Att universitetet i Italien behöver genomgå en rejäl omorganisation är ingen hemlighet för oss som jobbar inom det. Det jag personligen vänder mig mot är privatiseringen, konstaterar Antonella Panchetti, som är universitetsadjunkt på lärarlinjen i Florens.
Hon är inte ensam om att tycka att den aspekten är skrämmande. Större delen av protesterna handlar om just det.
Den nya lagen innebär att bara en av fem universitetslärare som går i pension, eller lämnar sitt jobb de närmaste fyra åren, kommer att ersättas. Dessutom dras bidragen ned till universiteten med 63 miljoner euro nästa år, en summa som sedan höjs varje år för att slutligen bli 455 miljoner euro mindre år 2013. Totalt handlar det om närmare en miljard euro (närmare tio miljarder svenska kronor) som försvinner från universitetens kassor (kostnaderna för universiteten uppgick till 16,7 miljarder euro år 2005).
Samtidigt ges universiteten möjlighet att förvandlas till privata stiftelser. Det är universitetens senater som bestämmer om de ska privatiseras. I så fall övergår alla universitetets tillgångar, inklusive fastigheter och inventarier, i stiftelsens ägo. Stiftelsernas arbete ska granskas av olika ministerier.
De som sedan vill bidra ekonomiskt till dessa stiftelser får dra av bidragen på skatten. Tanken är att banker och det privata näringslivet ska inse vikten med att finansiera högskoleutbildningen.
Ett sätt att privatisera
Enligt kritikerna är detta ett sätt att privatisera universiteten, utan att göra det direkt. Inget universitet kommer att klara sig med de minskade bidragen och därför kommer de att bli tvingade att skapa stiftelser för att kunna ta emot privata bidrag.
– Universitetet ska vara fritt och offentligt ägt. I stället för att dra ned borde regeringen satsa på att reformera och förbättra det så att vi får fram framtida generationer som verkligen är förberedda för livet och för konkurrensen på den internationella marknaden, säger Antonella Panchetti.
Universitetet i Florens är ett av de ställen där protesterna varit störst, och där även lärare deltagit aktivt. Bland annat har föreläsningarna hållits ute på gator och torg för att göra tydligt att studenterna kommer att tvingas bort från aulorna om inget förändras.
– Vi har fortsatt att undervisa, trots ockupationerna, men studenterna har bestämt att alla föreläsningar måste innehålla något om problemen som finns inom universitetet och skolan i allmänhet. Jag märker att intresset för studierna ökat, i takt med ilskan, säger Paolo Orefice, som är professor i social pedagogik och utbildningsteori vid utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Florens universitet. Han är också styrelsemedlem i Unesco Institute for Education i Hamburg.
– Det finns gott om exempel på slöseri och usel organisation inom den italienska universitetsvärlden. En rejäl reform är alltså välkommen, men för att göra det måste regeringen diskutera med universitetsvärlden. Här har vi i stället fått allmänna neddragningar, som drabbar både dem som funkar bra och dem som funkar dåligt. Dessutom är jag en stark motståndare till privatisering, eftersom bara universitet som har starka band med bankerna kommer att överleva, förklarar han.
Många demonstrationer
Det har varit intensiva veckor, och det lär inte lugna ner sig än på ett tag. Utbildningsministern Maria Stella Gelmini förklarade nämligen häromdagen att regeringen nu tänker ta tag i reformen av universitetsvärlden, alltså inte ekonomin utan själva organisationen och studieinnehållet.
Studenter och lärare ockuperar, håller möten, demonstrerar, strejkar och diskuterar på en mängd olika internet-forum. Det finns ingen skillnad mellan olika partitillhörigheter, upprördheten är lika stor både till vänster och höger.
Rädslan är stor för att kostnaderna för att gå på universitetet kommer att bli för höga för större delen av de italienska familjerna i framtiden. I dag betalas mellan 12 000 och 30 000 kronor per år i avgifter, om universiteten blir privata har det talats om mellan 60 000 och 100 000 kronor per år.
Fast trots det kompakta motståndet inom universitetsvärlden, finns det en utbredd medvetenhet om att något måste göras för att förbättra situationen.
– Visst, nivån på undervisningen har sjunkit kraftigt de senaste åren. I dag gör studenterna många tentor, men de är betydligt lättare än för bara tio år sedan. Själva undervisningssystemet behöver reformeras, säger Antonella Panchetti.
Hon har en tjänst på universitetet till juni nästa år, sedan vet hon inte om hon får fortsätta. Detsamma gäller för många
som undervisar på de italienska universiteten. Själv har hon inget hopp om att få ett fast jobb, eftersom hon inte gått den klassiska vägen genom att stanna
på fakulteten efter examen och arbeta som underbetald forskare i många år (nettolön knappt 8 000 kronor), medan man väntar på en ledig plats som adjunkt eller lektor.
Problem med ”baroner”
Detta är ett av de stora problemen med de italienska universiteten, och ett av dem som utbildningsministern har lovat att hon ska ta itu med. Det handlar om systemet med ”baroner” som enväldigt bestämmer vem som ska få arbeta på fakulteten, vem som ska få forska, vem som ska få olika jobb och så vidare. Även om det finns undantag är de få, och det är svårt (om inte omöjligt) att göra akademisk karriär i Italien i dag om man inte har en professor som hjälper en.
Och just detta system kan bli fallgropen för den italienska universitetsvärlden. Eftersom många italienare är trötta på baronerna ser de alla förändringar av universiteten som positiva, och lärarna och studenterna har svårt att få
ut sitt budskap om att mycket faktiskt fungerar.
KRISTINA WALLIN
