Högskoleverket har inför rapporten Frihetens pris – ett gränslöst arbete låtit 200 lärare, forskare och arbetsledare på elva institutioner vid sex olika universitet och högskolor föra en detaljerad tidsdagbok under en vecka. Dessutom har de deltagit i intervjuer i fokusgrupper.
Studien visar hur lärarna tänjer sig för att brygga över klyftan mellan höga akademiska ideal och otillräckliga resurser.
– Universitetslärare känner sig tvingade att arbeta alldeles för mycket, eftersom de är lojala mot sitt arbete och studenterna, säger SULF:s ordförande Christoph Bargholtz.
Det är väl känt att sedan början av 1990-talet har antalet studenter och doktorander fördubblats medan resurserna inte har ökat i motsvarande grad.
En av rapportens slutsatser är att om man ska prioritera utbildningens kvalitet måste anslagen höjas.
– Om inte regeringen kan skjuta till mer resurser måste antalet studenter minska, säger Christoph Bargholtz.
Arbetsbelastningen har ökat på senare år och när tiden inte räcker till går de akuta uppgifterna före. Undervisning och administration prioriteras på bekostnad av forskning, utvecklingsarbete och kompetensutveckling.
Karusell av administration
Många lärare, framförallt adjunkter, forskar nästan inte alls och har mycket litet utrymme för kompetensutveckling.
– Bilden av lärarnas arbetssituation som slitsam och splittrad är egentligen välkänd, en rad undersökningar har i
stort visat upp samma bild. Vad som är nytt i denna studie och som överraska-
de mig är förklaringarna till varför situationen är som den är, säger Eva Åström, projektledare för Högskoleverkets
studie.
Som i tidigare undersökningar framhålls ekonomiska faktorer, resursbrist och ökad arbetsbelastning på grund av fler studenter och mer heterogena studentgrupper.
– Men vi blev överraskade av att både lärare och institutionsledning oftast angav de interna förutsättningarna för arbetet som en dominerande orsak och att de kört fast i en evig karusell av administration.
– Att administrationen inte fungerar blir en väldig arbetsbelastning som äter upp tiden för kärnverksamheten undervisning och forskning. Det tar bort energi och arbetsglädje.
En orsak till den administrativa belastningen är besparingar, administratörer har rationaliserats bort och deras uppgifter måste skötas av lärare och forskare och ledningar som inte har det som sin huvuduppgift och ser administration som ett nödvändigt ont.
Som en prefekt uttrycker det i rapporten ”Om jag bara skulle administrera skulle jag skjuta mig i morgon dag.”
En annan orsak är att effektiva rutiner saknas, det gäller både på institutionsnivå och för lärosätena som helhet.
Ett exempel från undersökningen är att när HSV vill ha uppgifter om antalet doktorander och deras finansiering vid en institution så är det inte bara att plocka fram uppgifterna ur datasystemet. Man måste sätta någon att gå igenom matriklarna för hand och anteckna med penna och papper. Ett arbete som kan ta en dag eller mera.
– En av våra slutsatser är att akademin är en organisation som inte fungerar.
Urholkning av resurser
Ett övergripande tema i intervjuerna för undersökningen är hur ekonomin styr verksamheten.
– Vi vet att det skett en urholkning av resurserna. Men vi hade inte fattat i vilken utsträckning ekonomin styr verksamheten ute på institutionerna. Det gäller inte bara institutioner med dålig ekonomi utan även de med god ekonomi.
Man måste hålla budget, allt man gör måste vara ekonomiskt försvarbart.
Vid många institutioner får man inte tappa studenter samtidigt som man ska hålla uppe kvaliteten. Det resulterar ofta i att lärarna lägger ned ”osynlig tid” för att överbrygga gapet mellan ambitioner och resurser.
Villkoren för lärarna är mycket olika. Ett fåtal har det mycket bra, med stimulerande arbetsuppgifter och gott om tid. Men betydligt fler har en utsatt situation som gör att de ständigt har lite ont i magen.
– Att de enskilda människorna kommer så i kläm gör mig lite matt. Samtidigt tycker de också att det är ett fantastiskt arbete som är roligt, det är mycket därför de stannar kvar och kämpar.
Eva Åström anser att den akademiska kulturen är en del av problemet.
