Mona Sahlin framhöll också Ingvar Carlsson som inspiratör, hur han hade fått henne att förstå ”forskningens betydelse för politiken och omvärlden”. Och den förre partiledaren och rörelseveteranen medverkade också. Carlsson har dessutom egen erfarenhet av den Erlanders anda som man också i framtiden vill ha som ledstjärna i socialdemokratisk forskningspolitik. Ingvar Carlsson har en grundmurad övertygelse om forskningens betydelse ”för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen”.
Han har efter sin tid som partiledare varit styrelseordförande i Stiftelsen för strategisk forskning och är nu ordförande i ett KI-projekt.
– Om jag fick börja om och studera i Lund igen skulle jag återigen välja nationalekonomi och statsvetenskap, men jag skulle också läsa religionsvetenskap. Man kan inte vara politiker idag utan att sätta sig in i världsreligionerna.
– Jag rekommenderar alla här att lyssna på forskare, alla kanske inte är de bästa pedagogerna, men att lyssna är ändå ja, nästan en kick.
Publiken dominerades av den socialdemokratiska riksdagsgruppen, med före detta ministrar som Pär Nuder och Leif Pagrotsky, som var ansvarig för forskning efter Thomas Östros och framtill regeringsskiftet. En annan före detta fackminister, Carl Tham, återfanns också i publiken, tillsammans med tidigare regeringens rådgivare, industrimannen Carl Bennet. Partiledaren Sahlins närvaro och framträdande signalerade hög nivå, att s vill gå på offensiven i forskningsfrågorna.
– Forskning går före skattesänkningar, fastslog Sahlin och lovade en miljard till näringslivsnära forskning.
Hon anklagade också alliansen för att ”strunta i branschprogrammen” och lovade att dessa under s-styre ska bli flera, med ett nytt strategiskt program för läkemedelsindustrin och program för välfärden, för vård och omsorg.
Forskning före skattesänkning
Sahlin fastslog också att mer medel ska fördelas i konkurrens samt att socialdemokraterna kommer att försvara forskning vid de mindre högskolorna.
– Vi ska stimulera det banbrytande, mer av offentliga medel ska fördelas i konkurrens, men all forskning kan inte paketeras, kommersialiseras eller exporteras.
– Vi får inte heller avbryta allas möjlighet att ha tillgång till högre utbildning, det ska finnas möjligheter från förskola till spetsforskning.
Mona Sahlin sade också att hon hör många tala om ”att forskningen har kommit till vägs ände”, men menade att det inte stämmer, ”det är alltid är något som kan utvecklas”. Hon tog kuvösen som exempel och hur man på senare tid skapat kuvöser som kan avläsa barnens andning och Carl Bennet i publiken såg nöjd ut, det är hans företag som tillverkar de nya specialkuvöserna.
Nytt vägval
Efter partiledaranförandet och Ingvar Carlssons inledning var det dags att släppa fram forskare och forskningsetablissemang, en av partiets talespersoner för forskningsfrågor, Mikael Damberg, berättade att man skulle ”nosa lite extra på några forskningsområden, klimat och medicin”.
Först ut var Johan Rockström, vd för Stockholm Environment Institute. Hans budskap, underbyggt av pedagogiska och faktaspäckade diagram och kartor, var glasklart och drastiskt: Politiker, liksom alla andra, står vid ett nytt vägskäl och därmed ett nytt vägval.
– Vi måste sluta diskutera ”klimatförändringar” och istället inse att vi står inför klimatöverraskningar, abrupta globala förändringar.
Rockström hade publiken i sin hand, även de, ex-ministrar och andra, som annars ägnade sig åt mobiltelefonens mejltrafik, lyssnade uppmärksamt och verkade aningen skakade.
Måns Lönnroth, tidigare generaldirektör i Mistra och före detta statssekreterare i miljödepartementet sammanfattade politikernas dilemma:
– Det gäller att agera utan att veta särskilt mycket, när man vet allt om klimatförändringar är det för sent, liksom att agera politiskt utan att veta vad det kommer att kosta.
