Det säger Maria Anvret, sedan ett år senior rådgivare i forskningspolitiska frågor hos Svenskt Näringsliv. Hon kom dit från Karolinska Institutet och chefsskapet för Strategi och utvecklingsavdelningen, SDO, tidigare CMI, Centrum för medicinska innovationer, vars uppdrag bland annat handlade om samverkan med det omgivande samhället.
Det var också vid KI hon disputerade 1978, efter biokemistexamen vid Stockholms universitet. Så småningom gick hon till AstraZeneca som chef och ”global programme director” inom ”träffsäkra mediciner”. Hon är professor i neurogenetik och var under denna tid adjungerad professor vid Karolinska Institutets institution för klinisk neurovetenskap. 2005 återvände hon på heltid till KI för att bygga upp SDO.
”En gång forskare, alltid forskare”, säger Maria Anvret om sig själv. Samtidigt kan hon alltså definitivt sägas veta mer än många andra forskare, när det gäller förhållandet mellan forskarvärlden och näringslivet, som när hon säger att forskare är alltför naiva i förhållande till företagen och menar att förståelsen för att det är olika världar, måste bli större från båda parter.
– Företag som AstraZeneca vet alltid precis vart de ska och det finns alltid en anledning när de kontaktar ett universitet, de har läst publikationerna, de har stenkoll på forskargrupperna.
– Det här förstår man kanske inte som forskare, man blir bara glad att någon är intresserad, företaget kommer på besök, de får utan besvär veta det de har kommit för att veta, men hör i många fall sedan aldrig mer av sig.
Maria Anvrets uppdrag på Svenskt Näringsliv är att ”arbeta med alla aktiva”, som företagen, forskarna, intresseorganisationerna, politiker, departement. Med flera.
Under intervjun ritar hon aktörer som cirklar i sitt block, cirklar som bör öppnas mot varandra, pusselbitar som hon vill få ihop. Och trots att det är Svenskt Näringsliv hon företräder betonar Maria Anvret gång på gång:
– Vi äger inte frågan själva, vi måste vara medvetna om det, vi måste jobba tillsammans. Och aktörerna måste ibland tvingas ihop, till diskussion, på samma arenor. Det ska, för att ta några exempel, vara självklart att både Vinnova och Vetenskapsrådet ska vara på plats samtidigt, liksom både Svenskt Näringsliv och IF Metall.
Att komma från AstraZeneca och KI till Svenskt Näringsliv var för Maria Anvret, att, i viss mån, komma in i en helt annan värld.
– Organisationsvärlden var ny för mig och SN är ju en enorm lobby-organisation.
Det Maria Anvret vill lobba för kan sammanfattas som mer effektiv forskningsfinanisering, detta för att forskning ska komma till nytta. Hon påpekar som många gör, att det går bra för Sverige, åtminstone hyfsat.
– Men vi saknar en nationell strategi kring forsknings- och innovationsfrågorna, det finns ingen färdriktning, vi saknar ett gemensamt tänk. Poängen med ett sådant är att vi, om vi kan enas kring detta, lättare ser vad som saknas, vad som måste göras och det är bråttom!
Mer konkurrens
Hennes förslag till strategier handlar bland annat om det som också hörs från många andra håll; mer konkurrensutsättning.
Detta som del av en nationell strategi för forsknings- och innovationspolitik skulle, enligt Maria Anvret, bland annat innebära att universiteten ”förhoppningsvis” till viss del får ett annat ledarskap, exempelvis genom att rektorer hämtas från annat håll än från akademien. Detta har redan skett i flera länder, som exempelvis i England, Danmark och Finland.
– De universitet som överlever konkurrensutsättningen kan bli jättestarka och konkurrera med till exempel MIT, säger Maria Anvret som ser förslaget att ta betalt av utomeuropeiska studenter som att en av de där pusselbitarna har fallit på plats. En annan fråga är universitetens autonomi, som är under utredning.
Pusselbitar, ännu inte på plats, är självfallet också raden av utredningar, Maria Anvret funderar en hel del på hur dessa betänkanden går i varandra, liksom olika aktörers ”inspel”.
Hon delar inte utredaren Madelene Sandströms uppfattning att en enda supermyndighet för forskningsfinansiering är vägen till effektivitet, utan menar att både Vinnova och Vetenskapsrådet behövs.
