Replik till Ann Fritzell
Ann Fritzells svar på min artikel i Universitetsläraren 17/2008 är en bekräftelse på det jag skriver i artikeln: SULF vill inte stöta sig med högskoleledningarna. Fritzells svar utgörs av ett fortsatt gnällande på regering och HSV. Men är det några resurser som har urholkats så är det statens styrningsresurser. Det passar därför SULF och SUHF att kasta skuld på dessa styrningsaktörer och låtsas framstå som hjälplösa rön för den illvilliga styrningsvinden. På det sättet kan högskoleledningar och karriärsinnade akademiker och byråkrater fortsätta att i skydd av denna retorik och av ett tilldelningssystem som påminner om regionalpolitik på Sicilien fortsätta att tanka av grundutbildningsresurser till att satsa på imageverksamhet och imagekurser, byråkratisk expansion och chefsinflation, lyxlokaler, bolagsbildande och innovationslekar, i stället för att fixa till det grundläggande, det som opinionen (vilken, som vanligt, är mer konservativ än man tror) fortfarande förväntar sig av högskolor och det som vi borde unna våra unga: vettig och långsiktigt hållbar grundutbildning.
Självklart har inte detta bara med tilldelningssystemet att göra, utan också med status, och alla som jobbar vid högskolan vet att arbete med grundutbildning är vad som har lägst status. Detta har ju för övrigt med all önskvärd tydlighet visat sig i HSV:s (av SUHF så förkättrade) utvärderingar av lärarutbildningen.
LIKSOM FRITZELL TROR JAG på decentralisering – i teorin. Det sorgliga är att flera decenniers byråkratiforskning inom teoriinriktningar som sträcker sig från public choice till organisationssociologi visar att ökad lokal demokrati (till exempel mer inflytande för lärare över sina arbetsvillkor) sällan är den mest prioriterade åtgärden för de nyligen bemäktigade, lokala styrningsaktörerna, så länge det inte finns stränga regler för denna demokratis funktion.
Utvecklingen sedan decentraliseringsreformen 1993 vid svenska högskolor är tyvärr en illustration av detta. Tvärtom urholkades den lokala demokratin – i och för sig initierat av regeringen, men högskoleledningarna teg stilla. De var trötta på gnälliga lärare och tyckte att det var angenämare att frottera sig med VD:s, GD:s och riksdagspolitiker i stället. I skydd av högskolornas symbolstyrelser tog förvaltningen makten.
FRITZELL PÅSTÅR UTIFRÅN HSV:s högskolestatistik att byråkratin inte ökar, men denna statistik är inte användbar för att mäta byråkratisering. Professorer, lektorer och adjunkter som arbetar inom byråkratin förtecknas nämligen inte bland TA-personalen, utan i de akademiska kategorier-na. Med byråkratisering menar jag inte heller, som nog de flesta läsare av dessa artiklar förstår, TA-personal i strikt mening, utan ett organisationsfenomen som uppstår under vissa betingelser.
Dessa betingelser är i den svenska högskolans fall decentralisering utan incitament för eller möjligheter till granskning, låg status på kärnverksamheten och ett perverst tilldelningssystem. Redan på sin tid formulerade Robert Michels konsekvenserna av ett sådant system: oligarki. De totala resurserna för systemet som helhet är enligt ett sådant synsätt av mindre betydelse.
Fritzell säger att det ”övergripande ansvaret för att resursutnyttjandet sker på ett effektivt sätt åligger alla som är verksamma inom högskolan, vare sig vi är akademiska ledare, universitetslärare med eller utan kollegiala eller fackliga uppdrag, administratörer eller studenter”. Detta är vackert sagt, men som så många andra vackra ord så är det just bara ord. Var ska uttröttade lärare delta i seriösa diskussioner om resursutnyttjande? Den vanliga situationen är: ett resurstilldelningssystem som inte seriöst kan ifrågasättas lokalt, obefintlig insyn i budgetberedning, noll och ingen kontakt mellan vanliga lärare och högskoleledningar samt avsaknad av formell representation i högskolans (formellt) beslutande organ.
INGEN LJUSNING KAN SKÖNJAS – fortfarande går två tredjedelar av tilldelningen inom hum-sam, om inte mer, till annat än undervisning, i trots mot regeringens anvisningar i budgetpropositionen. Jag kan dela Fritzells uppfattning att det är en angelägen uppgift för SULF att kritiskt granska regeringens och ansvarig myndighets politik, men vad gör SULF av sin kanske allra mest angelägna uppgift: att granska de riktigt mäktiga aktörerna i systemet, våra arbetsgivare – högskolorna själva?
PATRIK HALL
docent i statsvetenskap vid Malmö högskola
Replik till Patrik Hall
SULF framför nästan varje dag kritik mot högskoleledningar
Som fackförbund inom den svenska högskolan måste SULF praktiskt taget varje dag vara kritiskt mot någon högskoleledning för att kunna tillvarata enskilda medlemmars intressen. Den hållningen gäller också i utbildnings- och forskningspolitiska frågor, så det är inte rädsla för högskoleledningarna som gör att SULF – och studenterna – i första hand lägger skulden hos statsmakterna. Det är förbundets bestämda övertygelse att det är det urholkade värdet av statsmakternas ersättningar till lärosätena som är den främsta förklaringen till att studenter ges allt mindre undervisning i allt större grupper och att lärarna får allt mindre tid för förberedelse och egen forskning. Det är förvisso sant att det administrativa arbetet har ökat, samtidigt som TA-personalen minskat, vilket innebär att många lärare också måste arbeta mer med administration. Men merparten av dessa ökade bördor genereras också av ökade krav på olika typer av återredovisningar från regeringen. Av dessa två skäl har SULF – med viss framgång – i första hand inriktat sin kritik mot statsmakterna. Fyra gånger under de senaste sju åren har regeringar gjort så kallade kvalitetssatsningar på vissa utbildningsområden. Utan dessa skulle urholkningen ha varit ännu större.
SOM FRAMGÅR AV MITT förra svar så menar SULF att det givetvis är mycket viktigt att våra lokala fackliga företrädare och kollegialt valda företrädare för lärarna deltar i lärosätenas interna budgetarbete för att bevaka att resurserna används på ett ansvarsfullt sätt. Patrik Hall är välkommen att delta i detta arbete!
ANN FRITZELL
chefsutredare på SULF
