Det brådskar med insatser, menade Helena Persson, Saco-ekonom och medförfattare när skriften Ingen forskning utan forskare presenterades vid ett seminarium i början av september.
– Det finns oroande tecken när det gäller den framtida forskarförsörjningen. Många etablerade forskare, som tillhör den stora 1940-talsgenerationen går snart i pension. Samtidigt har antalet tjänster inom akademierna inte ökat trots att antalet forskare med doktorsexamina blivit allt fler.
En siffra bland många berättar att antalet lektorer på gymnasiet så sent som på 1980-talet höll sig kring 1500. Sedan dess har många pensionerats utan att ersättas. För ett par år sedan var de nere i 400, samtidigt som antalet elever i gymnasiet ökat mycket kraftigt.
– Ett viktigt kriterium på akademisk utbildning är att den vilar på vetenskaplig grund. Men hur ska det gå till om lärarna inte själva ägnat och ägnar sig åt kvalificerat vetenskapligt arbete, frågade Helena Persson.
Även om andelen lärare med forskarexamen ökar så är det fortfarande många högskolor som inte når upp till 50 procent disputerade. Särskilt gäller det för stora kvinnodominerade utbildningar inriktade på vård och skola, det finns även andra. Och allra längst ner på listan för 2007 hamnade Lärarhögskolan i Stockholm.
En rimlig ordning är att åtminstone hälften av lärarna ska vara disputerade. Och att man kan få kalla sig universitet utan att uppfylla det kravet är obegripligt, menade Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco och medförfattare till skriften.
Man måste börja tidigt
Fler disputerade lärare är en av punkterna på Sacos önskelista. Men för att forskning ska bli en angelägenhet för många måste man börja tidigt. Man måste få veta att det finns något som heter forskning och att det går att göra något av allt det man pluggar i skolan. Ju tidigare den processen kan börja desto bättre, menade Gunnar Wetterberg.
Längre fram på vägen mot forskarkarriären skiljer sig problemen åt mellan disciplinerna. Till en del utbildningar ringlar köerna medan andra har svårt att fylla sina platser. För de studenter som får en forskartjänst är det ok. Men inom vården till exempel måste det inrättas fler tjänster, som gör det möjligt att kombinera sitt vanliga arbete med forskning. Effektivare forskningsmiljöer, som premierar de som flyttar mellan olika områden och marknadsanpassade doktorandlöner, är andra punkter som Gunnar Wetterberg tar upp.
För mig är dagens bilder av forskningen motstridiga, menade Eva Österberg, historieprofessor från Lund och en av Saco-seminariets två inbjudna forskare.
– Den första bilden är enbart positiv och lättsam. Det kan vara barnbarnen som ”forskar” när de på dagisutflykten plockar några blad, som de sedan slår upp och beskriver. Den andra bilden är mera dyster, svårt att rekrytera folk, underbetalda tjänster och så vidare. Den tredje är återigen positiv med Nobelpristagare höljda i ära och pengar. Och bilderna går inte ihop.
Forskning handlar inte om att utreda eller att samla några blad, betonade hon. Forskning är att hitta nya frågor, att lösa nya problem. Och det är svårt att tänka nytt, att envist och systematiskt söka ny kunskap. Det är som sagt inte lätt, fast samtidigt utomordentligt intressant och spännande.
Kontinuiteten viktig
– Riktigt bra forskning pågår i årtionden. Kontinuiteten är oerhört viktig och de goda miljöerna fullkomligt avgörande. Forskare måste få frihet att utvecklas, underströk Hans Wigzell, professor emeritus och Karolinska Institutets tidigare rektor, den andre av seminariets inbjudna forskare.
Att den kraftiga ökningen av antalet doktorander skulle innebära ett problem håller han inte med om.
– Antalet disputerade motsvarar idag var trettionde person av en årskull, det är fantastiskt. En del menar att det skulle innebära en devalvering av värdet, men det tycker inte jag. Däremot innebär en ökad konkurrens att den enskilde forskaren måste skaffa sig en kärna av säkerhet och lära sig hantera livet bakom forskarutbildningen.
När det gäller problemet med för få postdoktjänster så är det detsamma över hela världen. Det finns kanske plats för tio procent av dem inom akademierna och den ”sanna” forskningen, mer finns det inte utrymme för. Lösningen ligger i att skapa inovationsutrymme för alla.
– Det otäcka är en fullkomligt medioker lärarutbildning, som inte klarar att dra till sig kvalificerade lärare och studenter. Klarar man inte lärarutbildningen blir det svårt att locka unga till forskningen. Då kan vi hamna i samma situation som i Japan, där man misslyckats helt med att skapa och upprätthålla intresset för forskning, tillade Hans Wigzell.
GÖRAN STEN
