Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt och debattsvar

17 december, 2008
Universitetsläraren

I Universitetsläraren 14/08 skriver Mara Westling Allodi en arg artikel om hur urholkningen av resurser orsakar svenska högskolelärares gränslösa arbete. Det ligger mycket i det hon skriver, men jag anser att det också finns en mytbildning kring det här med ”urholkning av resurserna”. Visst har en stor utbyggnad av högskolan skett, och staten kräver i ökad utsträckning att högskolor utför arbetsuppgifter som de inte får betalt för. Samtidigt ska man vara medveten om att rektorer och andra chefer vid landets högskolor alltid använder början av 90-talet som jämförelsepunkt när man talar om urholkning av resurser, det vill säga en period av stark inflation och storskaliga högskolesatsningar.

HÖGSKOLORNA SJÄLVA står i själva verket för en stor del av urholkningen av resurser. Inom mitt eget område, samhällsvetenskap, förefaller det som att cirka 60–75 procent av resurserna dras av före det att de når grundutbildningen. Lokaler är förstås en stor bov här, men en mycket stor andel av resurserna går också till förvaltning, bibliotek och IT-system.
Det rör sig om många bäckar små: växande rektors- och fakultetskanslier, fler chefsnivåer och heltidschefer, informationsavdelningar och andra utvecklingsenheter, planeringsenheter, personalenheter, IT-enheter, krångligare administration som kräver specialiserad personal – listan kan göras längre än så, och alla dessa funktioner skapar sig egna agendor. Detta leder till att högskolan expanderar i relation till de nya uppgifter den åtar sig, ibland genom krav uppifrån, men betydligt vanligare genom egna expansionsambitioner. Mindre och mindre resurser blir kvar för grundutbildning.

I DAGENS HÖGSKOLA har det blivit allt vanligare att prata om utbildning i stället för att utföra den. Den tysta målsättningen är snarast att komma undan utbildning. Vad är felet? Svar: det decentraliserade tilldelningssystemet. Ett system där kärnverksamheten – det vill säga grundutbildningen – får ta det som blir över när alla andra nivåer har tagit sitt är sjukt.
När den borgerliga regeringen 1993 genomdrev högskolereformen var målet att minska den statliga byråkratin och öka högskolornas frihet att lägga upp sin verksamhet.
Vad man uppenbarligen inte begrep vid denna tid var att tretti utspridda byråkratier är långt värre än en central. Decentralisering i moderna stater verkar ha en närmast oundvikligt stimulerande tendens på byråkratiseringen. Lika oundvikligt är sedan att de centrala beslutsfattarna ökar sina kontrollinsatser på grund av oron över vad de decentraliserade aktörerna tar sig för – vilket i sin tur förstärker byråkratiseringen ännu mer.

NÄR HÖGSKOLORNA FICK sin nya makt tog förvaltningscheferna initiativet. Verksamheten delades in i resultatenheter. Denna reform pratas det sällan om, men det är troligen den mest betydelsefulla i sammanhanget. Resultatenheter är ett handfast sätt att sluta se på högre utbildning som en gemensam verksamhet. I stället delas budgeten upp på ett sätt som gör att den undervisande personalen inom olika ämnen betraktas som separerade kategorier; de enda som behåller kontrollen är de i centrum, vilket också är syftet. På det sättet kan ett universitet tvinga till exempel samhällsvetarna att spara 15 miljoner på ett år, samtidigt som man inte har några problem att samma år avsätta 15 miljoner av samma pengar (även om man låtsas att det är andra pengar) åt andra.
Eftersom budgetansvariga samtidigt inte begriper sig på konkret undervisningsplanering så lämnas detta till restposten, det vill säga när andra budgetposter dragits av. Kontentan blir att det är universitetsförvaltningen som har makten, vilket tydligt visas när nerdragningar görs. De drabbar nämligen alltid ”resultatenheterna” i kärnverksamheten – andra verksamheter är ju definitionsmässigt inga resultatenheter eftersom de inte producerar några studenter, då kan de heller inte spara.
Att på detta sätt prioritera allt annat och ge undervisningen det som blir över är den viktigaste faktorn bakom resursurholkningen. Staten förordar formellt den här typen av system, men i slutändan är det trots allt faktiskt den enskilda högskolan som har utvecklat prioriteringslogiken.
Varför reagerar ingen mot detta sjuka system? Den undervisande personalen har för mycket att göra och befinner sig för långt från makten för att kunna göra något; nationella politiker, studenter och externa styrelseledamöter orkar inte sätta sig in i det; högskoleledningarnas egenintresse ligger i att skylla allt på staten; och SULF? Kanske är det så illa att de inte vill stöta sig med högskoleledningarna (vilket visar vilken olycklig konstruktion ett fackförbund är där både chefer och anställda är medlemmar). Samt en mycket mänsklig förklaring: vi koncentrerar oss på individuella ledare och deras retorik, istället för på systemet som sådant.

