Så ungefär formulerar Björn Larsson, författare och professor i franska, sitt eget förhållningssätt och friheten han har haft och har, i att kunna ägna sig åt både skönlitteratur och vetenskap, i att röra sig i och mellan bägge dessa världar, utan att tvingas ”snegla”, efter det (man tror) omgivningen vill ha.
Samtidigt har hans böcker, som Long John Silver, blivit storsäljare och Björn Larsson tillräckligt framgångsrik, inte minst internationellt, för att kunna försörja sig enbart som författare. Men han har alltså valt att också fortsätta forska och undervisa. Han har varit prefekt på heltid vid Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet, sedan några år tillbaka en tjänst han har på deltid.
Hans roman Den sanna berättelsen om Inga Andersson har en kriminolog vid Lunds universitet som huvudgestalt, annars har han i författarskapet hållit sig rätt långt från universitetsvärld och forskningsvillkor, för att i den senaste boken, novellsamlingen Filologens dröm helt ägna sig åt forskarna, deras drömmar, om den banbrytande upptäckten, om det epokgörande genombrottet.
En verklig förebild
Det började med en beställning på en novell från ett italienskt företag, vilket resulterade i Filologens dröm, för övrigt den enda novellen där huvudpersonen har en verklig förebild, som sagt sig nöjd med berättelsen.
– Jag fick blodad tand av den novellen, började fundera på relationen mellan litteratur och vetenskap, på om den är omöjlig, jag ser det som en utmaning att försöka få in vetenskapen i litteraturen.
Han är lite överraskad över att flera recensenter läst in ömsinthet i Filologens dröm och skildringarna av akademi och forskare. Men visst finns den där, ömsintheten, försvaret för kufarna. Blandat med sådant som sataniska återgivningar av en akademikermiddag: ”Konversationen var spirituell, välformulerad, belevad och smågiftig, men inte särskilt underhållande, trots att det uttryckligen stod angivet i strategiplanen att humor skulle känneteckna universitetet”. Och i den tionde och avslutande novellen, ett slags metaberättelse om en författare och universitetslärare som bestämmer sig för att skriva en novell om en filolog, berättar huvudpersonen om ett oförglömligt tips från en professor, ”ett sakkunnigutlåtande skulle alltid skrivas så att de som saknade intelligens och analytisk skärpa inte förstod att det var därför som de inte kom i fråga till en tjänst”.
– Jag har ju viss erfarenhet av den här världen, som, självfallet, är både bra och dålig, med bra och dåliga kolleger. Men utan att förfalla till akademikerförakt – jag har inte tagit de värsta exemplen – var min grundtanke att visa på att det ligger något i det vetenskapliga projektet som är omänskligt.
Fiktiva karaktärer
Novellerna har av recensenterna tolkats som vuxensagor, moderna fabler för det omhuldade Kunskapssamhället, sedelärande historier om tvivel, besatthet och misslyckanden. Björn Larsson berättar att kolleger som läst boken är tvärsäkra på att han skrivit om dem, men alla, utom filologen, är alltså fiktiva karaktärer.
Men det är hursomhelst lätt att läsa novellerna som kommentarer till lärosätenas och forskningens verklighet. Novellen Genetikerns olyckliga kärlek blir, trots att den fanns i tryck i våras, en litterär belysning av sommarens uppmärksammade studie av hjärnor, relaterat till homosexualitet. Och när huvudpersonen i Filosofen får en uppenbarelse, docenten Ulla Lind, håller föredrag med titeln ”Sanningssökandets etik”, förstår man att det där är en föreläsning som författaren själv gärna skulle hålla.
Och Björn Larsson säger att han saknar diskussioner om detta, om vad forskningen är till för:
– Forskarvärlden måste bli mänskligare, hederligare, mer lyhörd för kritik. Historiker, teologer och biologer tror att deras område är det enda viktiga, men man borde ha ett mer öppet sinne för den samlade bilden. Det gäller att man i sin självuppfattning inte förväxlar vetenskaplig och mänsklig excellens. Karriär och prestige tar över vårt egentliga uppdrag, att producera och förmedla kunskap, att beskriva verkligheten.
