder och resultat. Det ska råda ett kritiskt förhållningssätt och självständigt tillgodogörande, som visar sig i seminarier och examensarbeten, ett högt antal disputerade lärare, en internationell dimension och jämförbarhet, kritisk massa och mångfald.
Detta förenar i stort sett alla lärosäten som mål, krav och kännetecken. Om vi inte fyller målen, måste något ske, till exempel ökad samverkan, nedläggning, reformering eller en rejäl uppräkning av medlen. Det är långt ifrån någon kris i sektorn, men all utbildning och forskning håller inte inför höga kvalitetsmål, och det gäller såväl stora universitet som små högskolor. Det kan röra sig om brist på kritisk massa eller för lite utbildningsverksamhet per vecka, där till exempel Hum-samh områdena passerat smärtgränsen; enskilda utbildningar måste i fråga om utbildningens resultat kunna stå sig vid jämförelse med de internationellt sett bästa universiteten.
När arbetslösheten genererar krav på fler i utbildning, när ett näringsliv i kris vill åt forskningsmedel, när regioner vill använda högskolan enbart som medel för sina mål eller när heltidsstudier inte längre är heltidsstudier – ja, då gäller det att hålla den akademiska fanan högt och inte sänka kvalitetskraven. Härom råder och bör fortsatt råda enighet.
GÖRAN BEXELL
Ordförande i SUHF
tidigare rektor för Lunds universitet
