Det säger Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap med genusinriktning och medlem i regeringens forskningsdelegation, som nu gör vad man skulle kunna kalla ett personligt bokslut efter tio år på Södertörns högskola. Hon menar att det är den lilla högskolemiljön i sig som är problematisk, det är alltså inget specifikt för Södertörn.
– I en liten högskolemiljö är risken stor att medlöperivindarna drar genom korridorerna och att akademiskt mod bestraffas.
Inte givet enbart på grund av dålig ledning, utan på grund av att förutsättningarna tvingar de mindre högskolorna att följa trender, snarare än att ägna sig åt vad större lärosäten både förmår och måste; nämligen att också förvalta idén om ett ämnesstarkt universitet:
– Vi (lika med litteraturvetenskap på Södertörn) är ett exempel på hur små excellenta humanistmiljöer hamnar i slagskugga av havererade småhögskoleexperiment. Vi uppmanas att ”tänka nytt”, med risk för att ta till modeteorier som utlovar befrielse från gedigen ämneskunskap.
När Ebba Witt-Brattström summerar sina erfarenheter minns hon gärna de första årens entusiasm. Hon kom som docent från Stockholms universitet till den lilla, relativt nystartade högskolan och fick ”besjälade kolleger över ämnesgränserna”, sådana som hon hade saknat på SU.
– Och jag ångrar inte en sekund av de här tio åren. Att komma till Södertörn var en chans att visa muskler, idag vet jag att den litteraturvetenskap vi har byggt upp har haft nationell påverkan.
Övergripande kritik
Att ha fått en kurs inom Lärarlyftet, Skolverkets satsning på vidareutbildning, gör henne också glad och stolt.
Samtidigt är hon besviken och oroad över utvecklingen på Södertörn, så till den grad att hon tycker att det vore logiskt om lärosätet så småningom förlorade sin självständiga högskolestatus och blev en filial till Stockholms universitet.
– Just nu skulle vi klara oss bra, för vi är specialiserade på det som litteraturvetenskap på SU inte har, genus och drama.
Hennes kritik är också övergripande, i förhållande till ”den katastrofala forskningsfinansieringssituationen” och fixeringen vid excellens och starka miljöer:
– Starka miljöer försörjer fler, men producerar sällan den utlovade excellenta forskningen. De stora universiteten har behållit makten också vad gäller forskningsfinansieringen, hos oss är det otroligt mycket sämre villkor.
Ojämn maktbalans
Ebba Witt-Brattström talar också om den ojämna maktbalansen mellan ämnen, humanioras roll och ställning, jämfört med, exempelvis, naturvetenskapen.
Hon kommer till intervjun på cykel, ur cykelkorgen plockar hon rapporten från SISTER, Om humanistisk forskning. Nutida villkor och framtida förutsättningar om tillståndet för humaniora. (redovisad i Universitetsläraren 7/2008).
Rapportens redovisning av att forskarna, också de som får anslag, har lågt förtroende för finansieringssystemet illustrerar, enligt Ebba Witt-Brattström, beklämmande och tydligt den katastrofala situationen.
– Naturvetarna på SH saknar studenter, därför får de femtio procent forskning i tjänsten, vi andra har studenterna, men får inte en timme forskning i tjänsten. Jämför man litteraturvetare och medicinare är litteraturstudenterna så förfördelade. Och vad ska jag göra för mina 19-åringar, ska de få klara sig själva när undervisningen inte får kosta?
Hon menar att klimatet för utbildning och forskning inte förmår lyfta fram humanioras kvaliteter, som att humaniora ”strukturerar mänskliga erfarenheter i ett historiskt perspektiv”.
– Och allmänt verkar vi tro att det är med humaniora som med luften vi andas, som med kvinnan i köket, något som bara finns där, som vi tar för givet.
– Men i själva verket håller vi på att tappa det humanistiska arvet, vad som krävs är ett samlat grepp, utifrån humanisternas historiska självförståelse, istället för att som nu se humaniora som något bakåtsträvande, som något pinsamt, som något katten släpat in i forskningens och utbildningens salonger.