Verksamheten organiseras sönder
Begreppet ”universitetets strategiplan” återkommer i flera noveller och mycket riktigt anser Björn Larsson att man på universitet och högskolor ägnar sig åt för mycket annat än kunskapsproduktion och kunskapsförmedling och att forskning och undervisning organiseras sönder.
– Uppdragsforskningen har fått mer och mer plats, liksom politiska beslut och vi försöker göra vad vi kan utifrån förutsättningarna …
– Ta det här med etik och moral, genus, mänskliga rättigheter och mångfald som ska genomsyra allt vi gör. Men om vi skulle syssla med allt detta på allvar, så skulle exempelvis jag inte kunna undervisa i franska.
Björn Larsson som bott och undervisat i Frankrike, liksom i Danmark säger att det inte är så stora skillnader på universitetsklimat, jämfört med Sverige.
– Danmark är, vilket kanske överraskar, mer hierarkiskt än Sverige. I Frankrike är det mer centralstyrt, men med väldigt grova ramar, lika med större frihet i undervisningen.
Björn Larsson är bosatt i Danmark, i fiskeläget Gilleleje, och definierar sig som Öresundare och superpendlare, att han under en period sov över på institutionen får anses preskriberat, nu har han övernattningslägenhet i Råå, utanför Helsingborg. Det andra pendlandet mellan vetenskapen och författarskapet, ser han som privilegierat, att kunna ”suga ut det bästa av universitetet, att få och förmedla kunskap”. Han har också vad han själv kallar ”viss administrativ talang” och säger att han åstadkommit en del god forskning.
– Men jag är nog lite för eklektisk, jag har ägnat mig åt så vitt skilda saker som adjektiv och Simone de Beauvoir.
Slump och tillfälligheter
Att Björn Larsson blev akademiker var mycket slump och tillfälligheter. Han berättar, apropå detta, om kompisen Janne Flyghed, som han träffade för väldigt länge sedan, ”på kåken, vi satt inne för värnpliktsvägran”. Och kunde absolut inte föreställa sig att de bägge skulle bli professorer, Flyghed i kriminologi.
– Om ens föräldrar inte är akademiker (Björn Larssons pappa var elektriker, mamman yrkeslärare som sent i yrkeslivet tog en fil kand) framstår inte universitetet som så oundvikligt.
Professor imponerar
Han har nyss noterat att ”professor” hamnat på fjärde plats i en trovärdighetsundersökning, han har också märkt att det är ett yrke som imponerar, medresenärer på tåg kan få plötslig tunghäfta om de får klart för sig att han är professor.
Trovärdiga och respektingivande, visst, men akademikerns närvaro i offentligheten utanför den slutna institutionens skyddade värld, kan och bör problematiseras:
– Akademiker kallas in som experter överallt, vilket innebär att de ibland pres-
sas att vara mer experter än vad de faktiskt är.
Han talar om paradoxen i det akademikerförakt som kommer till uttryck i medierna, samtidigt som just medier utgår ifrån att akademiker sitter inne med sanningen, en enda och entydig sådan.
Och apropå betoningen av tredje uppgiften upprepar Björn Larsson att man inte kan ”kräva allt av alla” och att tredje-uppgiften-diskussionen tenderar att glömma bort studenten, att det är studenterna som är det viktigaste föremålet för kunskapsförmedlingen, att det är de som sedan ska vidareförmedla kunskap, ut i samhället.
– Vi talar idag om att vi ska göra studenterna ”anställningsbara”, men vet sam-
tidigt att sådant inte går att förutse, vi borde istället tala om användbarhet, att förmedla användbar kunskap till studenterna.
Dags att skriva mera
Till årsskiftet lämnar han prefekttjänst och administration, det är dags att skriva mera, pärmarna i arbetsrummet i Gilleleje är fulla med romanidéer. Och utmaningen att sammanföra sina bägge världar litterärt är han inte färdig med i och med Filologens dröm. Tvärtom formulerar han den lika storslaget som någon av sina novellgestalter; Björn Larsson vill skönlitterärt gestalta en teori om människan, en hypotes om kärnan i att vara människa, på gott och ont.
– Det kanske är omöjligt och jag behöver inte bevisa att jag är bäst i världen längre. Men om man inte ställde stora krav på sig själv, inte antog utmaningar, både när det gäller forskning och litteratur, ja då kan jag lika gärna segla istället.
MARIELOUISE SAMUELSSON
