Ett demokratiskt samhälle bygger på att enskilda tar på sig politiska uppdrag, inte sällan oavlönade. I den akademiska världen är kollegialiteten en styrningsform som bygger på att enskilda tar på sig uppdraget att leda ett visst
arbete eller att företräda en viss grupp, ofta till priset av ytterligare arbete. Inget fackförbund och ingen professionsorganisation skulle fungera utan till dels ideellt arbetande förtroendevalda som motor. Men vad driver en förtroendevald? Handlar det om att riskera sin akademiska karriär för det allmänna bästa, eller finns det andra drivkrafter? Ska man vara ärlig kan man peka på att fler än en rektor har fackliga förtroendeuppdrag bakom sig och samtliga har haft olika kollegiala uppdrag. Så att offra karriären är det inte fråga om.
SOM FÖRTROENDEVALD KÄNNER man inte sällan just detta att man fått ett förtroende som ett av skälen till att man tar uppdraget. Kollegerna, eller medlemmarna, förväntar sig att man ska leda eller företräda dem på ett bra sätt. Att känna andras förtroende är hedrande, men det är också stärkande för det allmänna självförtroen-det. Så visst: ett förtroendeuppdrag är till en del det som i ett visst mobbningsföre-byggande program kallas för en ”uppåt-puff” (jag har aldrig vågat fråga mina barn om det finns nedåtpuffar också).
Ett annat skäl är naturligtvis att man vill påverka. Som förtroendevald har man ju blivit vald just till att påverka. Hur stor påverkansmöjligheten är skiljer från fall till fall. Om den blir för liten så att uppdraget är en ren fråga om att vara röstboskap så uteblir tyvärr ofta uppåtpuffen.
Vanligt är också att man drivs av en övertygelse. I politiken är drivkraften övertygelsen att ett visst värdesystem är överlägset andra, i facket att demokratisk påverkan och skydd för enskilda medlemmar är bra för ett produktivt arbetsliv, i en professionsförening att vissa värden är grundläggande.
SOM PROFESSIONSFÖRENING syns SULF inte alltid. Sannolikt beror det till en del på att våra lokala förtroendevalda sällan eller aldrig har tid att driva professionsfrågorna. Därför kanske det är vanligare att de motiveras av en mer renodlat facklig bevekelsegrund. Som en av dem sa till mig: ”Jag vill inte att någon medlem ska känna sig skyddslös.” Ett lyckligtvis sällsynt men typiskt exempel är varsel och uppsägningar. Ärendena är aldrig enkla, men vi har en framgångsrik statistik när det gäller att rädda varslade från uppsägning även om det inte alltid är möjligt. Som förtroendevald kan jag ofta göra skillnad. Och kanske är det denna nyckel som förenar förtroendevalda: man kan göra skillnad. Oavsett bevekelsegrund så kan man göra skillnad.
FÖR DET ÄR JU DETTA som är kärnan i demokratin och i kollegialiteten: den enskilda individen ska kunna göra skillnad. Men som förtroendevald kan jag göra lite mer skillnad än andra eftersom jag gör det på andras uppdrag. Ett bra system! Så nästa gång någon frågar dig: ta chansen till ett förtroendeuppdrag.
GIT CLAESSON PIPPING
Förbundsdirektör i SULF
