Sedan den 1 september 2006 stadgar Högskoleförordningens 1 kap 16 § följande:
”En högskola som genom en anmälan eller på annat sätt får kännedom om en misstanke om oredlighet i forskning, konstnärligt utvecklingsarbete eller annat utvecklingsarbete vid högskolan, skall utreda misstankarna.”
I utredningsskyldigheten ingår också bedömningen av vad som kan anses utgöra oredlighet i forskningen. Definition av begreppet saknas i författningstexten.
Behovet av en definition uttalade regeringen redan i propositionen Forskning och förnyelse (prop. 2000/2001:3) vari även påtalas att en användbar definition bör ha en tydlig koppling till vilka eventuella åtgärder som kan komma i fråga om en överträdelse görs.
EN GENERELL VEDERTAGEN definition saknas i Sverige. Vetenskapsrådet har inte någon definition av begreppet ”oredlighet” i sina riktlinjer för arbetet som bedrivs av rådets expertgrupp.
Sveriges universitets- och högskoleförbund och Vetenskapsrådet har tillsammans presenterat en ny definition i sitt förslag till hantering av misstänkt vetenskaplig oredlighet: ”Vetenskaplig oredlighet innefattar handlingar eller underlåtelser i samband med forskning, vilka leder till falska eller förvrängda forskningsresultat eller ger vilseledande uppgifter om en persons insats i forskningen. För ansvar krävs att den vetenskapliga oredligheten begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.”
Vid svenska universitet och högskolor finns det inte någon enhetlighet i definitionen av begreppet oredlighet. Ett flertal saknar regelverk och de som finns är, mer eller mindre, ofullständigt utformade och utmärks av att det föreligger en sammanblandning av etik och juridik. Vid Karolinska institutet, Uppsala och Umeå universitet finns dock regelverk med tydlig definition av oredlighet.
”Med vetenskaplig oredlighet avses:
1. förfalskning och fabrikation
2. plagiering
3. obehörigt användande av information given i förtroende
4. oberättigat hävdande av författarskap
5. underlåtelse att följa vedertagna rekommendationer om inhämtande av tillstånd från berörda myndigheter.”
Sveriges universitets- och högskoleförbunds och Vetenskapsrådets definition är otydlig i vad som ska anses utgöra vetenskaplig oredlighet och innefattar inte endast uppsåt utan även grov oaktsamhet, som är svårt att styrka ur ett juridiskt perspektiv.
DE SOM PRIMÄRT intresserat sig för frågor kring fusk i forskningen har varit de som är verksamma inom området medicinsk etik. Det området rör människors hälsa och det har, med rätta, ansetts särskilt förkastligt att manipulera forskningsresultat för ära eller eventuell ekonomisk vinning när det kan vara fråga om liv och död.
Etik och juridik har ofta en koppling ur den aspekten att understundom sammanfaller det etiskt oacceptabla och det av rättssamhället oönskade beteendet, som till exempel i straffbeläggning av stöld och mord. Det som inte anses vara ett etiskt godtagbart beteende behöver inte vara straffbelagt. Lagstiftningen med dess sanktioner är ett trubbigt instrument och det är omöjligt att förbjuda och straffbelägga allt. Det finns således en gråzon mellan vad som är etiskt/moraliskt acceptabelt och vad som är förknippat med juridiska sanktioner.
BEROENDE PÅ VARI oredligheten består så föreligger olika grunder för åtgärder. Är det fråga om brott faller det under allmänt åtal. Exempel skulle kunna vara falsifikation/fabrikation av resultat som medfört vinning ur ekonomiskt perspektiv, anslagstilldelning på grund av uppgivna resultat. Då måste uppsåtet styrkas, det vill säga att falsifikationen/fabrikationen syftade till förmögenhetsöverföringen.
En åtgärd kan vara disciplinpåföljd i form av löneavdrag för tjänsteförseelse. I ett avgörande från Statens Ansvarsnämnd bedömde nämnden att professorn uppsåtligen medverkat till att osanna uppgifter av vetenskaplig karaktär lämnats i ett vetenskapligt sammanhang och att han av oaktsamhet underlåtit att se till att det kom till stånd en diskussion med en doktorand om vilka slutsatser och resultat av en studie som skulle offentliggöras.
Beträffande plagiat uppdagades att en doktorand tagit stora delar från ett annat avhandlingsmanuskript och fogat till sin text. Universitetet utredde ärendet och fann att en betygsnämnd bör anses som myndighet och måste kunna återkalla ett beslut som fattats på felaktiga grunder. Betygsnämnden sammankallades igen för att avgöra om den ansåg sig vilseledd. Så var fallet och betyget omprövades vilket innebar att ”doktorn” fick återlämna handlingarna om doktorsgraden.
Av exemplen framgår att det inte är lätt att bedöma vilka åtgärder som kan bli aktuella, vilket inte kan betraktas som tillfredsställande vare sig för den som ska utredas eller för den som ska genomföra utredningen.
VAD GÄLLER VETENSKAPLIG oredlighet i Sverige har en sammanblandning skett mellan det förebyggande arbetet, det
preventiva som syftar till att etablera en god forskningsmiljö och god forskningsetik och det reparativa, att utreda och beivra misstänkt vetenskaplig oredlighet. Det reparativa inslaget i begreppet vetenskaplig oredlighet, att utreda och beivra misstänkt oredlighet kräver juridisk kompetens. Det krävs också ett regelverk med väldefinierade begrepp för att garantera förutsägbarhet och rättssäkerhet.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är läget synnerligen otillfredsställande eftersom det är oklart hur misstänkt vetenskaplig oredlighet ska definieras och hur den ska utredas. Mot bakgrund av att en anklagelse om oredlighet är mycket allvarlig för en forskare och kan få betydande konsekvenser är det särskilt angeläget att Utbildningsdepartementet tar frågan på allvar och tillsätter en särskild utredare som beaktar de rättsliga aspekterna.
MARIANNE ANDERSSON
akademiombudsman, Uppsala universitet
