Och finansministern kan framöver känna sig snuvad på avkastningen från Akademiska Hus. Fastighetsbolaget, ska i framtiden ägas av ett holding-bolag, som i sin tur ägs gemensamt av lärosätena som alltså kan använda avkastningen precis som de vill.
Så kan man beskriva några konsekvenser av Autonomiutredningens betänkande, Självständiga lärosäten, titeln är också namnet på den helt nya, skräddarsydda organisationsform som utredningen föreslår ska gälla för universitet och högskolor, från 1 januari 2011.
– Svenska lärosäten upphör då att vara statliga myndigheter, samtidigt blir de kvar i den offentliga sfären, det handlar om avreglering, men inte om privatisering, betonar utredningens ordförande Daniel Tarschys.
Stiftelseformen, som fanns med som tänkbar form i utredningens början, anses inte fungera om den skulle gälla samtliga lärosäten, den modell som nu föreslås är inspirerad av högskolesektorn i andra länder, Finland och framförallt Tyskland.
Den direkta politiska styrningen ska minimeras, regleringsbreven försvinner och personalen ska inte längre vara statsanställd, utan anställd av lärosätet.
Kan ta emot donationer
Lärosätena ska utgöra juridiska personer, vilket gör det möjligt att ta emot donationer, äga egendom och bilda bolag. Det vill säga sådant som universitet och högskolor i och för sig kan göra idag, men inte utan att först fråga regeringen om lov. Daniel Tarschys vill att den nya formen ska ”öka tempot, skapa dynamik och integritet”.
– Svenska lärosäten har i och för sig redan en hög grad av självständighet, men det finns också en lång får-inte-göra-lista, påpekar Daniel Tarschys.
Den listan ska alltså kortas, högskoleförordningen försvinner helt och högskolelagen ska ersättas med en ny, lagen om självständiga lärosäten.
Departementet blir motpart
Finansieringen ska också i fortsättningen vara statlig, men regleras i avtal mellan stat och lärosäte, med avtalsperioder om fyra år. Lärosätena ska själva ”bestämma sina strategiska program och vetenskapliga profiler” samt underteckna vad Daniel Tarschys kallar ett ”prestationsåtagande”, om vad man ska ägna sig åt i utbyte mot den statliga finansieringen.
Lärosätenas motpart i avtalsförhandlingarna blir regeringen, det vill säga Utbildningsdepartementet som eventuellt kan få förhandlingsassistans av Högskoleverket. Och lärosätena å sin sida skulle kunna får hjälp med samordning, av SUHF. Huvudavtalet ska universitetet eller högskolan ha med Utbildningsdepartementet, men lärosätena kan också träffa avtal med andra. Daniel Tarschys tycker att ”självständiga lärosäten” gott kan jämföras med public service-företagen SVT, SR och UR, men också med kommunerna och med SKL:s förhållande till staten.
Inte sälja sin själ
De senaste årens offentliga diskussioner ger intryck av att public service-företagen och kommunerna ständigt klagar över otillräckliga ekonomiska resurser gällande uppdrag och åtaganden, men Daniel Tarschys tycker att åtminstone kommunernas position har blivit starkare, i förhållande till staten.
– Kommunsektorn har lärt sig, att ställa motkrav, kräva pengar för vad de åläggs.
Han menar att lärosätena inte alls skulle få någon hopplös förhandlingssituation, han tror inte att de blir tvungna att acceptera departementets bud, för att erhålla finansieringen. Vad lärosätet kan ”sätta emot” är, i så fall, att vända sig till andra finansiärer.
– Men visst, ju mer finfördelad finansieringen blir, desto mer tidsödande och komplicerad kan den bli, man får ju inte heller sälja sin själ.
Och den utredning han har gjort gäller inte heller lärosätenas ekonomiska förutsättningar, ”den löser inga resursbristfrågor”. Vad han däremot vill uppnå med förslagen i betänkandet är ökad integritet, ett klimat där förhållandet mellan stat och lärosäten ”går från att vara vertikalt, till horisontellt”.
