Men som det kanske mest väsentliga som SULF har åstadkommit sedan år 2000 framhåller han gärna kopplingen mellan undervisning och forskning.
– Där har det, delvis på grund av våra ansträngningar, skett en positiv utveckling. Tidigare pratade ingen människa om avståndet mellan undervisning och forskning, nu finns det ett rejält fotfäste för tanken att det måste finnas forskning i tjänsten för lärare.
– Jag tolkar basanslagen om 8 000 kronor per helårsstudent som nu finns i forskningspropositionen som regeringens ställningstagande i frågan och det är bra, men det är för lite.
Han tror att SULF bidragit till att konkretisera problemet – ”minst 30 procent forskning, för att upprätthålla undervisningens kvalitet”.
Och Christoph Bargholtz svar till dem som menar att det (redan) finns för många forskare och att forskningen därmed kostar för mycket blir att man i så fall måste välja:
– Antingen mer pengar eller också färre studenter.
Mer pengar är aldrig självklart, men sannolikt skulle det, i en lågkonjunktur, inte heller vara särskilt populärt att minska antalet studenter.
Han tycker, apropå utbildningspolitiken, att SULF har blivit mindre reaktivt, mer aktivt och noterar belåtet att man numera efterfrågas i den offentliga debatten och av medierna: ”TT ringer oss när det har hänt något och vill veta vad SULF anser”.
Vad är han då mindre nöjd med? Ja, när det gäller mångfaldsfrågor anser han inte att SULF haft skäl att slå sig för bröstet, även om en arbetsgrupp för mångfaldsfrågor dragit igång arbetet för länge sedan.
– Och å andra sidan är ett universitet redan mer etniskt mångfaldigt än dom flesta andra arbetsplatser.
Ingen favorit
Räknar man i antalet ministrar för forskning och högre utbildning har Bargholtz vid det här laget mött Thomas Östros, Leif Pagrotsky och Lars Leijonborg, Han ser inte att det har rått eller råder någon påfallande oenighet mellan dem, mellan partier eller vänster- och högerblock. Enligt Christoph Bargholtz är det självklart att ministerposten ska innehas av en person och omfatta både forskning och högre utbildning. Han vill inte recensera eller peka ut någon favoritminister, snarare får de dela på ett gemensamt underbetyg: ”Inte har någon av dem utstrålat något särskilt starkt personligt engagemang för frågorna”.
Han går dock inte med på att politiker är oengagerade på grund av att de inte vinner några val på frågor kring högre utbildning och forskning. Precis som med kopplingen undervisning-forskning ser Christoph Bargholtz ett trendbrott, åtminstone en liten förskjutning.
– Vi har lyckats baxa frågorna en bit framåt, in i politiken och valrörelserna, sedan jag och Göran (Blomqvist, tidigare förbundsdirektör) våren 2001 resonerade om att ändra den där självklara politiska ramsan, vård-skola-omsorg till vård-utbildning-omsorg.
Pengar blir kvalitetsmått
Men, som framgått i Universitetsläraren, är Christoph Bargholtz inte nöjd med innehållet i den nyligen presenterade forskningspropositionen:
– Det är väldigt mycket pengar, men ändå mindre än vad man har hävdat skulle komma. Om man inte anser sig har råd med mer än vad det blev är det inget att hymla med. Det är viktigt att man talar klarspråk om detta, att det framgår att rejäla satsningar på några få områden innebär att det inte blir någonting, i bästa fall värdesäkring av anslag, till andra.
En av hans käpphästar, relaterat till pengar och anslag, är att forsknings-
finansieringen innehåller ett stort mått av ”sanktionerat slöseri”:
– Om du väljer mellan att anställa två unga forskare väljer du den som drar in mest pengar, mängden pengar blir ett kvalitetsmått. Men det finns inget som säger att dyr forskning är bättre än billig forskning, sparsamhet är en dygd.
Revolutionär verksamhet
Fackligt aktiv på allvar blev Christoph Bargholtz först på 1990-talet, medlemskap var självklart, från SUAF på 1970-talet. Han skulle inte beskriva sig som någon typisk föreningsmänniska, men däremot som idealist, särskilt som ung, och han talar muntert om att fysik var att betrakta som en revolutionär verksamhet, med potential att förändra världen.
