Debatt

Regeringar av skilda schatteringar har under tre decennier satsat på att utveckla ett nytt forskningsfält, genusvetenskap eller som det tidigare hette kvinnoforskning och ännu tidigare jämställdhetsforskning. Genusforskare har upplevt att kunskapen om fältet liksom insikten om dess samhälleliga relevans successivt har ökat hos politiker och allmänhet. Genusforskningen är inte heller bortglömd i årets forskningsproposition, men bilden av genusforskningen och vad den är bra för är både snäv och föråldrad.
Den nära koppling mellan genusforskning och jämställdhetsarbete som görs i propositionen kastar oss minst 15 år tillbaka i tiden. Genusforskningen inskränks till att vara liktydig med jämställdhetssträvanden, åtgärder mot diskriminering, reproduktiv hälsa, hedersrelaterat våld samt till forskning om våld mot kvinnor. Dessa områden är naturligtvis angelägna och kräver genusforskning. Men genusforskning och genusperspektiv innefattar så oerhört mycket mera, inom alla samhällssfärer. Det vet regeringen, eller borde veta, om man läst exempelvis Sveriges genusforskarförbunds skrivelse till utbildningsministern inför proppen, eller om man tagit del av fältets resultat och utveckling.

SJÄLVKLART FINNS DET MYCKET att hämta för det praktiska jämställdhetsarbetet från genusforskningen. Att sätta likhetstecken mellan jämställdhet och genusforskning är, och har alltid varit, problematiskt. Det är problematiskt på samma sätt som för andra fält där statsmaktens hela fokus ligger på tillämpning och nyttiggörande.
Men det är också problematiskt därför att genusforskning visat att mycket jämställdhetsarbete som fokuserar män och kvinnor som homogena kategorier i själva verket återskapar genusrelationer istället för att ifrågasätta dem. Genusforskare har påtalat att jämställdhetsarbete genom ensidigt fokus på kvinna/manrelationer riskerar att bli både etnocentrisk och heteronormativ.
Det är i frågor som dessa vi menar att regeringen missar en av de avgörande poängerna med forskning – det kritiskt granskande uppdraget – ifrågasättandet av det förgivettagna.
Den sammantagna bilden ger anledning till oro. Oro hos genusforskare väcker regeringens utökade uppdrag till Nationella sekretariatet för genusforskning. I särskild ordning har sekretariatet fått i uppdrag att bygga upp ett stöd för statliga myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering.
Ett uppdrag som förvisso behöver utföras. Frågan är dock av vem och hur? Om detta får ersätta sekretariatets forskningspolitiska uppdrag, vilket man kan misstänka när detta inte på något sätt lyfts fram i propositionen, har en olycklig förskjutning ägt rum. En förskjutning från forskning till ren tillämpning.
Vad händer med alla de genusforskare som inte jobbar med jämställdhetsforskning? Vad händer med den kritik som riktats mot jämställdhetspolitik från många genusforskare? Om den integreras i sekretariatets uppdrag kan det bli intressant. Ingenstans framgår dock att det är denna inriktning regeringen efterfrågat.
Behandlingen av genusforskningen är symptomatisk för hur humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning överlag hanteras i propositionen. Forskningspropositionen hävdar i sin underrubrik att den är ”ett lyft för forskning och innovation”. Men, inte för all forskning, utan nästan bara den som kan leda till produkter, varor och tjänster som ger ekonomisk tillväxt. Genusforskning – i likhet med stora delar av humaniora och samhällsvetenskap – är sällan kommersialiserbar – men har andra kvaliteter som uppenbarligen inte länge anses särskilt väsentliga.

INTE ENS PÅ DE OMRÅDEN som regeringen själv säger sig vilja prioritera understryks behovet av genusforskning. Detta trots att det finns oerhört angelägna fält för genusvetenskaplig forskning såväl inom klimat, teknik som medicin. Att det dessutom finns välrenommerade genusforskare på flera av dessa områden borde föranleda regeringen att lyfta fram vikten av denna forskning. Ytterligare något som borde glädja regeringen är att den internationella bedömargruppen som rangordnade ansökningarna till Vetenskapsrådets excellenssatsning, i sitt utlåtande framhöll den allmänt höga kvaliteten hos svensk genusforskning. Om detta nämns dock inget.
Redan beskrivningen av svensk forskning är problematisk för de flesta genusforskare, men också för många andra. Man säger att sökandet efter ny kunskap ligger i människans väsen. Exemplen på detta är dock övervägande tekniskt/naturvetenskapliga. I beskrivningen av svensk vetenskapshistoria lyfter man fram uppfinnarna och innovatörerna, de som hittat lösningar på konkreta problem och skapat produkter som givit människor världen över en bättre vardag – säkerhetständstickor, kullager, separatorer, gasfyrar, dynamit, kylskåp och mycket annat. Alfred Nobel framhålls som exempel på det som regeringen vill åstadkomma med sin proposition!

GENUSFORSKNINGEN I SVERIGE, och i resten av världen, har ökat förståelsen för hur föreställningar om kön påverkar organisationer, konsten, media, politiskt beslutsfattande, men också medicinsk forskning, teknisk utveckling och kultu-rella representationer. Genusforskningens resultat lockar till debatt inom fältet såväl som utanför. Efterfrågan på genusforskare i samhället är stort oavsett om det gäller att utveckla pedagogiken i skolan, jämställdheten i olika företag eller biståndsarbete för att nämna några exempel. Detta – och mycket mera – har regeringen missat!

INGER LÖVKRONA
ordförande
i Sveriges Genusforskarförbund
KERSTIN ALNEBRATT
vice ordförande
i Sveriges Genusforskarförbund


Kategorier: Arkiv