Enligt Högskoleverkets nya rapport Rankning av universitet och högskolor som studentinformation? finns det knappast något rankningssystem som kan ge studenterna väsentlig information om lärosätenas kvalitet.
– Vi har tittat på rankningen i andra länder och den internationella debatten och också trender, säger Ellen Almgren, utredare på Högskoleverket.
De allra flesta rankningar har det uttalade syftet att informera blivande studenter om kvaliteten på olika lärosäten. Det förekommer också att man har andra intressenter som målgrupp.
Till exempel har Sydsvenska Industri- och handelskammaren som främsta syfte med sin rankning att informera arbetsgivare om vilket lärosäte som examinerar de bästa studenterna.
– Men i praktiken genomförs de flesta rankningar i andra länder av tidningar eller tidskrifter, de är kommersiella produkter som lanseras i syfte att sälja tidningar.
I Sverige har inställningen från akademiskt håll varit skeptisk, inte minst efter att Uranks* rankning av svenska lärosäten publicerats i tidningen Fokus.
Högskolan Västs rektor Lars Ekedahl har uttalat sig mycket kritiskt sedan högskolan hamnat på näst sista plats i Uranks ranking.
Romulo Enmark, rektor vid Högskolan i Halmstad, har också reagerat och räknat ihop ett antal rankningar och sedan vägt dem samman med lärosätenas storlek och funnit att Högskolan Kristianstad hamnat i topp.
Och SFS är klar motståndare till rankning. ”Ranking leder till likriktning och det är att söka förenklade svar på svåra frågor”, skriver organisationen i ett pressmeddelande.
Resultaten läggs ut
Även internationellt är i allmänhet inställningen negativ utom hos dem som själva rankar lärosäten.
– Men trots att man på akademiskt håll är mycket kritisk faller de flesta lärosäten för frestelsen att använda en bra placering på en rankningslista i sin marknadsföring. Det är inte lätt att stå emot, även om man har reservationer om att rankningslistan har brister så lägger man ut resultatet på hemsidan, säger Ellen Almgren.
Hon påpekar att svenska Uranks rankning är speciell.
– Läser man vad de skriver på den egna webbplatsen så verkar deras rankning snarast vara ett debattinlägg och ett metodexperiment. Man har också två olika listor som ger helt olika resultat vilket är ett sätt att visa att för resultatet av en rankning är det helt avgörande vilka indikatorer man stoppar in.
Men i den aktuella rapporten konstaterar Högskoleverket att vid de allra flesta rankningar för man ingen diskussion om detta.
– Det verkar ofta godtyckligt vad man stoppar in i rankningen, man lägger helt enkelt in de indikatorer som finns att få tag i, utan större eftertanke, säger Ellen Almgren.
Den internationella debatten om rankning är livlig, mycket skrivs i frågan, det arrangeras konferenser, Europiska kommissionen engagerar sig liksom Unesco och OECD.
– Den allmänna uppfattningen är att man vill undersöka hur man ska göra rankning sunt och förnuftigt, hur göra den mera transparent. Europeiska kommissionen kommer säkert att bli inblandad i försök att upprätta rankningslistor om inte annat för att försöka ta udden av Shanghai-rankningen som i princip bara mäter Nobelpristagare, Fieldspristagare* och citeringar i anglosaxiska tidskrifter.
Men Ellen Almgren anser inte att det är realistiskt att kunna hitta bra sätt att ranka hela lärosäten i sammanvägda listor.
– Jag tror det är en from förhoppning. Man kan inte väga samman ett antal olika egenskaper hos ett lärosäte till ett betyg – det blir meningslöst.
Men Högskoleverkets utredare har funnit ett par intressanta, men problematiska, försök till rankningsliknande system.
I Tyskland finns ett system där studenterna kan gå in på en webbplats och välja en utbildning och jämföra en rad olika indikatorer.
