Den svenska forskarutbildningen omfattar drygt 17 000 aktiva doktorander. Det är en stor gemensam samhällelig satsning, till vilken det knyts stora förhoppningar om bidrag till nyskapande och tillväxt. Forskarutbildningen innebär också en individuell kunskapsresa som kräver tid och stort engagemang från doktorandernas sida. Doktoranderna uppskattas i dag stå för cirka 40 procent av forskningen vid landets universitet och högskolor och totalkostnaderna uppskattas till drygt elva miljarder kronor. Det är rimligt och angeläget att denna, numera, stora verksamhet utvecklas optimalt. Enligt Högskoleverkets rapport Doktorandspegeln, som är en stor enkätundersökning bland landets doktorander, får forskarutbildningen ett gott sammanfattande betyg. Detta kan tolkas som att doktoranderna är mycket tilltalade av rollen som forskare eller blivande forskare. Samtidigt fungerar inte forskarutbildningen till alla delar som det stöd den skulle kunna vara på vägen dit.
UNDERSÖKNINGEN VISAR på brister i introduktionen, och det finns doktorander som uppger att de i liten utsträckning förvärvat kunskaper i vetenskapliga metoder och teorier. Forskningsetik uppfattas inte heller ha någon framträdande plats i forskarutbildningen. Handledningen och kursutbudet kunde förbättras och medinflytandet är svagt. Kvinnorna känner sig dessutom mindre accepterade i forskarrollen. Dessa resultat framkom redan i Doktorandspegeln 2003 som Högskoleverket publicerade för fem år sedan.
Bland annat handledningen brister alltså fortfarande på viktiga punkter. Kontakten mellan doktoranden, handledare och andra forskare spelar en avgörande roll för hur forskarutbildningen upplevs fungera. Handledningen är en stötesten och beroendesituationen för doktoranden är känslig. Ju sämre förhållande till handledaren, desto större är känslan av stress och press hos doktoranden.
Inte heller verkar det rimligt att så många uppger att de inte förvärvat kunskaper i vetenskapliga metoder och teorier, ens i slutet av sin utbildning. Detta kan vara en följd av brister i handledningen, men det kan också handla om brister i planeringen av forskarutbildningen som sådan.
FORSKNINGSETIK RÖR problem och frågeställningar kring hur man bedriver forskning. Hur långt får man till exempel gå i att riskera andra människors integritet och säkerhet för att nå den kunskap man strävar efter? Forskningsetik handlar också om forskarens egen hederlighet och öppenhet. Denna kvalitetsaspekt inom forskningen motiverar dess plats i forskarutbildningen. Det är viktigt att doktoranderna förstår värdet av god forskningsetik inte minst i sitt kommande yrkesliv. Om kunskapen om och tillämpningen av etik inte fungerar fullt ut kan så småningom både kollegornas, allmänhetens och näringslivets förtroende för forskningen försämras. Att mer än hälften av doktoranderna inte uppfattar sig ha fördjupat sina insikter i forskningsetik är oroande.
Relationerna mellan människor i en gemensam miljö har betydelse för hur kreativt arbetsklimatet upplevs. En kreativ miljö kan i sin tur verka befruktande och stimulerande för doktorandernas studier. Den höga andelen av doktoranderna i undersökningen, drygt hälften, som inte upplever sin institution som kreativ är därför nedslående. Ännu fler uppger att de inte har medinflytande på institutionen. Medinflytande är en erkänd kvalitetsaspekt inom alla verksamhetsområden. Inom universitetsvärlden bör denna syn tillämpas på såväl anställda som studerande.
TOTALT UPPLEVDE 25 procent av kvinnorna och 6 procent av männen att de blivit negativt särbehandlade på grund av könstillhörighet av antingen andra forskarstuderande och/eller undervisande personal och/eller handledare och/eller administrativ personal. Lägger man till detta förekomsten av upplevda sexuella trakasserier är problemen så pass omfattande att utbildningsansvariga måste ta dem på allvar.
Forskarutbildningen har kommit mer och mer i fokus, i takt med de förhoppningar som knyts till den högre utbildningen och dess roll i den globala konkurrensen. På den europeiska agendan finns sedan en tid begreppet kunskapstriangeln. Begreppet syftar på det önskvärda samspelet mellan utbildning, forskning och innovation. Forskarutbildningen är en viktig byggsten i denna triangel. Hur den fungerar, och vad som kan och bör utvecklas, blir en angelägenhet för varje land.
DET FINNS UPPENBART utrymme för förbättringar inom forskarutbildningen. Och det är angeläget, inte minst därför att samhället har högt ställda förväntningarna på forskarutbildningens bidrag till samhällsutvecklingen.
De brister som uppmärksammades för fem år sedan finns fortfarande kvar. Varför har ingenting hänt trots de diskussioner och utredningar som gjorts? Vart tog den optimism och utvecklingsanda vägen som bar fram idén om forskarskolor? Vi måste satsa på forskarutbildningen! Sverige har en bra forskarutbildning som kan bli bättre.
GUNILLA JACOBSSON
utredare, Högskoleverket
ANDERS FLODSTRÖM
universitetskansler
MARTIN WAHLÉN
doktorandkommitténs vice ordförande, SFS
RIKARD LINGSTRÖM
ordförande för Sveriges Doktorandförening, SULF
