Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

”Satsningen måste ändå kallas kraftfull”

Nej, det blev inte de 14,5 miljarder till forskning som Globaliseringsrådet menade behövdes för att nå enprocentsmålet. Det överraskade möjligen dem som tagit del av debattartiklar eller lyssnat till Lars Leijonborg i hans egenskap av ordförande i Globaliseringsrådet. Nu kunde alla konstatera att det han levererade som minister blev betydligt mindre.

14 december, 2008
Universitetsläraren

Pontus Braunerhjelm, professor i nationalekonomi och Globaliseringsrådets huvudsekreterare, har förståelse för att reaktionerna har varit förbryllade och besvikna, gällande utfallet i pengar. Samtidigt vill han nyansera diskussionen.
– Frågan är ju vad som hade hänt om man inte hade gått ut så hårt från Globaliseringsrådets sida, kanske hade det inte blivit den satsning på forskning det blir, som ändå måste kallas kraftfull.
Han menar också att det lätt blir ”lite sallad av alla siffror”. Hur mycket pengar det egentligen och exakt blev till forskningen är, som vanligt, en tolkningsfråga. Framöver tillkommer att BNP-förväntningarna har skruvas ner rejält, vilket gör det lättare att uppnå enprocentsmålet, eftersom detta mål blir lika med en mindre summa.
Pontus Braunerhjelm nämner vidare som exempel på komplikation att det finns (minst) tre definitioner på hur mycket som är en procent av BNP, regeringen har en, EU en annan och Globaliseringsrådet en tredje.

Vad som krävs
Vad är då Globaliseringsrådet? Går man till regeringens hemsida beskrivs det så här: ”Regeringens Globaliseringsråd har till uppgift att fördjupa kunskaperna, ta fram ekonomisk-politiska strategier och bredda det offentliga samtalet om vad som krävs för att Sverige ska hävda sig väl i en värld präglad av fortsatt snabb globalisering”. Ett av områdena som rådet ska fördjupa sig i är alltså forskningspolitiska strategier. Från den sfären finns rådsledamöter som KI:s rektor Harriet Wallberg-Henriksson, rektorn vid Chalmers Karin Markides, en annan rådsledamot är SACO:s ordförande Anna Ekström.
I Globaliseringsrådet återfinns också fem statsråd – förutom Leijonborg, Carl Bildt, Sven Otto Littorin, Mats Odell och Maud Olofsson. När det gäller ministrarnas roll i Globaliseringsrådet förhåller det sig också så att de ställer sig bakom krav och analyser, samtidigt som de inte skriver på några ”bindande papper”, det vill säga, de ger inga garantier att förverkliga rådets intentioner.
– Mandatet för Globaliseringsrådet är att, helt förutsättningslöst, föreslå regeringen åtgärder, vilka dessa är ska inte styras av de ministrar som sitter med.
Pontus Braunerhjelm är måttligt förtjust i uttrycket ”lobbyist”, men kan gå med att själv kallas ”kunskapslobbyist” och tycker att Globaliseringsrådet kan beskrivas som en ”regeringens internlobby”, skapad i ”traditionell svensk korporativistisk anda”.
– Och gällande forskning handlar det förstås om lobbying inför propositionen, att komma med förslag hur Sverige ska befästa sin position som forskningsnation.

Risk för politisk favorisering
Pontus Braunerhjelm har under sin tid som huvudsekreterare i Globaliseringsrådet som återfinns i regeringskansliet, lärt sig en hel del om spelet mellan de bägge världarna, mellan forskning och politik.
– Forskare kan ha en naiv syn på hur politik ska implementeras. En naivitet när det gäller de politiska processerna.
Hur är det då med politikernas förståelse av forskarna? Nja, också här finns brist på förståelse.
– Och en rådande tro på tillväxtparadigmet, det vill säga att bara man satsar på forskning så får man något tillbaka. Det finns också en risk för politisk favorisering av det resultatinriktade.
Han nämner, apropå naivitet och övertro, klustertänkandet:
– Där kan man tala om regionalpolitisk naivitet, en hel konsultkår har sålt in klusterkoncept till regionerna, samtidigt som forskarna väl vetat att det inte går att tvinga fram kluster.
Ett större problem är, enligt Pontus Braunerhjelm, bristen på samsyn när flera departement är inblandade i forskningspolitiken och samtidigt ska försvara sin del av den totala budgeten. Och finansdepartementet, den mäktiga slutinstansen är, som han uttrycker det, ”lite grann fast i gamla tabeller”.

