Inom det område som jag främst arbetar med, arbetsrätten, finns det åtminstone ett uttryck som ställer till det för vanligt folk. Uttrycket kan vara svårförståeligt, eftersom den arbetsrättsliga användningen av uttrycket kan vara helt tvärtemot vad som gäller enligt sedvanligt språkbruk. Begreppet är arbetsbrist.
Två olika skäl för uppsägning
Arbetsbrist enligt sedvanligt språkbruk är ju när man inte har något att göra. Man har helt enkelt inte några arbetsuppgifter.
Inom arbetsrätten är det något helt annat. Det finns i princip två grunder som en arbetsgivare kan åberopa för uppsägning av en tillsvidare anställd arbetstagare. Den ena är personliga skäl och den andra är arbetsbrist. Personliga skäl är, precis som det låter, något som är knutet till den enskilde personen. Arbetstagaren kan ha misskött sig och den misskötseln kan vara saklig grund för uppsägning.
Alla grunder som inte är hänförliga till den enskilda personen räknas som arbetsbrist. Det är en samlingsrubrik för alla fall där personliga omständigheter inte läggs till grund för uppsägningen.
Nedläggning är arbetsbrist
Om en arbetsgivare lägger ner hela eller delar av sin verksamhet så är det uppenbart att det är arbetsbrist.
Men arbetsbrist, enligt det juridiska språkbruket, kan också föreligga när en arbetsgivare vill göra om en deltidsanställning till heltidsanställning. Om den arbetstagare som innehar deltidsanställningen inte vill, eller kan, gå upp på heltid, så är det saklig grund för uppsägning på grund av arbetsbrist! Detta är ju något som helt strider mot vad vi tänker oss i vanliga fall, eftersom det inte råder brist på arbete, tvärtom.
Men detta är ett tydligt exempel på vad jag angav inledningsvis nämligen att det finns uttryck inom arbetsrätten som kan betyda något annat än vad som ligger i sedvanligt språkbruk. Det gäller här, som inom andra områden, att vara uppmärksam på vad orden egentligen betyder.
CARL FALCK
förbundsjurist
