Den 28–29 maj träffades de nordiska universitetslärarfacken vid sitt årliga möte, denna gång i Nådendal i Finland (se också sidan 15). Som vanligt var det givande – och som vanligt kunde vi konstatera att diskussionen om högre utbildning och forskning går samma väg men i lite olika takt i de nordiska länderna. Vi diskuterade så kallade strategiska fusioner av universitet och högskolor, autonomi genom blandade finansieringsformer och professionalisering av ledningen. Och så diskuterade vi OECD, som trots att man svängt i en del frågor fortfarande talar om att studieavgifter är nödvändiga. På den senare punkten håller dock de nordiska regeringarna ut – när det inte gäller fattiga länder utanför EU/EES-området.
ATT VI HAR MYCKET gemensamt är kanske inte så konstigt; Norden är inte ett stort område, vi har gemensamma historier och många av oss ett gemensamt språk. I universitetspolitiken har det ingen betydelse att två av de nordiska länderna inte är medlemmar i EU.
När vi diskuterade de ämnen jag nämner ovan var det framför allt två med varandra sammanhängande övergripande frågor som genomsyrade alla de andra. Den ena rör fackets roll i förändringsprocesser. När vi ifrågasätter förändringar vill motparten gärna framställa oss som konservativa eller rent av bakåtsträvare som bara vill bevara de egna medlemmarnas privilegier på bekostnad av samhällelig utveckling och andra gruppers framåtskridande.
Det här är naturligtvis inte sant. Universitetslärare är förändringsvilliga, kanske ibland väl mycket så. De av oss som har varit med ett antal år vet, att det inte bara är de nya finansieringsformerna vi anpassat oss till utan också kraven på 24-timmarsservice (det borde vi inte ha gjort), samt på kortare tid än någon trott varit möjligt stöpt om våra utbildningar till ett uppenbarligen av naturen givet format om tre plus två år. Så nog är vi förändringsvilliga.
Den andra övergripande frågan rör vad som är de akademiska kärnvärdena, och framför allt hur vi kunna förklara dem och deras betydelse för omvärlden. Och häri ligger det centrala: om vi kan förklara varför akademisk frihet är en förutsättning för samhällets demokratiska och långsiktigt hållbara utveckling, då förstår också människor utanför akademin vårt motstånd mot förändringar som hotar den akademiska friheten vare sig det är den individuella eller institutionella friheten som är aktuell. För vårt eventuella motstånd mot förändringar gäller ju just fall där vi misstänker att den akademiska friheten hotas.
HUR VI ENKELT ska förklara innebörden i kärnvärdena är något för oss att grunna på under semestern. Men frågan är hur många som har tid – det är ju nu sakkunniguppdrag ska fullgöras och allt som blivit liggande under läsåret ska läsas. Så det där med kärnvärdena får vänta; ni måste få vila lite också, och njuta av årstiden! Glad sommar!
GIT CLAESSON PIPPING