I vanliga rankningar är indikatorerna i huvudsak mått på resurserna runt utbildningarna, som antalet lärare och pengar till bibliotek, samt ett par grova mått på resultat som andel examinerade, genomströmning eller dylikt. Men i Tyskland kan studenterna undersöka ett brett
spektrum av olika indikatorer. De kan välja att titta på hur själva utbildningen ser ut, hur mycket kontakt man faktiskt har med lärarna eller hur ofta man träffar handledaren, men också faktorer runt omkring som boende och fritidsaktiviteter som sport och nöjen.
Men man rankar inte hela lärosäten utan bara varje utbildning och ger inte heller några sammanvägda betyg för utbildningen utan visar varje indikator för sig. Rankningen ger också bara omdömen i tre nivåer, medel, över medel och under medel.
– På det sättet kan studenterna få detaljerad information. I sammanräknade listor är det mycket information som döljs, säger Ellen Almgren.
Men det finns ett stort problem med den tyska rankningen.
– Den bygger på studentenkäter med extremt låg svarsfrekvens, 20 procent. Det är alldeles för stort bortfall och informationen är därför inte tillförlitlig.
I Storbritannien finns ett system som fungerar på ett liknande sätt som det tyska. Studenterna kan på en webbplats söka sig fram till olika indikatorer om olika utbildningar, fast det brittiska systemet kallas inte rankning.
– Ett problem med den brittiska varianten är att det finns ganska lite information om själva utbildningarnas kvalitet. Mycket av informationen bygger på officiell statistik. Det är tillförlitlig information men den blir ibland ett väldigt trubbigt mått och har som all kvalitetssäkrad statistik en viss eftersläpning i tid och ger därmed ingen dagsaktuell bild.
Liknande sätt att försöka individualisera sökandet efter rankningsinformation har spridit sig; kritiken mot kommersiella rankningar har inte gått spårlöst förbi.
En trend är att olika tidskrifter och tidningar, till exempel brittiska The Guardian, har infört att studenter på deras webb kan klicka sig vidare från den generella rankningslistan och ämnesvis undersöka olika indikatorer.
– Men det här är inte så utvecklat att det säger så mycket. Och det är ju inget som det går att göra rubriker på.
Vad vill studenter veta?
Frågan om rankningslistor påverkar studenternas val är mycket lite undersökt. De undersökningar som finns är osäkra och de effekter som kanske går att utläsa är små.
Och om studenterna överhuvudtaget vill ha rankningslistor och vad de i så fall vill få ut från dem är knappast undersökt alls. Högskoleverket anser därför att man borde ta reda på vad studenter vill veta om utbildningar och lärosäten.
Ellen Almgren påpekar att det finns mycket information om svenska utbildningar, inte minst från Högskoleverket.
– I Sverige finns det mängder av information om olika utbildningar att tillgå, men frågan är om någon student orkar gå igenom den. Det finns ju ett motsatsförhållande mellan tillgänglighet och kvalitet på informationen. Det är en svår balansgång, hur mycket kan man komprimera en rapport på 150 sidor innan informationen blir meningslös?
Däremot finns det lite information om utländska lärosäten.
– Vad som saknas är möjligheten att jämföra internationella utbildningar. Bara att ta fram vilken utbildning en utländsk kurs motsvarar i Sverige är svårt, och ännu svårare är att kunna jämföra kvaliteten. Där skulle studenterna sannolikt behöva större möjligheter.
Därför anser Högskoleverket att man behöver följa den europeiska utvecklingen på området.
PER-OLOF ELIASSON
*Fotnot 1) Urank är ”en association för fria studier av nationella och internationella rankningar” som årligen genomför en oberoende rankning av svenska universitet och högskolor. Urank är ett initiativ av Stig Forneng, bland annat planeringschef vid Örebro universitet, samt professorerna Ingemar Lind, matematiker och Thorsten Nybom, historiker. Se hemsidan www.urank.se.
Fotnot 2) Fieldspriset är ”matematikernas Nobelpris”.
