I nummer 20/2008 av Universitetsläraren skriver Inger Lövkrona och Kerstin Alnebratt, ordförande och vice ordförande i Sveriges Genusforskarförbund, att forskningspropositionens beskrivning av genusvetenskapen kastar området 15 år tillbaka i tiden. Den grund man anför för kritiken är att regeringen i sina skrivningar markerat ett samband mellan genusforskning och jämställdhet, vilket skribenterna menar är två helt olika saker.
Grunden för påståendet är enligt min mening svag, men själva diskussionen omkring det är intressant ändå. Säger det inte något om
grundforskningsområdet självt, när verksamma hävdar att en beskrivning i en proposition kastar det 15 år tillbaka?
MEDELSTILLDELNINGEN ÄR en sak om anslagen till ett område skärs ner kan resultatet bli att forskningen kastas många år tillbaka. Men det är ju inte fallet här. Det framgår att skribenterna tycker att utfallet av resursfrågan och den så kallade öronmärkningen blivit bättre än befarat. Om penningtilldelningen, siffran i tabellen, är tillfredsställande, kan själva texten kasta ett forskningsområde 15 år tillbaka? Skulle forskare på något annat grundforskningsområde hävda det? Jag tvivlar. För mig blir tankegången ett exempel på en symbios mellan det här forskningsområdet och det politiska systemet som fått gå alldeles för långt.
En del av förklaringen till debatten ligger i att debattörerna inte gjort en tillräckligt klar distinktion mellan grundforskning och tillämpad forskning. När regeringen exempelvis ber genusforskare om hjälp för att förklara företeelsen att fler män slår kvinnor än tvärtom, är det tilllämpad forskning, något vi gör för att förse jämställdhetspolitiken med bästa möjliga beslutsunderlag. Men det innebär inte att vi är omedvetna om skillnaden mellan genusforskning och jämställdhet.
LÖVKRONA OCH ALNEBRATT oroar sig bland annat över att uppdraget till Nationella Sekretariatet för genusvetenskap kommer att bli negativt för forskningsfältet. Jag tror inte den risken är så stor. Att ge en forskningsfinansiär ett specialuppdrag är något som ofta sker, och erfarenheten är inte att det går ut över den övriga verksamheten. När, som i detta fall, särskilda pengar medföljer uppdraget är risken för negativa effekter liten.
Min huvudpoäng är att forskningspropositionen inte ska läsas som ett inomvetenskapligt styrdokument för olika discipliner. Jag antar att den oro några genusvetare känner grundar sig i att genusvetenskapen under tidigare år varit alltför utsatt för politisk inblandning och styrning. Jag hoppas att de dagarna kan vara över.
GENUSVETENSKAP ÄR IDAG en etablerad vetenskap som fått stabila livsvillkor. Den här regeringen har arbetat aktivt för att genusvetenskapens framsteg ska nyttiggöras i praktiken. Det innebär inte att vi är intresserade av att styra fältets inriktning, eller att vi inte vet skillnaden mellan genusforskning och jämställdhetsforskning. Men vi kommer att fortsätta att använda forskningens resultat när vi formar vår jämställdhetspolitik.
LARS LEIJONBORG
Högskole- och forskningsminister (FP)
