Det existerar en pedagogisk inskränkthet i svensk utbildningspolitik just nu. Det talas mycket om vårt pluralistiska, moderna och toleranta samhälle men det gäller tydligen inte för skola och högre utbildning. Det har funnits en stark liberal kritik mot tidigare stelbenta skolbyggen där alla stöps i samma form. Friskolereformen var delvis ett svar på detta där man bland annat ville uppnå en större pedagogisk valfrihet. Nu pågår en (o)liberal likriktning av svensk utbildning. Vad är det som händer?
I förslaget kring ny gymnasieskola, där remissvaren nu börjar droppa in, reagerar friskolornas riksförbund kraftig mot att antalet program minimeras. Väl fungerande utbildningar raderas ut vilket är ett hårt slag mot alternativa utbildningar. Avnämaren Svenskt Näringsliv delar den kritiken.
ETT ANNAT EXEMPEL: Lärarutbildningen vid Stockholms universitet har under flera års tid bedrivit en lärarutbildning med inriktning mot den så kallade Waldorfpedagogiken (samma utbildning existerar i våra nordiska grannländer). Nu stoppar lärarutbildningsnämnden vid Stockholms universitet utbildningen till Waldorflärare med hänvisning till ”vetenskapen”.
Ett ännu mer välkänt exempel är Jan Björklunds kritik av den svenska skolan och hur han har använt sin politiska makt till att förändra den med hänvisning till just vetenskapen. Hans förståelse och tolkning av vetenskapliga undersökningar, delas dock inte av forskarsamhället. Det uppmärksammades i den nu aktuella programserien Kris i skolan (i radions P1).
Dessa tre exempel utgör ett samlat exempel på en ökad intolerans inom den svenska utbildningsvärlden och en pedagogisk inskränkthet, vilket oroar mig mycket. Det går även att se som samlade försök till ”systemskifte” inom den svenska utbildningspolitiken i motsats till en tidigare politisk enighet över blockgränserna kring utbildningspolitiken.
HSV HAR UNDER VÅREN 2008 riktat stark kritik mot flera lärosäten som bedriver lärarutbildning, till exempel Malmö högskola, för brister i vetenskaplighet.
Det finns brister i den svenska skolan. Utbildningen till det som ibland kallas ”det viktigaste yrket” behöver granskas och lärarstuderande förtjänar både hög kvalitet och välutbildade lärarutbildare med doktorsexamen. Men vi ser även HSV:s kritik som ett led i den pågående pedagogiska likriktningsivern. Svensk lärarutbildning har ibland fått ett förtjänt och ibland oförtjänt rykte om sig att bedriva ”flumundervisning.” Det har talats om en ”förflumning” av svensk lärarutbildning. Det är viktigt att lyfta fram att detta inte gäller enbart Sverige. Samma image har många europeiska lärarutbildningar och amerikanska. Det är klart att det är bra att ha ögonen på sig och att blivande lärarstudenter får möta lärare med vetenskaplig skolning. Samtidigt måste det råda en pedagogisk mångfald på en lärarutbildning. Det behövs olika vetenskapliga förhållningssätt och olika pedagogiska traditioner i utbildningen till samhällets viktigaste yrke. Att blint hänvisa till vetenskapen för att stöpa svensk utbildning i samma mall är vad filosofen Theodore Adorno skulle ha sett som exempel på det bättre vetandets dumhet. Det är mycket oroande att exemplen ovan sker i tron på en objektiv allsmäktig vetenskap. Det utgår från föreställningen om en oberoende politisk forskning, vilket aldrig är fallet.
I en pluralistisk demokratisk stat måste det visas respekt för alla typer av förståelsemodeller och pedagogiska traditioner. Det är en farlig utveckling, den pågående likriktningsivern. Ett demokratiskt samhälle måste ha mångfald. Leve den pedagogiska pluralismen.
JOHAN SÖDERMAN
lektor i Barndoms- och ungdomsvetenskap vid Malmö högskola