– Ja, det är skillnad mellan 60 och 70-talet och nuet, det gäller inte bara mitt ämnesområde, idag handlar inte forskning om att förändra världen och samhället, utan om forskning som något välkammat, vidmakthållande.
Från början hade han tänkt läsa astronomi, men kände sig som ”en tjur i en porslinsbutik” i den miljön, det var för tyst på den institutionen. Och så hade han samtidigt en dröm om att bli journalist, en sådan som Sven Öste, världsreporter, utrikeskorre. Avgörande för att han valde fysik blev kärnfysikern och samhällsdebattören Tor Ragnar Gerholm, först hans bok Fysiken och människan, därefter Gerholms undervisning.
– När jag började var det självklart med forskning och utbildning, däremot tänkte jag inte alls på vad jag skulle bli. I dag har studenterna inte bara fötterna på jorden, de står nedborrade i jorden.
Man skulle kunna tala om en parallell, jordnära utveckling när det gäller hur medlemmarna, inte minst de unga, förhåller sig till SULF.
– Det finns lokala variationer, men jag tolkar det som att SULF har en stark ställning, det får jag höra från doktoranderna. Och det förklaras nog av sådant som att vi tagit upp frågor som problematiken med skuggdoktorander. Unga vill allmänt inte förknippas med bakåtsträvande topptunga organisationer, SULF har säkert gjort fel då och då, men däremot inte handlat oetiskt.
Han talar om att SULF, också med vad man kan kalla lokala variationer, har gott rykte hos motparten. Ett tecken på medgörlighet? Nej, Christoph Bargholtz ser det inte så:
– Jag tror att det goda ryktet handlar om att SULF verkar för universitetens och högskolornas bästa. Också. Och jag tror inte på demonstrationspolitik, jag vill inte förblöda på barrikaderna.
Utnyttjar inte friheten
Christoph Bargholtz säger att universiteten inte alltid utnyttjar den frihet de, faktiskt, har. Han finner det vidare anmärkningsvärt att en majoritet av rektorerna, enligt en undersökning, uppfattar sig som regeringens företrädare, snarare än som företrädare för lokala intressen.
– Och naturligtvis har lärosätena varit tvungna att vara tillmötesgående och uppfylla regeringars mål, som med fler studenter.
Att universitet och högskolor, vilket förutskickas i direktiven till den så kallade Frihetsutredningen, skulle upphöra att vara statliga myndigheter vore, enligt Christoph Bargholtz, ”en mycket stor sak”, att det skulle innebära särskilt mycket frihet tror han inte.
– Jag uppfattar nog att staten varit restriktiv med att styra och ställa och därmed en garant för forskningens frihet. Och hur gör man universiteten genuint autonoma? Jo, man gör dom förmögna. Utan staten blir de annars beroende av andra finansiella intressen.
Christoph Bargholtz säger att han har blivit mindre idealistisk med åren, vilket bland annat innebär att han, aningen motvilligt, har förlikat sig med insikten att det för många SULF-medlemmar är de ekonomiska utfallen som är viktigast, att det ibland är det enda viktiga.
– Ja, jag har accepterat att världen ser ut så och det är klart att jag inser betydelsen av förmåner för medlemmarna!
Gillar att diskutera
Vi träffas i SULF:S lokaler i Gamla Stan i Stockholm. Christoph Bargholtz säger att han inte är där så ofta, han har parallellt med ordförandeskapet på deltid upprätthållit sin tjänst på Stockholms universitet: – Men det har nog blivit mer och mer SULF, med åren. Man lägger sig i mer, blir mer och mer tankemässigt upptagen, djupare engagerad.
På frågan hur eller av vilka han låter sig påverkas och (eventuellt) förändra ståndpunkter kring det fackliga arbetet (och föralldel annat) nämner han SULF:s chefsutredare Ann Fritzell och förbundsdirektören Git Claesson-Pipping som samtalspartners. Samt ”enskilda individer i min professionella omgivning”, lika med institutionen, personer som har funnits med sedan långt före SULF-tiden. Och han gillar att diskutera.
– Jag är uppfostrad i en familj där alla halvropade till varandra vid köksbordet, där det var naturligt att människor hade olika uppfattning, säga vad som helst, men inte vara elak.
MARIELOUISE SAMUELSSON
