Jag har såväl innan som efter det jag blev minister haft förmånen att besöka universitet i många delar av världen. När man är i länder som Kina och Indien slås man av hur enormt målmedvetna studenterna verkar vara. De ser det som en fantastisk förmån att vara den första i sin familj som läser en högre utbildning. Många ser det som sin uppgift att lyfta inte bara sig själva utan sitt land.
Det gäller naturligtvis också i Sverige, men det är tydligare där, att utbildning är den bästa vägen till ett bättre liv, för individer och för hela samhällen.
Globaliseringen är inget nollsummespel – så här långt har vinnare varit långt fler än förlorarna. Den har lyft miljontals människor ur fattigdom. Analfabetismen har minskat och medellivslängden har ökat. Alla kan vinna på att världen får fler välutbildade människor med goda idéer. Nya konkurrenter betyder också nya kunder, nya producenter betyder också nya marknader för svenska produkter.
GLOBALISERINGEN ÄR I GRUNDEN något positivt både för världen och Sverige. Men den ekonomiska historien lär oss att det inte är självklart att alla länder blir vinnare när världsekonomin växer. Alla kan bli vinnare, men det är bara de som verkligen tar vara på möjligheterna som blir det.
Det främsta skälet att satsa på kunskap är att det får människor att växa. Men det är också den viktigaste ingrediensen i en växande ekonomi. I den nya världen är individers talang och kunskap den viktigaste faktorn bakom tillväxt och framsteg. Världens bästa universitet konkurrerar om de mest begåvade studenterna. Från att länder tidigare rankats efter vilken andel av de unga som antogs på universitet vrids nu fokus till kunskaperna hos dem som kommer ut.
För 2007 och 2008 har regeringen gjort kvalitetssatsningar som inneburit mer pengar per student på de utbildningar som haft de lägsta ersättningsnivåerna. Vi har ambitionen att fortsätta öka resurserna till högskolan. Men vi har också inlett ett intensivt reformarbete som gäller högskolans struktur och regelverk. Jag läste i Universitetsläraren 9-08 en ledare där SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping suckar över den strida ström remisser som mitt departement skickat under våren. Den ena remissen bygger på den andra, och det blir svårt att svara på dem var för sig. Det är sant att allt hänger ihop – men vi måste ju börja någonstans.
Vi förbereder ett anslagssystem som mer ser till kvalitet, i resursutredningens anda. Där väcks också viktiga men svåra frågor om till exempel vilka som ska ges examensrätt i forskarutbildningen. Från befattningsutredningen har vi fått förslag om hur man kan skapa tydligare och tryggare karriärvägar i högskolan.
ETT VIKTIGT OMRÅDE handlar om universitets och högskolors självständighet. Alltfler inom högskolevärlden känner myndighetsformen begränsande i strävan att göra svenska högskolor till lärosäten i världsklass. I likhet med vad som nu sker i flera andra länder i Europa bör Sverige ta bestämda steg i riktning mot friare universitet och högskolor. Förra våren ändrade vi högskolelagen, så att universitet och högskolor fick ökade möjligheter att påverka sina styrelsers sammansättning. I höstas tillsatte vi utredaren Daniel Tarschys för att lämna förslag till en eller flera alternativa verksamhetsformer för statliga universitet och högskolor.
Utbildning är ett svar på globaliseringens utmaningar, men globaliseringen innebär också utmaningar för den högre utbildningen. Konkurrensen ökar för våra egna universitet och högskolor om studenter, spetskompetens, finansiella resurser och teknologisk utveckling. Men samtidigt ökar också möjligheterna till utbyte och samarbete. Min ambition som minister för högre utbildning och forskning är att vi ska stå oss väl i den konkurrensen.
LARS LEIJONBORG
Högskole- och forskningsminister