Resurser till de duktiga
Lars Ohlsson, professor i neurologi vid KI, medverkade som representant för att socialdemokraterna, i likhet med alliansen, vill framhålla medicinsk forskning som prioriterat område. Hans råd var att aldrig se forskningsbudgeten som kostnad, utan som investering.
– Och ge till dom bästa forskarna, oavsett vad dom håller på med. Det kan vara vackert tänkt att satsa på exempelvis diabetesforskning, men det är att kasta pengar i sjön om man inte först har försäkrat sig om att det finns tillräckligt många duktiga diabetesforskare.
Han tog också upp Akademiska Hus, ett av forskarvärldens favorithatobjekt, där Olsson såg alla partier som lika goda kålsupare.
– Det hjälper inte att framhålla hur mycket man satsar på forskning, när man samtidigt ligger lågt med hur mycket finansdepartementet tar tillbaka på hyror.
Eftersom Lars Olsson nu hade tillfälle att tala direkt till politiker ville han fortsätta på ”hus-temat” och varna för politikers fixering vid just hus:
– Bygg inte fler fina hus, det blir inte bättre forskningsresultat av det! Ändå är det, när de forskningspolitiska besluten kommer upp på tillräckligt hög nivå som om man bara kan tänka i satsningar lika med hus …
Förutsättning kritiskt tänkande
Li Felländer Tsai, professor i ortopedi, kom med en annan varning, gällande klinisk forskning:
– Inom vården måste man bort från det som gäller idag, faster-better-cheaper, framgångsrik klinisk forskning förutsätter kritiskt tänkande, inte kortsiktiga budgetvinster.
Astra-Zenecas vd Steinar Höeg berömde den framgångsrika symbiosen mellan privata företag och offentlig sektor samt bjöd på en företagsanekdot om att det är svårt att förutse framgångar:
– När det gäller Losec började det som civil olydnad från forskarsidan, dåvaran-de koncernledningen hade satt stopp för Losec-forskningen, men forskarna fortsatte i alla fall.
Satsa tre miljarder
I den efterföljande diskussionen om forskning för tillväxt, medverkade bland andra Vinnovas generaldirektör Per Eriksson, som lockade politikerna med resultatgaranti, om de bara satsar tillräckligt mycket:
– Satsa tre miljarder istället för en, på näringslivsnära forskning och låt företagen matcha satsningarna, då skulle det ske otroligt mycket, på begränsad tid.
Den avslutande panelen hade i Björn von Sydow en mycket aktiv moderator, han är förutom riksdagsledamot också styrelseordförande i Vetenskapsrådet och har, precis som Ingvar Carlsson, fostrats i den erlanderska andan och
forskningspolitiken. Von Sydow reflekterade själv över om en regering kan och bör besluta om forskningsanslag? Och omvänt, om universitetsstyrelser kan fatta beslut som väger in samhällsrelevans?
Agneta Bladh, rektor för Högskolan i Kalmar, kunde konstatera att lärosätenas perspektiv dittills varit frånvarande i diskussionen:
– Det är dags att politikerna tror på forskarna, även om man ska skicka massor av pengar direkt till universiteten kan man inte göra det utan en tanke, sade Agneta Bladh, som har egen erfarenhet av ”politikersidan”, i egenskap av f d statssekreterare i Utbildningsdepartementet.
Ombedda att ge råd till politikerna i form av one-liners, sade Lars Olsson ”Underlätta för donationer” och Per Eriksson ”Lär av Finland”, Steinar Höeg bad istället att få överlämna en rapport, att avhämtas av intresserade politiker.
Politiker och riksdagsledamöter har god seminariekondition och är proffs på att ta till sig information, men man förstod på mumlet vid fikapaus och eftersnack att det inte hade varit helt lätt att hänga med i blandningen av Erlander-historik, rapporter från forskningsfronten och skillnaden mellan grundforskning och tillämpad forskning. Med en sådan mix, komprimerad till en tämligen spretig forskningsdag finns risk att man åstadkommer viss förvirring, snarare än den förundran Mona Sahlin efterlyste.
*) ”Marie” i P O Enquists roman som utkom 2004 är Marie Curie, dubbel Nobelpristagare.
MARIELOUISE SAMUELSSON
