Debatt

Kan sänkt utbildningsnivå vara en väg till ökad tillväxt och välfärd? Om inte, finns det skäl att vara orolig inför en rad tendenser i det svenska samhället. Tendenser som har det gemensamt att de sannolikt kommer att minska flödet till den högre utbildningen.
Under en rad av år har svenska universitet och högskolor expanderat kraftigt. Det politiska målet var länge att varannan svensk skulle ha genomgått en akademisk utbildning. Frågan är vilken beredskap våra lärosäten har i sin utbildningsplanering för ett annorlunda läge. De växande studentkullarnas dagar är nämligen mycket snart förbi.
I botten på denna utveckling ligger demografiska faktorer. Både grund- och gymnasieskolor tvingas idag slå igen till följd av ett vikande elevunderlag. När antalet elever i gymnasieskolan sjunker, minskar i sin tur tillströmningen till högre studier.
På gymnasiet väljer allt fler elever yrkesförberedande program. I och med den nya gymnasieskolan innebär det att de inte har behörighet för högre studier. Visserligen kan dessa elever läsa särskilda kurser som gör att de likväl uppnår högskolebehörighet, men det framstår mest som en teoretisk möjlighet.

I MÅNGA UNGDOMARS ÖGON ter det sig betydligt attraktivare att göra livsval som leder till en snabb anställning efter avslutade gymnasiestudier än att läsa vidare. Det går här inte att bortse från att den så kallade utbildningspremien – mervärdet lönemässigt av att genomföra fleråriga högre studier – inte är tillräckligt hög i Sverige. Det lönar sig helt enkelt för dåligt, menar uppenbarligen många unga, att spendera ytterligare ett antal år i föreläsningssalar, seminarierum och under flitens lampa vid det egna skrivbordet.
Till nämnda faktorer ska läggas effekterna av ett antal utbildningspolitiska reformer. Många av regeringens åtgärder kan tagna var och en för sig äga sitt berättigande – rent av vara lovvärda. Men de riskerar likväl sammantagna att få till följd att utbildningsnivån i Sverige kommer att sjunka.
Ett förslag som verkar i den riktningen är tanken att vid sidan av de studie- och yrkesförberedande programmen på gymnasiet införa en möjlighet till lärlingsstudier. Ett annat exempel är den nya inriktning på komvux som regeringen beslutat om. Från att bland annat ha fyllt funktionen att ge elever möjlighet att höja sin kompetens så att de ska ta sig in på högskolan, får komvux nu ett uppdrag som går ut på att ge elever som har läst på ett studieförberedande program på gymnasiet en yrkesutbildning.

PRIORITERINGEN AV yrkesstudier går också igen i inrättandet av den så kallade yrkeshögskolan, som namnet till trots inte alls är en högskola utan en samlingsbeteckning för eftergymnasiala, praktiskt inriktade, studieformer. Det är svårt att inte få intrycket att regeringen har en förhoppning om att allt fler elever ska välja yrkeshögskolan, vilket i så fall rimligen innebär att färre söker sig till högskolan. Slutligen kommer de i sig nödvändiga, och i sak riktiga, skärpta tillträdeskraven till den högre utbildningen också att minska antalet studenter på universitet och högskolor.

PROBLEMET SOM JAG försöker sätta fingret på, handlar inte om att det har fattats en rad felaktiga beslut. Dilemmat är i stället att när de olika delarna blir till en helhet så riskerar det att utarma högskolorna. Den fråga man kan ställa till beslutsfattarna i riksdagen är vilka åtgärder de har i beredskap för att hindra att det befarade scenariet om en sänkt utbildningsnivå i Sverige blir till verklighet.
Det har i samhällsdebatten på senare tid ofta framförts åsikter som att ”alla ungdomar ska inte bli akademiker”. Man kan utifrån den utveckling som jag har skisserat i denna artikel lite provokativt undra om några alls ska bli det. I en tid som ofta kallas för kunskapssamhällets ter det sig bakvänt att färre personer i framtiden ska skaffa sig högskolekompetens.
För att stimulera fler unga att göra valet att satsa på kunskap behövs det signaler av ett helt annat slag.

JÖRGEN THOLIN
vicerektor vid Högskolan i Borås


Kategorier: Arkiv