Granska discipliner
Och han skulle vidare gärna, gällande budgetutfallet, se en diskussion kring anslagen till försvarsforskningen. Tittar man närmare i ”siffersalladen” kan man notera att de 0,13 procent av forskningsbudgeten som militärforskningen utgör är en större del än i samtliga andra nordiska länder.
Han uppskattar, i likhet med de flesta, satsningen på direkta anslag till universiteten, samt inriktningen mot kvalitet som är ”väldigt viktig, men svår”. Utbudet av fördelningsmodeller, liksom av kvalitetskriterier och rankinglistor är stort.
– Politikerna måste sätta fördelningsramarna som måste vara nationella och naturligtvis samma för alla lärosäten. Bra universitet och högskolor bör få mer, samtidigt måste man granska discipli-
ner, inte lärosätena som helhet, eftersom excellent forskning inom vissa områden kan höja den sammantagna bedömningen och då dölja riktigt dålig forskning, inom andra områden.
– Min egen disciplin rankas hela tiden, det funkar, det blir en vanesak. Men också inom företagsekonomisk forskning finns falanger, en helt hemmamarknads-orienterad som skriver väldigt mycket på svenska, därmed utanför den internationella konkurrensen. Men oavsett metod måste man mäta och fördela efter peer rewiew, oavsett om det gäller stamceller eller forskning på Verner von Heidenstam, som av förklarliga skäl inte kan ha samma internationella inriktning.
Det finns mycket konsensus kring att forskning ska bedömas i konkurrens, samtidigt har han inom sitt eget universitet, KTH, hört sådant som att detta skulle störa ”Teknis-andan”, alla gillar inte konkurrensutsättningen.

Färre lärosäten forskar
Pontus Braunerhjelm tillhör de numera rätt många som tror att utvecklingen går mot att färre universitet och högskolor bedriver forskning:
– Färre universitet och högskolor som håller på med forskning. De andra får bli mer college, jämförbart med USA där 80 procent av forskningsmedlen går till 15–20 procent av universiteten.
Han påpekar att frågan inte på något sätt är svensk, i hela Europa våndas man alternativt ser fram emot att överge den, jämfört med USA, egalitära modellen.
Pontus Braunerhjelm tror för egen del att man måste ”tänka om lite” kring universitetssystemet, mot fler ”specialiserade högskolor, bort från myndighetsrollen, med utrymme för ett eller annat helt privat universitet”. Vilket självfallet skapar nya dimensioner på balansen mellan lärosätenas självständighet och politisk styrning, som, exempelvis, när det gäller en enhetlig, nationell fördelningsmodell.
– Men jag utgår ifrån att rektorerna är förberedda på konkurrensutsättningen, att idag inte vara det vore tjänstefel.

Återvänder till KTH
Samtidigt måste en ny fördelningsmodell snabbt träda i kraft, så att inte de nu aviserade medlen betalas ut, utan ”bruksanvisning” för hur de ska användas inom lärosätet.
När Globaliseringsrådet skrivit sin slutrapport nästa år återvänder Pontus Braunerhjelm till KTH och till ”Forum för småföretagsforskning”. Tiden på regeringskansliet har varit lärorik, inte minst gällande insynen i den politiska kubbningen kring en budget.

MARIELOUISE SAMUELSSON

Höj FoU-anslagen med 15 procent/år

Ett utdrag från Globaliseringsrådets första rapport,
Kunskapsdriven tillväxt, 2007-10-08, sidan 12:

”En försvarbar strategi för att uppnå målet skulle kunna vara att öka de statliga forskningsanslagen stegvis med 15 procent per år de närmaste åren till enprocentmålet är nått.
Detta är samma ökningstakt som Irland just bestämt sig för, liksom
den som USA:s kongress tillämpade för medicinforskningen under åren 1998–2003. Med reservation för variationer i BNP-utveckling skulle detta innebära att Sverige, med den definition som här använts, når en procent av BNP i statliga anslag till forskning år 2011.
Ett sådant flerårsbeslut skulle kräva att de statliga FoU-anslagen nivå
höjdes med tre och en halv miljarder kronor 2009, ytterligare cirka fyra
miljarder 2010, ytterligare fem miljarder 2011 och, för att bibehålla nivån, ytterligare två miljarder kronor år 2012.
För svensk forskning skulle det innebära ett enormt lyft. Kostnaden för nationen Sverige är liten. En satsning i denna storleksordning skulle inte vara unik internationellt. Tvärtom är bilden runtom i världen att många länder nu storsatsar på forskning.”

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023