DET ENDA SOM kan göras är en kraftig reform av tilldelningssystemet, alternativt måste alla vi högskolelärare ta en våldsam fight på våra respektive högskolor för att ändra den lokala uttolkningen av detta system. I en sådan fight är det viktigt att komma ihåg Pete Townshends gamla motto: we won’t get fooled again!

PATRIK HALL
docent i statsvetenskap
Malmö högskola

SULF svarar
Risk att urholkningen fortsätter

Först och främst vill jag förklara varför SULF och en del andra debattörer använder budgetåret 1994/95 som utgångspunkt vid beräkningar av urholkningen av statsmakternas ersättning till grundutbildningen. De ersättningsbelopp som då gällde för utbildningsområdena med lägst ersättning (humanistiskt, samhällsvetenskapligt, juridiskt och teologiskt) utgick nämligen från Högskoleutredningens, den så kallade Grundbultens, bedömningar av vad som borde vara den lägsta acceptabla tilldelningen för att studenter i genomsnitt skulle få sammanlagt nio timmars undervisning per vecka och inkluderade även kostnaderna för lokaler, inredning och utrustning.
Det är således ingen godtyckligt vald tidpunkt utan en resurstilldelning som grundats på bedömningar av pedagogisk expertis. Enligt förbundets beräkningar har kostnaderna (lönekostnader, lokalkostnader och övriga kostnader) trots flera så kallade kvalitetssatsningar under senare år ökat med cirka 20 procent mer än statsmakternas ersättningsbelopp för dessa utbildningsområden.
Att en urholkning skett är således ställt utom allt tvivel, liksom att denna urholkning kommer att fortsätta så länge samma effektiviseringkrav ställs på universitetslärare som på personal inom banker, försäkringsbolag och detaljhandeln.

SULF ANSER ATT både utbildning och forskning – kärnverksamheten – förutom ändamålsenliga lokaler för verksamheten också kräver vissa gemensamma resurser, såsom bibliotek, pedagogisk enhet, studieadministration, personalbyrå och informationsenhet. Beslut om omfattningen av sådana stödfunktioner tas internt inom lärosätena, men som Patrik Hall skriver så påverkas förvaltningens omfattning också av statsmakternas krav på lärosätena, till exempel uppföljning av verksamheten.
Om man ser till antalet teknisk-administrativ personal har de dock minskat under senare år liksom deras andel av den totala personalstyrkan, allt enligt Högskoleverkets årsrapporter. Det behöver dock inte innebära att de administrativa arbetsuppgifterna minskat totalt sett. De flesta universitetslärare vittnar om att de får ägna en allt större del av sin arbetstid åt administrativa arbetsuppgifter, bland annat Högskoleverkets utvärderingar. Kvalificerade forskare tvingas också ägna en orimligt stor del av sin tid åt forskningsansökningar och bedömningar av sådana ansökningar istället för åt forskning.
SULF har som förbund på nationell nivå ägnat sig åt att för Utbildningsdepartementet och utbildningsutskottet i riksdagen – och andra aktörer – påvisa urholkningen av anslagen och argumenterat för att en större del av forskningsanslagen ska anvisas direkt till lärosätena. Att våra lokala föreningar är involverade i budgetarbetet på lärosätena är mycket viktigt för att bevaka att beslut om avsättningar till gemensamma ändamål görs med omdöme.

MINST LIKA VIKTIGT är dock att bevaka att tjänstgöringsplaner för universitetslärare görs på ett sådant sätt att lärare ges rimliga förutsättningar att bedriva undervisning och ägna sig åt forskning på rimliga villkor. Det övergripande ansvaret för att resursutnyttjandet sker på ett effektivt sätt åligger alla som är verksamma inom högskolan, vare sig vi är akademiska ledare, universitetslärare med eller utan kollegiala eller fackliga uppdrag, administratörer eller studenter.
Min uppfattning är att det är bättre att vi tar det ansvaret än att vi begär att statsmakterna ska anvisa öronmärkta resurser till olika delar av verksamheten.

ANN FRITZELL
chefsutredare på SULF

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023