Efterlyst innovationsråd
I en debattartikel i GöteborgsPosten nyligen har Maria Anvret, tillsammans med Ola Asplund, IF Metall, Carl Bennet, styrelseordförande i Getinge, Björn O Nilsson, IVA:s vd och KI:s rektor Harriet Wallberg-Henriksson, också efterlyst ett nationellt och regeringsanknutet forsknings- och innovationsråd, vars uppdrag skulle vara att kontinuerligt utvärdera den svenska forskningspolitiken och forskningssystemet, ett råd som till konstruktion och funktion skulle bli betydligt vassare än Globaliseringsrådet. ”Utvärderingsrådet”, som Maria Anvret vill se, skulle vidare kunna knyta till sig en oberoende aktör, som exempelvis OECD.
– Målet är ökad tillväxt och välstånd. För att få en långsiktighet i rådets bemanning skulle man sträva efter en bred sammansättning, från olika delar av samhället, bland annat akademi, näringsliv och berörda myndigheter, sammanfattar Maria Anvret.
Som modell för hur ett sådant råd skulle kunna arbeta nämner hon det finanspolitiska rådet som tillsatts av alliansregeringen, för att utvärdera den sammantagna finanspolitiken.
Finland förebild
Förebilden i sådana här resonemang brukar vara Finland, så också för Maria Anvret. Hon berömmer Finlands framförhållning och aktiva Europapolitik gällande forskning och innovationer, men tillägger att inte ens i Finland ”får man riktigt till det”.
– Alla länder är idag rädda för att ta forskningspolitiska och forskningsfinansierande risker, det är svårt att finansiera det riktigt nytänkande och det långsiktiga, det är också svårt att tala om vad som har misslyckats hittills.
Apropå de flitigt upprepade ambitionerna, i Sverige och andra länder, att just det egna landet ska bli ”en forskningsnation av världsklass” ser Maria Anvret självfallet detta som en bra målsättning, men nämner också Irland som formulerar sina nationella mål annorlunda.
– Irland har bestämt sig för att satsa mycket medvetet på forskning, men säger samtidigt att man inte lär bli världsledande de närmaste åren. Men man har ett långt perspektiv, man knyter till sig företag och man satsar på utbildning, det är på de lägsta skolnivåerna som vägen börjar, till bättre forskning.
Sammanföra två tankevärldar
Diskussioner kring innovations- och forskningspolitik handlar ofta om hur man ska få fart på universiteten och deras förmåga till kommersialisering. Men hur ska man få företagen mer intresserade? Hur ser de på samarbetet med forskningsvärlden?
Maria Anvret säger att precis som det kan finnas ”företagsförakt” i akademien så finns omvänt också inslag av överdriven ”akademikerrespekt” i företagen. Inte minst gäller det mindre företag, som kan ha svårt att ta till sig att tillskott av akademiker bland de anställda bidrar till att höja effektiviteten. Det är också svårt att sammanföra två tankevärldar, företagens inriktning på kortsiktiga resultat, med forskarens prövande långsiktighet.
Utan att hon själv påpekar det kan man också konstatera att inte ens Svenskt Näringsliv tidigare har varit särskilt på hugget, när det gäller synen på forskning som något väsentligt. När SN förra året presenterade det som kallades Näringslivets långtidsutredning för de tre kommande decennierna med huvudrubriken Fem vägval för Sverige fanns ”forskning” inte med som ett av valen.
Hitta en balans
Men det var före Maria Anvrets tid, hon har under sitt första år hunnit initiera en rapport som fått titeln Tillväxt genom forskning – vad säger forskningslitteraturen?. Det är Roger Svensson, docent i nationalekonomi vid Mälardalens högskola, som har gjort en genomgång av företagens roll i forskningen och sambandet mellan statlig forskningspolitik och tillväxt. I rapporten framgår sådant som att FoU har en positiv effekt på företagens försäljning och på den ekonomiska tillväxten. För företagens del finns också fördelar i att FoU-satsningar innebär vidareutbildning för personalen som får ”högre absorptionsförmåga att ta till sig extern kunskap”.
– Det handlar om att ha en hög kompetens både som mottagare och beställare, förklarar Maria Anvret.
– Den samhälleliga avkastningen blir hög och därför är det viktigt att hitta en balans mellan statlig och privat finansiering. Den statliga forskningsfinansieringen har också ett signalvärde genom att indikera att forskning är viktigt för landet, ett signalvärde som visat sig attrahera företagsetableringar.
Och för att nå dit menar Maria Anvret att den offentliga finansieringspolitiken måste förändras radikalt.
– Pusslet måste gå ihop! Och inspelen och det sammanlagda utredningsspelet måste helt enkelt leda fram till en mer effektiv forskningsfinansiering. Det får inte ta en generation att ändra på det, helt enkelt eftersom vi inte har så mycket tid som en generation på oss.
MARIELOUISE SAMUELSSON