– Den akademiska friheten är något att fundera över. Är akademisk frihet verkligen att sköta sig själv, ha sina egna tider, komma och gå som man vill? Priset för det är ett gränslöst arbete, man är aldrig ledig. Handlar inte akademisk frihet i stället om tankens och forskningens frihet? Den kan man lika gärna sköta på arbetstid, på sin arbetsplats.
Hon ställer frågan: Är den akademiska friheten värd sitt pris?
– Denna frihet att sköta sig själv fungerar kanske bra när alla kurvor pekar uppåt, men när den ekonomiska verkligheten är kärv krockar den med den personliga friheten.
Följden blir att den enskilde läraren lämnas i sticket, blir ensam med ansvar för en situation som är svårhanterlig och ska ta ansvar för brist på resurser och att inte ha tillräckligt med tid.
– Lärare får ingen hjälp hur de ska hantera att de får för lite tid. Det blir upp till var och en att lösa var ambitionsnivån ska ligga. Ska de sänka ambitionerna eller ska de lägga ner obetalt extraarbete och slita ut sig för att få igenom studenterna?
Hantera akutsituationer
Och institutionsledningarna måste till stor del hantera akutsituationer, det finns inte tid att lägga upp långsiktiga strategier.
– Men två av de institutioner vi besökte avvek från de andra. Där var man inte stressad i samma utsträckning.
Där markerade ledningen tydligt att det handlar om ett vanligt jobb, att medarbetarna är en del i ett arbetskollektiv och att de har specificerade arbetsuppgifter som de ska sköta. Och de ska vara lediga kvällar och helger.
– Det är villkor som är rimliga och som gör det möjligt att planera verksamheten och jobba strategiskt. Det är bra både för verksamhetens kvalitet och för den enskilda personalens livskvalitet.
Eva Åström anser att akademin borde bli som en vanlig arbetsplats, där arbetet sköts på arbetsplatsen under en 40-timmarsvecka.
– För oss i Högskoleverket är det självklart att organisation och ledarskap måste fungera, hela vår verksamhet bygger på det. I akademin verkar man inte inse att organisationen måste fungera, annars tar det energi och resurser från kärnverksamheten.
Den bristfälliga organisationen vid institutionerna beror också på att administrationen för lärosätena som helhet inte fungerar. I rapporten beskrivs på flera håll lärosätenas administrativa infrastruktur som rent kontraproduktiv.
Behövs diskussion
Rapporten drar slutsatsen att institutionsledningarna måste få stöd och organisatoriska förutsättningar för att styra upp verksamheten. De måste få utbildning i att vara chefer och riktlinjer för hur de ska prioritera. Det får de inte nu.
– Jag har exempelvis räknat policydokument. På en högskolas hemsida räknade jag till 65 policydokument, på ett universitets hemsida tappade jag räkningen vid 100 policydokument.
– Jag inser hur svårt det är att hitta en lösning. Det sitter i kulturen, i organisationen, i ekonomin. Man måste göra analyser för att ta reda på när det är pengarna som är problemet och när det är organisationen som är problemet, säger Eva Åström.
Det behövs en strategisk diskussion om hur akademiska ideal, institutionernas uppdrag och tillgängliga resurser ska förhålla sig till varandra och hur lärare, forskare och institutionsledningars arbete ska anpassa sig till detta.
– Delar av lösningen finns på olika nivåer. Den enskilde läraren ska inte ha rätt att köra sitt eget race. Institutionsledningen har ett stort ansvar att styra upp verksamheten. Fakulteternas och lärosätenas centrala ledningar måste ge rimliga förutsättningar för institutionerna att planera arbetet. Och centrala myndigheter måste presentera en sammanhållen strategi, lämpliga styrinstrument och ett hållbart resurstilldelningssystem.
Högskoleverket vill utifrån rapporten starta en strategisk diskussion och planerar att till hösten bjuda in högskolor och universitet till tre regionala seminarier för att hitta lösningar för att förbättra arbetssituationen vid landets lärosäten.
PER-OLOF ELIASSON
Lars Leijonborg säger i en skriftlig kommentar till Universitetsläraren:
”Vi har tagit del av rapporten som visar en del oroande signaler. Regeringen ser allvarligt på kvalitetsproblemen i högskolan och detta är givetvis en faktor. I de två budgetar vi hittills har lagt har det därför funnits med satsningar på kvaliteten i de högre utbildningarna, sammanlagt handlar det om nästan en halv miljard.”
