Det var en nöjd Git Claesson Pipping, förbundsdirektör och moderator, som summerade de första intrycken efter SULF:s seminarium om forskningens och forskarnas villkor i Stockholm i slutet av maj.
Huvudfrågan för seminariet var om dagens modell ger den ”mesta och bästa forskningen för pengarna? – om externfinansiering, forskningskvalitet och forskarnas arbetsvillkor”.
En av de frågor som paneldeltagarna fick med sig till inledningsrundan handlade om forskarnas arbetssituation: Lockar vi de bästa förmågorna till forskarkarriären, med stipendieekonomi och osäkra framtidsutsikter?
Erik Litborn, handläggare på Vinnova, betonade långsiktighet och engagemang.
– När vi satsar handlar det inte bara om stöd under själva forskningsprojektet. Det handlar också om en långsiktig plan för individen och självklart anställning vilket innebär att han/hon finns med i det sociala trygghetssystemet.
– Inte heller vi stöttar stipendiefinansierade forskningsprojekt. De enda stipendier som undantagsvis kan förekomma gäller korta utlandsvistelser, sade Kjell Blückert, forskningssekreterare vid Riksbankens Jubileumsfond.
Lite rakare bilder ur livet som stipendiefinansierad forskarstuderande och därmed utesluten ur det sociala trygghetssystemet, gav Mattias Collin, forskarassist och ordförande i SULF/Lund.
– När vi fick första barnet var det ju inte tal om någon föräldrapenning. När det var dags för andra barnet hade jag tur och fick en forskarassistenttjänst, så jag kunde säga upp stipendiet och få både lön och föräldrapeng.
På SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund, sitter just nu en arbetsgrupp som bland annat tittar på frågan om den sociala tryggheten för stipendiater, något vi vill värna om, berättade förbundets generalsekreterare Bengt Karlsson.
2,5 miljarder till forskning
Stipendiegivarna är ofta privata stiftelser vars verksamhet väger tungt för den svenska forskningen. Enbart under år 2005 bidrog stiftelserna med 2,5 miljarder kronor till svensk forskning. Det ligger naturligtvis i deras intresse att ”få så mycket forskning som möjligt” för pengarna. Och stipendier utan skatter och sociala avgifter, förefaller billiga för finansiärerna. Med de dyrare doktorandtjänsterna når man betydligt färre personer, men på helt andra villkor.
Frågan är dock om inte ”billigheten” är en synvilla. Stipendierna genererar oftast inte någon anställning, utan lön hamnar de stipendiefinansierade forskarna också utanför det sociala trygghetssystemet. De osäkra villkoren gör karriären som forskare mindre attraktiv. Många hoppar av eller väljer bort den och inget talar för att den väljs av de mest lämpade.
– Men andelen doktorander som finansierar sin verksamhet med stipendier har ändå inte ökat utan varit relativt konstant, 7,6 procent för tio år sedan mot 7,1 procent idag, fortsatte Bengt Karlsson.
– Vi vill ha de bästa till våra forskarutbildningar.
Att andelen stipendiater minskat något de senaste tio åren betyder inte att antalet gått ner. Det har tvärtom ökat kraftigt, betonade SULF:s ordförande Christoph Bargholtz.
– Idag finansieras nära 1 400 doktorander och 400 postdoktorander med stipendier. Det är ett betydande antal och konsekvenserna kan, som vi hört av Mattias, vara rent skadliga. Jag tror att problemen med stipendier som finansiering av den egna försörjningen, är en av anledningarna till att somliga väljer bort den traditionella forskarkarriären. Dagens unga bedömer verksamheten utifrån de villkor som erbjuds. Är de seriösa eller finns där för mycket av stipendiefinansiering? Här är det bra att vi säger ifrån på skarpen.
Anna Ekström, Saco:s ordförande, målade upp en mer historisk bild av staten som arbetsgivare för forskare och andra akademiker.
