Debatt

I Universitetsläraren 17/2008 kunde man läsa att nu ska SULF sätta fokus på frågan om att undervisning och forskning ska ha samma status. Man tar sig för pannan och konstaterar att än gång ska denna fråga upp på dagordningen. Man har i årtionden i utredningar, i politiska och i fackliga uttalanden redogjort för hur viktigt det är att undervisningsmeriter beaktas och att de ska likställas med forskningsmeriter. Vad har det blivit av allt detta babblande och skrivande?

INGENTING – ABSOLUT INGENTING i realiteten. Min egen erfarenhet visar detta. Jag kom att ha min huvudsakliga syssla inom undervisning från mitten av 80-talet fram till min pensionering i mars 2008. En av huvudanledningarna till detta var personalsituationen på institutionen med påföljd att undertecknad fick ta en större del undervisning. Inget jag på något sätt beklagade. Studenterna var mycket nöjda med min insats och arbetsgivaren tyckte väl – bara jobba på. Studenterna såg till att jag fick uppmuntran i form av olika diplom och metallskulpturer.
Utöver min ordinarie undervisning utvecklade jag också olika program i
rekryteringssyfte för ungdomar i form av föreläsningar och demonstrationer. Dessa aktiviteter uppskattades av andra utanför universitetsvärlden.

MEN SÅ KOMMER VI till arbetsgivaren, universitetet och de lokala cheferna, och anslagsgivare. Då dög inte meriterna, då ansågs man som en andrahandsfigur. I en ansökan till NFR blev svaret – inga anslag, för han har undervisat för mycket. Ja, så stod det ordagrant. Alltså glöm det där med forskning. Det var bara att fortsätta med undervisning för det fanns ett stort behov av det vid institutionen. Nu blev den ene efter den andre av kollegerna befordrade, huvudsakligen på andra meriter än undervisning.
När en så kallad Pedagogisk Akademi infördes vid fakulteten, ETP, tänkte jag i mitt stilla sinne nu bör jag väl vara meriterad och få en liten uppmuntran. Jag fick höra ”Du, Jönsson kan ansöka, så får vi se om du duger.”

EN KOLLEGA MED en diger undervisningserfarenhet och -framgång sökte. Resultat: han var icke kompetent. Det som räknades var ingen verklig undervisningskicklighet eller erfarenhet och framför allt räknades inte studentåsikter. Skulle man komma i fråga i denna akademi då skulle man ha suttit på möte och babblat strunt eller gått på kurs och lärt sig sådant som vi kunnat i 25 år. Jag var glad att jag avstod från att ansöka om att bli kallad ETP .
Slutsatsen kan bara bli: Inom universitetsvärlden är undervisning och verklig arbetsinsats inom undervisning en andra- eller tredjeklassens insats. Det som räknas är forskning även om den är snäv och/eller löper i invanda spår.
Så ett råd till unga aktiva akademiker: Satsa på forskning. Strunta i undervisning. Ingen av myndigheterna, anslagsbeviljarna eller kollegerna bryr sig om ni gör dålig eller medelmåttlig undervisning. Satsa allt på forskning och ni blir uppskattade. De enda som blir lidande är studenterna, men det tycker universitetshierarkin är av mindre betydelse.

CENTRALA ELLER LOKALA maktcentra kan prata stort om undervisningens betydelse och jämställdhet med forskning, men tro inte att det blir någon förändring för att man sätter till grupper hit eller dit. Man ser hur djup rotad inställningen är när man läser den aktuella artikeln i Universitetsläraren. På sidan 11 kan man läsa ”alla lärare både ska undervisa och vara vetenskapligt aktiva”. Underförstått vid undervisning är man icke vetenskapligt aktiv. Jag har under hela min undervisningskarriär haft som ledstjärna att skola studenterna i ett vetenskapligt förhållningssätt, att göra dem vetenskapligt aktiva. Om man är en kunnig och engagerad lärare vid ett universitet är detta en självklarhet.

SLUTSATSEN KAN BARA BLI: Undervisning och forskning kommer inte att ha samma status vid universitet och högskolor inom överskådlig tid. Allt tal om jämställdhet mellan forskning och undervisning kommer att förbli en myt.

LENNART JÖNSSON
em univ lektor i kemi, Bjärred


Kategorier: Arkiv