De flesta av oss är anställda på lärartjänster som universitetslektorer eller professorer, doktorander eller adjunkter. Och då är vi lärare. Men vi ska också forska. Att forska innebär bland annat att skriva, att författa rapporter, vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter, avhandlingar. Många av oss skriver dessutom populärvetenskapliga artiklar och böcker.
Hur ser då vår yrkesidentitet ut?
Den frågan är i viss mån felställd då den antyder att vi bara skulle ha en yrkesidentitet. Vi har många identiteter. En del ligger i en given situation latenta medan andra är manifesta. För många blir svaret på frågan att de är forskare, andra svarar att de är lärare och åter andra säger att de är både forskare och lärare. Men för många är det finare att vara forskare. Då kanske forskare är den enda manifesta yrkesaktuella identiteten. Det kan vi se på till exempel det faktum att man säger sig vara forskarledig men inte undervisningsledig.
FORSKARLEDIG INNEBÄR att vi har ledigt från undervisningen för att forska. Men undervisningsledig betyder inte att vi är lediga från forskningen för att undervisa. I den mån termen används alls så betyder den detsamma som att vara forskningsledig. Vi talar inte om forskarplikt men gärna om undervisningsplikt. Vi har rätt att forska men kallar det inte en rätt att undervisa.
Att forska innebär inte bara att samla material, att bearbeta och att tolka materialet. Att forska innebär att skriva, det vill säga att författa. När vi författar våra vetenskapliga texter ägnar vi oss inte bara åt att forska vi är också pedagoger eftersom vi försöker skriva så att i första hand granskarna – peer reviewers – ska tycka att det vi skrivit är bra nog för att publiceras.
Att vara lärare innebär inte bara att undervisa. Det innebär också att skriva underlag för undervisningen och för studenterna. Det i sin tur innebär att vi författar. Och att vi ägnar oss åt kreativt arbete.
Om vi författar så är vi författare.
MEN DEN IDENTITETEN undertrycker många av oss. Författare, det är sådana som skriver skönlitteratur, tycks många av oss mena. Men vi är författare av facklitteratur eller sakprosa som kanske är en bättre term för det vi skapar. Och det ska vi inte skämmas för – tvärtom så ska vi vara stolta över det.
Det vi författar som forskare och lärare används inte sällan i undervisning av andra lärare även om det inte är läromedel vi skriver. Om det används i undervisningen så är det läromedel även om det inte uppfattas så. En hel del av den facklitteratur som vi skriver är således läromedelslitteratur. Många av oss skriver dessutom böcker avsedda att vara läroböcker för universitet/högskolor, för gymnasiet och för den allmänna skolan.
Då ges böckerna ut på förlag. Förlagen kan vara kommersiella läromedelsförlag eller kanske vår egen institution eller vårt universitet, vår högskola. Då kommer våra rättigheter in i bilden. Vi har upphovsrätt till det vi skriver. Upphovsrätten kan i sin tur delas upp i en materiell och en icke-materiell rätt. Den materiella vill förlagen ha så stor del av som de kan få oss att ge dem. För dem rör det sig om pengar. Den icke-materiella den är vår egendom och den kan ingen ta ifrån oss. Och den handlar om att texten är något vi skapat – det du har skapat har ingen rätt att ändra på eller utnyttja utan din tillåtelse.
JAG MENAR ATT VI måste vara mera uppmärksamma på hur våra alster används och vi ska vara uppmärksamma på den upphovsrätt vi har till det vi skriver. En del av oss är inte så måna om att få betalt för det vi skriver – trevligt om någon läser det. Samtidigt som vi gärna tar emot den ersättning vi är berättigade till.
Vi blir så glada när vi får något publicerat att vi alltför sällan tänker efter vad det innebär. Vi ska ”publicera oss” – det hör till jobbet. Forskningens alla regler känner vi och vi kan jobbet. Men vi är, de flesta av oss, alltför okunniga om vad som sker med det vi skriver. Eftersom vi är författare borde vi också vara bättre på att ta vara på våra rättigheter och inte skriva på avtal hur som helst. Som de författare vi är så är vi beroende av förlagen och vi kanske inte inser att förlagen är helt beroende av oss.
JAN TROST
professor, v ordförande i Sveriges
Läromedelsförfattares Förbund