Finns ingen total frihet
Samtidigt förhåller han sig realistiskt till vad som skulle gå att åstadkomma, från början döpte Utbildningsdepartementet och Lars Leijonborg utredningen till Frihetsutredningen, men Daniel Tarschys använde sig av utredarens egen frihet att själv döpa sitt betänkande och valde alltså istället en rubrik som kan uppfattas som mer formell, mindre storslagen, nämligen Autonomiutredningen.
– Det finns inget sådant som total frihet, det vet inte minst den tämligen luttrade skara som finns på Sveriges universitet och högskolor.
I diskussionen kring denna utredning och kring högskolesektorn i stort har
det blivit vanligt att tala om behovet av ledarskap, lika med något annat och ”starkare” ledarskap än idag.
– Man kan tänka sig att en del högskolor, med inriktning på exempelvis teknik och medicin, kan ha ett annat stuk på ledningen, men man får aldrig offra det kollegiala.
I utredningen finns också en modell för hur rektor ska utses, han eller hon ska anställas av styrelsen, ”efter interna konsultationer inom lärosätet”. Styrelsen, flertalet ledamöter och ordföranden, ska ”komma utifrån”. De ska utnämnas av regeringen, efter att ha nominerats av en valberedning, som i sin tur har utsetts av det ”kollegiala beslutsorgan” som ska finnas på varje lärosäte. Dessa ska bestå av lärare och forskare och studenterna ska vara ”företrädda på alla nivåer”.
Lärosätena utvärderar
Till de skyldigheter som följer med den nya självständigheten hör att lärosätena själva ska svara för utvärdering och kvalitetskontroll, ”uppgiften fullgörs dels genom inre rutiner, dels genom olika externa utvärderingsinstanser och ackrediteringsinstitut”. Tillsyn ska utövas av Högskoleverket.
– Primäransvaret för utvärdering överförs till lärosätena, de kan beställa utvärdering av vem de vill, därmed förändras också Högskoleverkets roll, det har hittills haft lite för många roller.
Enligt Autonomiutredningen bör alltså lärosätena också ”överta” Akademiska Hus, via ett bolag där alla universitet och högskolor blir delägare, med fritt förfogande över den avkastning som hittills försvunnit in i finansdepartement och statskassa.
Syftet är, enligt utredningstexten, ”att ge lärosätena en egen kapitalbas som 1) underlättar för dem att ta upp lån till investeringar och 2) skapar trygghet för de anställda och studenterna för den händelse att något lärosäte inte skulle kunna fullgöra sina ekonomiska förpliktelser”.
På frågan om hur han tror att betänkandet kommer att mottas på den politiska arenan säger Daniel Tarschys att både alliansen och oppositionen har uttryckt sig positivt. Det är inte heller så att självständiga universitet är lika med borgerlig politik.
– Inte alls, jag trodde faktiskt själv att det skulle vara större skillnad, att det skulle finnas större pendelrörelser mellan blocken. Men regeringarna de senaste fyrtio åren har alla försökt genomföra självständighetsreformer, även om sedan inte resultatet har blivit det man tänkt. Centralisering och decentralisering pågår alltid parallellt, så skulle det också bli med självständiga lärosäten.
Kan uppstå oro
Och politiker som, säkert ärligt, talar om mindre av politisering har i praktiken svårt att låta bli att försöka få sin bit av kakan, som i senaste forskningspropositionen vars 24 prioriteringsområden knappast tyder på att den politiska nivån har backat.
– När det yppar sig ett sådant tillfälle som en forskningsproposition finns det i praktiken inte bara en utan minst tjugo forskningsministrar som vill ha sitt, säger Daniel Tarschys.
Han ser dock med viss tillförsikt på viljan att ”gradvis skruva upp självständigheten”.
– Även om det säkert ute på lärosätena kan uppstå abstinens efter regler och oro bland politiker över att behöva släppa kontrollen över högskolesektorn.
MARIELOUISE SAMUELSSON
