Times Higher Education publicerade 18 september resultatet av sitt ”Big Marking Experiment”. För att undersöka om det är sant att betygssättning är slumpmässig lät man tio filosofilärare från lika många universitet betygssätta samma uppsats. Resultatet – om man drog ifrån det högsta och det lägsta betyget – var att i stort sett alla de övriga givit ett betyg kring 60/100. Lärarna resonerade påfallande lika kring uppsatsens styrkor och svagheter, och de högsta betygen gavs inte av lärare från något av de nyare lärosätena utan av kollegor från prestigefyllda äldre institutioner – en het fråga i Storbritannien.
DET ÄR INTE EN VETENSKAPLIG undersökning, långt ifrån, men den säger något om föreställningen om lärarnas yrkeskunnande. I sina reflektioner kring undersökningen berättar lärarna om osäkerhet, om att de knappast fått någon utbildning i betygssättning även om de i bästa fall fått vägledning av äldre kolleger och om magkänsla.
Naturligtvis är det på alla sätt förkastligt att lärarna inte fått högskolepedagogisk utbildning, det borde vara en självklarhet. Men är det bara dåligt med magkänsla? Eller är magkänslan helt enkelt ett uttryck för yrkeskunnande, tyst kunskap men kunskap likaväl?
EN ANNAN INTRESSANT sak i undersökningen är att en av de betygssättande lärarna helt underkände uppsatsen och menade att den var om inte ett plagiat så i alla fall helt klart en parafras på en bok i ämnet. Det visar att det är oerhört svårt att upptäcka plagiat när det är fråga om lån av ett resonemang snarare än en avskrift. Här var faktiskt meningarna delade: några ansåg att de inte skulle ha underkänt texten även om de upptäckt parafraseringarna eftersom det rörde sig om en förstaårsstudent som dessutom på andra ställen i uppsatsen refererar till boken i fråga.
Samtliga menade också att det var svårare att betygsätta när man inte kände till kontexten, det vill säga inte visste vilka böcker eller föreläsningar som ingått i kursen. Men samtidigt har de betygssatt påfallande lika. De var inte alls så kontextkänsliga som de befarade – eller möjligen hoppades. I stället tycktes de ha en gemensam idé om vad som var önskvärt, och den utgick från argumentationens styrka och tydlighet samt resonemangets originalitet.
SLUTSATSERNA MÅSTE vara flera: För det första måste högskolepedagogiska kurser utformas utifrån uppdraget att undervisa på vetenskaplig grund med målet självständigt tänkande (Högskolelagen kap 1!). I resonemangen om betygssättning framgår klart att det är vissa kvaliteter i vetenskapligheten som är fokus och betygsgrundande. Det här är inte något universitetslärarna behöver lära sig men väl synliggöra och vidareutveckla. Oron lärarna kände över sin betygssättning var obefogad, för universitetslärarkåren besitter ett omfattande tyst yrkeskunnande som måste synliggöras. En tillgång som har byggts upp i kollegial samverkan mellan lärosäten och över nationsgränser. En tillgång som hotas i dagens höghastighetshögskola.
GIT CLAESSON PIPPING
Förbundsdirektör i SULF
