Det är med bestörtning jag läser artikeln ”Administrativa uppgifter tar alltför mycket tid” i Universitetsläraren 10/11. Där framförs helt okritiskt påståendet att den akademiska friheten skulle leda till gränslöst arbete.
Den ökade arbetsbelastningen som många upplever beror inte på någon fantomatisk akademisk frihet. Det hänger istället ihop med att en mycket stor ökning av antalet studerande har genomförts utan en proportionell ökning av resurserna, eller på många håll till och med minskade resurser och sämre arbetsvillkor.
Samtidigt genomförs en avprofessionalisering av högskolesektorn utan like. Den håller på att förvandlas till en byråkratiserad utbildningsfabrik, där lärarna behandlas ungefär som ”unskilled workers”. Att i detta sammanhang tala om gränslöst arbete som den akademiska frihetens pris är ett hån. Det kanske också är ett retoriskt grepp för att försöka föra en yrkesgrupp – som man uppenbarligen inte har så höga tankar om – ännu mera bakom ljuset.
I stället för att peka på de riktiga orsakerna till detta tillstånd av extrem och orimlig arbetsbelastning som många får uppleva, föreslås diskreta lösningar och åtgärder (40 timmars arbetsvecka) som skulle innebära en slakt på den sista glimten av professionalitet och självaktning, utan att dessa åtgärder på något sätt skyddar lärarna mot minskade resurser och ökad arbetsbelastning.
ATT LÄRARNA ARBETAR för mycket beror på att de måste ta ansvar för flera kurser än tidigare, för flera studenter, med motsvarande mängder examinationsuppgifter, för att fylla sina tjänster. Med färre timmar som ersättning för sitt arbete ska de ge flera studenter en minst lika bra utbildning som förut. Deras produktivitet har med andra ord ökat, vilket var meningen. Det är detta som direkt orsakar det gränslösa arbetet.
Lärarnas lojalitet mot arbetsgivaren eller högskolans uppdrag, ansvarskänslan mot studenterna och mot sin egen självkänsla kan också ha en del i detta, indirekt. Dessa faktorer har ändå inte något att göra med den akademiska friheten, snarare kan de knytas till det mänskliga samvetet. Hoppas att det inte betraktas som något att motarbeta på högskolor och universitet. Den akademiska friheten som fortfarande kan finnas förtjänar inte heller att bli bekämpad.
MARA WESTLING ALLODI
FD docent i specialpedagogik
Specialpedagogiska Institutionen
vid Stockholms universitet