– Redan på 1600-talet började man reglera de statsanställdas arbetsvillkor. Det ansågs också tidigt att forskares anställningstrygghet var ett allmänintresse ”för att undvika alla former av trälaktighet i civilen”. Men mycket har hänt sedan starten och min slutsats är att staten ändå gör som den vill. Fungerar inte systemen som tänkt kan man alltid lagstifta, men som sagt, se upp med trälaktighet i civilen.
Passar projektet i strategin?
– Nu när vi lyssnat till er alla i panelen vill jag höra vad ni tycker var mest intressant av det de andra sade. Men för att ni ska få lite extra betänketid släpper jag först in Mats Ericson från GIH, som vet hur man tackar nej till forskningspengar, inledde moderator Git Claesson Pipping, efter paus.
– Man måste vara ärlig och sträng mot sig själv. Bara för att någon står där med en påse pengar behöver man inte springa i den riktningen. Man måste fråga sig
om projektet passar in i vår långsiktiga strategi. Kanske skulle det fungera bättre på någon annan högskola, sade Mats Ericson, rektor vid GIH.
Det mest glädjande så här långt är samstämmigheten och det uttalade intresset för att hitta de bästa lösningarna, menade Bengt Karlsson.
Christoph Bargholtz kunde bara instämma och var extra nöjd med att arbetsgivarna i SUHF just den här dagen formulerat så tydliga tankar i stipendiefrågan.
Kjell Blückert pekade på att forskningsfinansiering inte är något nollsummespel. Det gäller att hitta en balans mellan vad forskningen ger och vad den kostar.
Sedan var det publikens tur att ställa frågor och den första handlade om Vinnova:s modell för forskningsfinansiering, där en del av det viktiga ligger i att ta ansvar för de enskilda personerna.
– Vi är med under hela projektet och ser även till att det finns en mottagare av resultatet, sade Erik Litborn.
– Behoven definieras av slutanvändaren, som kan vara högskolan, näringslivet eller någon annan.
Det finns många möjliga slutanvändare, menade Anna Ekström.
– Vi glömmer ofta arbetsgivarna där ute på fältet. Vi fokuserar på antalet doktorer och doktorander under några år men aldrig på antalet jobb. Och jobben, även de utanför högskolesektorn, är otroligt viktiga för vilka möjligheter som finns efter examen.
Föråldrat sett att se
Robert Andersson, ombudsman på SULF, undrade varför försörjningsstipendier skulle finnas kvar överhuvudtaget.
– De känns som ett föråldrat sätt att se på forskningsfinansiering.
Det finns icke-statliga forskningsfinansiärer, som också ser problemen, menade Kjell Blückert.
– Därför är det en god idé att, som här, samla forskningsintressenter till en diskussion. En fråga kan ju vara om det är ekonomin eller föråldrat tänkande som styr utvecklingen?
Mats Ericson tog upp normsystemen på svenska högskolor.
– Som forskare får du en titel och visitkort, sedan gäller det att dra in så mycket pengar som möjligt. Stora traditionella institutioner gynnas medan andra som inte forskar i huvudfåran avlövas. Forskare är också egotrippade. Kan vi få pengar till några fler galärslavande doktorander, som gör grovjobbet, så inte säger vi nej. Det är inte omvärlden utan vi själva som är det stora problemet.
Ann Fritzell, chefsutredare på SULF, tog upp högskolans egna ”stipendier” nämligen utbildningsbidragen.
– Kanske borde ni inte bara skriva in förbud mot stipendier utan också fundera på era egna utbildningsbidrag.
Nästa diskussionsområde från Git Claesson Pipping handlade om forskningens excellens. Hittills har begreppet använts på ett sätt som gynnat äldre och stabila forskningsmiljöer. Men excellens kan också tolkas på olika vis.
– Det finns väl ingen här som är emot excellens, men det är heller inte helt lätt. Det finns två typer av frågor som behöver klaras ut. I det ena fallet har vi en fråga och vill beforska detta problem. Sedan har vi också en forskning där vi först måste identifiera problem som vi inte vet finns. OK, hur gör vi med excellensen där, undrade Christoph Bargholtz.
