Att allt är underkastat förändringens lagar i stort och i smått, det vet vi. Stjärnor och planeter föds och dör under stor dramatik och skapar nya förutsättningar i universum, i vissa mycket speciella fall förutsättningar för organiskt liv – som här på jorden. I vår livsmiljö förändras villkoren, både på det fysiska planet och i fråga om organismernas mentala strukturer. Generationerna avlöser varandra och skapar nytt i korta eller utdragna processer. Allt är indraget i en till synes evig förnyelse.
Ändå verkar det som om vissa tänkesätt hos människor fastnar och ges status av slutgiltiga, eviga sanningar, trots att man vet att de tillkommit och blivit relevanta i ett visst skede av den mänskliga utvecklingen, men att de med största sannolikhet kommer att ersättas av vidareutvecklade idéer och föreställningar – förr eller senare.
Mattias Marklund, professor i Umeå, går i Universitetsläraren 17/2008 under rubriken ”Tankar som är gamla är inte nödvändigtvis bra” till angrepp mot Antroposofin, dess praktiska tillämpning i Waldorfpedagogiken, och inte minst angrips Antroposofins grundare Rudolf Steiner. Marklund anklagar skolbildningar som Antroposofin för att vara ”oförmögna till förändring” beroende på att dess till grund liggande ”teorikomplex inte medger prövbara hypoteser eller att en karismatisk person står som ursprung till denna skolbildning”. Steiner påstås ha ”via sin karismatiska person under lång tid omöjliggjort en kritisk granskning, inom den antroposofiska rörelsen, av den ’kunskapsväg’ han presenterade via visioner och så kallade ’andesyner’”.
MAN KAN UNDRA var Marklund har fått denna kritik mot Steiners person ifrån. Steiner själv uppmuntrade till allas fria utforskning i fysiska och andliga frågor. Kunskapens väg i Antroposofisk tappning rör sig i ideologiskt och religiöst helt fria och obundna landskap.
Låt oss emellertid lämna denna frågeställning för tillfället och i stället rikta uppmärksamheten mot den strikt vetenskapliga dogmatiken, och fråga oss hur ”förmögna till förändring” man är inom detta betraktelsesätt. Man kan då konstatera att finessen med det vetenskapliga synsättet är att företrädare för detta sätt att se oföränderligt kan upprepa sin sakrosankta avgränsningsregel: Kan man upprepa ett bestämt och genomfört experiment och alltid få samma resultat, då blir teorin bakom försöket godkänd och anammad vetenskapligt. Annars inte.
Och visst, det är en trygg stolsrygg att luta sig emot i bedömningen av vad man kan iaktta i den fysiska världen. Men hur snäv blir inte horisonten! Och hur låst och förändringsobenäget är inte systemet i fråga om dagens existensiella utmaningar, som har en tendens att vetta ut mot transfysiska (andliga) domäner.
ETT BELYSANDE EXEMPEL på grundläggande frågor som inte kan besvaras vetenskapligt är knutna till den Antropiska Principen (som inte har någon anknytning alls till Antroposofin, trots namnlikheten). Den säger att förutsättningen för att liv ska kunna uppstå här på jorden är att naturlagarna (som gravitationen, starka och svaga krafterna i atomkärnan etcetera ) är exakt inställda på de värden de har och alltid har haft. Och, vilket sällan framhålls, de har inte ställts in efter en lång evolutionsprocess, de fanns omedelbart på plats efter Big Bang. Kan detta vara slumpens verk, eller finns det en transfysisk förberedelse till detta i dimensioner i vilka vi inte kan räkna och mäta? Och som följdfråga: finns det någon medveten avsikt med universum? Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik) avslutar sitt resonerande kring det Antropiska spörsmålet i sin bok Den bästa av världar med att konstatera att ”det finns i alla fall inga naturvetenskapliga bevis för något sådant”. Klart slut, och inga mer frågor att ställa.
Men det kommer inte att räcka i fortsättningen att stanna vid den fysiska demarkationslinjen. Och det är här Rudolf Steiner och Antroposofin kommer in. Det finns än så länge inte många informationskanaler med genomarbetat och hållbart helhetsperspektiv som, förankrat i jordiska förhållanden, sträcker sig utöver de fysiska realiteterna. Antroposofin är dock tveklöst en sådan kanal. Och väl att märka – Steiner stod själv på stabil akademisk grund, med mått mätt efter sin tid. ”Han disputerade1891 på en avhandling om kunskapsteoretiska frågor och publicerade en rad verk med filosofiskt och idéhistoriskt innehåll” (N.E.) Vidare enligt N.E. var Steiners huvudintention ”att avlägsna motsättningen mellan naturvetenskapen och tron på en andlig verklighet”, vilket är just den riktning som vi har anledning att inom olika områden forska vidare i. Det är därför mer än beklagligt att Stockholms Universitet beslutat lägga ner den Waldorfpedagogiska delen inom lärarutbildningen vid Stockholms universitet.
BJÖRN MARTINSON
professor em, Musikhögskolan i Malmö
