Det kan ha ett visst intresse att se den pågående diskussionen om lärarutbildningens kvalitet i historiskt eller snarare nutidshistoriskt perspektiv. Ett enskilt fall får belysa problemet.
Undertecknad, i dag pensionerad f.d. lektor i pedagogik vid lärarhögskola, insåg under min aktiva tid det självklara faktum att ingen lärarutbildare kan bedriva meningsfull undervisning år efter år utan möjlighet att samtidigt eller periodvis få möjlighet att hålla sig á jour med aktuell forskning på sitt eller angränsande ämnesområden och allra helst bedriva egen forskning. Följaktligen ansökte jag om och erhöll bidrag från externa anslagsgivare för att finansiera och fullfölja ett eget forskningsprojekt.
HÖGSKOLAN FÖRVALTADE medlen, vilket i praktiken innebar att jag inte begärde tjänstledighet utan fick min lön genom högskolan i vanlig ordning.
Förhållandet mellan forskning/undervisning kunde variera från termin till termin, men den förra finansierades till hundra procent genom de externa anslag jag ansökt om och erhållit.
Eftersom jag behöll en fot i undervisningen kunde jag konstatera hur berikande och inspirerande det var både för mina studenter och mig själv att få tillfälle att diskutera aktuell pågående forskning och nya rön. Efter avslutad forskarutbildning blev detta förhållande ännu tydligare.
Det kan alltså tveklöst konstateras att högskolan och i förlängningen studenterna drog en vinstlott. I min naivitet trodde jag att jag också själv skulle göra det.
Emellertid visade det sig, då den individuella lönesättningen införts, att jag trots lång tjänstgöring hamnat långt nere i lönehierarkin och att därmed kolleger med jämförelsevis kort erfarenhet av lärarutbildning och med avsevärt mindre akademiska och andra meriter lönemässigt låg bättre till än jag själv. Detta berodde på att jag ägnat mig åt forskning i stället för undervisning på heltid, vilket jag fick svart på vitt på genom utbildningsledningens motivering till lönesättningen: Du har inte förblivit vid din läst.
INSTÄLLNINGEN TYCKTES VARA att jag var anställd för att undervisa och att forskning är ett privilegium värt ett offer.
Huruvida detta handlar om ett enskilt olyckligt fall eller avspeglar praxis i slutet av 80-talet kan jag inte avgöra. Skulle det senare vara fallet är det en rimlig förklaring till den brist på forskarutbildade lärare som i dag påtalas.
De yngre kolleger som skulle ha gagnat både sig själva och systemet genom att påbörja en forskarutbildning blev knappast uppmuntrade av fall som mitt.
Hade däremot forskningsinsatser uppmuntrats hade dagens situation inom lärarutbildningen sannolikt varit en helt annan.
DE PERSONLIGA KONSEKVENSERNA – i form av pensionens ringa storlek – är inte mindre förödande men knappast av allmänt intresse.
ULLA SIRÉN
fil.dr., Stockholm