Bengt Karlsson talade sig varm för de små forskningsprojekten.
– Jag tror att de på många ställen också ger en möjlighet för yngre forskare att komma fram. Självklart måste där finnas stora centrala institutioner. Men satsar man för mycket på dem riskerar man att dränera forskningen på begåvningar.
– Forskningens uppgift är inte bara att fostra morgondagens forskare. Vi har också en kunskapsmängd som behöver föras vidare.
Bygger för stora system
Mats Ericson varnade för drömmen om det perfekta systemet.
– Vi har en tendens att bygga alldeles för stora system. Forskningen och den högre utbildningen är på väg att bli överorganiserad, precis som den vanliga skolan.
– För 45 år sedan var Lunds universitet lika stort som Högskolan i Kristianstad är idag. Men då med en väldigt mycket större bredd och mångfald än vad Kristianstad har idag, berättade Git Claesson Pipping.
– Hur ska då högskolans organiseras? Det sitter idag en utredning frihets-, autonomi- eller styrningsutredningen, välj det namn som passar bäst. Om den kommer fram till att den svenska högskolan ska vara mycket friare än idag, vad händer då? Blir det bättre och lättare för doktorander och forskare med en högskola som friare kan söka andra finansiärer än staten?
– Grundsvaret är ja. Det skulle ge
helt andra möjligheter att skapa en finansiell bas för verksamheten. Däremot tror jag att problemet med doktorandernas styrning skulle vara kvar, sade Kjell Blückert.
– Blir man friare och har en bra ledning då blir det bra. Men det finns många viljor på en högskola, varnade Erik Litborn.
Det kanske blir bra, menade Anna Ekström. Men är det så säkert att man får så mycket mer pengar? Och vad tycker staten om att inte längre kunna styra högskolan?
Mattias Collin var lite kluven även han.
– Kanske skulle man tillåta större flexibilitet. Men jag är inte säker på att det skulle vara bra för forskningen.
Skulle en friare högskola bli bättre än den som har varit, bättre än den skulle kunna bli, frågade sig Christoph Bargholtz. Svaret blev nej:
– Jag tror tvärtom att högskolekarriären skulle ha varit ännu hårdare styrd med privat finansiering.
Kvaliteten inte i takt
Bengt Karlsson, trodde att ett förändrat regelverk och lättnader i hur man får bedriva samarbetet skulle göra det möjligt att effektivisera verksamheten.
– Man kan kanske säga att forskningens kvalitet inte är i takt med forskarnas arbetsvillkor. Vilken är, anser ni i panelen, den största förändring som skulle behövas för att samla de tre storheterna inom forskningen, frågade Git Claesson Pipping.
Christoph Bargholtz:
– Att ändra relationen mellan kvantitet och kvalitet. Det skulle vara möjligt om vi kunde övertyga varandra om att vi är för många i förhållande till de resurser som finns. Finns det inte mer pengar är färre forskare den enda lösningen.
Mattias Collin:
– Planering och uppföljning av forskarutbildningen är på många håll under all kritik. Om mer extern finansiering bara skulle betyda mer pengar utan planering är inte mycket vunnet.
Långsiktighet och planering
Anna Ekström:
– Ett handfast, tydligt och välmotiverat ledarskap, som förmår genomföra förändringar.
Erik Litborn:
– Satsa på kvaliteten. Vi är ett litet land som inte har råd med all forskning.
Kjell Blückert:
– Mer pengar till forskningen, enligt Resursutredningens förslag i kapitel 1:3. Forskningens finansiering är nämligen inte ett nollsummespel.
Panelens norske deltagare, Thomas Sandvik, från Forskerforbundet, manade till långsiktighet och planering. Kunskap ska inte bara skapas ny, det handlar också om att förvalta den som finns.
Det var en nöjd Git Claesson Pipping som till slut konstaterade att seminariet var enigt om att det är i dialog och samverkan som frågorna om forskningens och forskarnas villkor kan drivas vidare.
GÖRAN STEN