Låg nivå på ansökningar
Ja, Ebba Witt-Brattström är definitivt en engagerad talesperson för humaniora och humanioraforskningen, samtidigt som hon konstaterar att det kan vara ganska låg nivå på de anslagsansökningar som kommer in till den forskningsstiftelse inom vilken hon är bedömare: ”Sist kändes det lagom att ge till tio procent”.
– Alla som söker anger samma modeteorier och påstår att de därmed befinner sig vid forskningsfronten, jag menar att det pekar mot att man vill forska bara för att komma bort från slitet i utbildningsträsket.
Hon talar vidare om humanister som går omkring med dåligt samvete för att de håller fast vid svenska språket, när det forskningspolitiska credot lyder internationalisering.
– Med det menar man oftast att skriva på engelska, ett språk som vi tror att vi behärskar bättre än vad vi gör.
Hon berättar om en ”känd engelskspråkig professor” och dennes irritation över en ansökan från en etablerad svensk forskare och citerar (i översättning) professorns kommentar: ”Om projektresultaten ska publiceras på engelska, vilket ställs i utsikt, måste en kompetent språkgranskare anställas. Det tycks vara en vanlig föreställning – inte minst bland skandinaviska akademiker – att icke engelskfödda kan skriva på engelska lika bra som på sitt modersmål. X:s projektansökan (liksom mycket annat jag läser för närvarande) erbjuder kraftfull motbevisning till detta antagande”.
Ebba Witt-Brattström menar att svenska forskare, för att slippa skämmas och slippa skämma ut sig internationellt, på sin högskola bör ha tillgång till kompetenta översättare och språkgranskare.
– Det kostar pengar men det är det enda som kan leda till det utbildningspolitikerna drömmer om: en topplacering i den internationella akademiska ligan.
Saknar ”korridorkompetens”
Och apropå språk tog hennes egen lyckliga relation med Södertörns högskola definitivt slut när ”småspråken”, tyska, franska, spanska, ryska, polska och tyska, försvann. Hennes ”bokslut” efter de tio åren handlar inte bara om de förutsättningar och uppdrag en liten högskola får och har, utan också hur man förvaltar dem: Hon har debatterat detta högst offentligt, som att språklärarna fick veta först via en artikel i Dagens Nyheter att deras ämnen skulle försvinna. Ebba Witt-Brattström anser vidare att det är en skandal att Östersjöspråken (tyska, ryska och polska), försvann, med tanke på Södertörns starka koppling till Östersjöstiftelsen, liksom med tanke på att det finns ett stort intresse för svenska språket och Sverige i Tyskland och att det är Sveriges största europeiska handelspartner.
Rätt många skulle nog beskriva Ebba Witt-Brattström som ”orädd debattör”, själv säger hon att hon saknar den smidighet och ”korridorkompetens” som kan behövas för att överleva i en liten högskolemiljö.
De sista årens missnöje gör det lätt för henne att lämna Södertörn, hon överger dock inte helt sitt ämne utan räknar med att vara regelbunden (och gratis) gästföreläsare. Det handlar inte heller om avsked, utan om tjänstledighet, för tre år vid Humboldtuniversität i Berlin och Dag Hammarskjölds Stiftungsgastprofessur vid Nordeuropainstitutet.
– I Tyskland kommer jag att få undervisa på det jag kan, på den nivå jag befinner mig professionellt och slipper undervisa i allt annat också.
Det måste vända
På frågan om utvecklingen i Sverige, gälande utbildning och forskning i stort och humaniora i synnerhet, tror hon att det finns en chans att det, trots allt, blir bättre.
– Fortsätter den negativa processen når man en smärtgräns, då måste det helt enkelt vända.
Och så hoppas hon att den kommande lärarutredningen ska ”återupprätta lektoratet på gymnasienivå”. Därmed skulle man ha en lösning på ”överproduktionen” av humanioradisputerade.
MARIELOUISE SAMUELSSON
