Men när det gäller att lägga ned stiftelseverksamheten kommer inte Ewa Ställdal att vara med om slutfasen. Hon lämnar nämligen vd-posten i april nästa år, ”jag är bättre på att bygga upp än att avveckla”. De sista åren får alltså en annan vd ta vid, för att administrera stängningen av den verksamhet som, enligt Ewa Ställdal, började med två papperskassar.
– I ena handen hade jag en kasse med stiftelsens stadgar, i den andra en med aktieplaceringarna.
– Men redan då insåg vi som tog över ledningen att den dåvarande borgerliga regeringen hade varit mycket framsynt, genom stiftelsekonstruktionen.
Vårdalstiftelsen var då ett resultat av att riksdagen 1993 hade fattat beslut om att pengarna från de avskaffade löntagarfonderna skulle användas till forskningsfinansiering, i stiftelseform.
I ett första skede inrättades Strategiska Forskningsstiftelsen, miljöstrategiska stiftelsen Mistra och så fick Riksbankens jubileumsfond ett tillskott, den så kallade Kulturvetenskapliga donationen. Men på grund av gynnsam börsutveckling och framgångsrik förvaltning räckte det växande kapitalet också till ytterligare stiftelser, bland dem KK-stiftelsen, Stint, Framtidens Kultur samt Vårdalstiftelsen.
Namnet kommer av stiftelsens uppdrag, forskning och forskarutbildning inom två områden, dels vård, dels allergi.
– Ja, vi kunde förstås ha hetat Swåff eller Swaff, men det blev alltså Vårdalstiftelsen.
Varför det blev just allergi (och inte exempelvis vård och reumatism eller vård och diabetes) hade vad man kan kalla en politisk förklaring. Det låg rätt i tiden, en stor allergiutredning hade just presenterats och allergi är något som berör många. Men Ewa Ställdal håller med om att det knappast är glasklart varför det blev ”vård” plus en diagnos eller varför det i så fall inte blev, exempelvis, diabetes eller reumatism.
Åstadkomma något nytt
Ewa Ställdal rekryterades till Vårdalstiftelsen från Karolinska Institutet, där hon varit byråchef vid byrån för utbildning och forskning. Före KI hade hon arbetat vid Utbildningsdepartementet, under Jan-Erik Wikström och senare Lena Hjelm-Wallén. Hon hade också varit huvudsekreterare i RUT 93, en utvärdering av 1993 års universitets- och högskoleform, alltså var hon från början väl förankrad i både vårdfrågor och forskningsadministration.
– Men uppdraget var att arbeta på ett annorlunda sätt, att åstadkomma något helt nytt. Enligt direktiven skulle stiftelserna komplettera den andra, gängse, statliga forskningen. Vårdalstiftelsen kunde därför ses som ett komplement till dåvarande medicinska forskningsrådet.
Femton år senare har Vårdalstiftelsen överlevt både mödorna med att definiera ”vårdforskning” samt den turbulens och medieuppmärksamhet som blev resultatet av att Ewa Ställdal anställde anhöriga i stiftelsen.
Och idag är hon mycket nöjd med hur det blev, med hur resultatet av det annorlunda arbetssättet blev i praktiken. Detta trots att hon anser att Vårdalstiftelsen fick för lite pengar från början:
– 250 miljoner, jämfört med KK-stiftelsens dryga tre miljarder. Men vi har femdubblat insatsen och fördelat nästan en miljard, avkastningen har inneburit att vi är som Särimner (mytologins galt som återuppstod efter slakt). Hade vi inte varit så framgångsrika så hade vi varit borta för länge sedan.
Sluta med flaggan i topp
Men nu ska alltså pengarna ätas upp, kassan vara tömd till år 2014, vilket innebär hög utdelningstakt de sista åren. Och Ewa Ställdal talar gärna om hur man slutar med flaggan i topp.
– Utan Vårdalstiftelsen hade svensk vårdforskning inte haft så hög kvalitet, vi fick igång nydanande forskning. Vi skapade en kultur, hittade nya vägar.
Hon beskriver det som att vården i och med Vårdalstiftelsen äntligen fick det forskningsinstitut som tidigare fanns för exempelvis skogssektorn.
– Men vi är radikalinnovativa. Vi har utvecklat ett eget institutionssätt, vi har inte plankat från de forskningsinstitut som fanns. Vi har startat sådant som Swedish Brain Power, som omfattar allt från avancerad grundforskning, klinisk forskning till implementering.
De olika stiftelserna samverkar dessutom med varandra, ett exempel är VinnVård, samarbetet mellan Vårdalstiftelsen och Vinnova:
– Det är otroligt innovativt, en nydanande verksamhet som ska få saker att hända i vårdens vardag, ja det är helt unikt och sådant lockar nya pengar. Förutom 50 miljoner från Vinnova och 50 från Vårdalstiftelsen så har i efterhand regeringen och SKL, Sveriges kommuner och landsting, lagt in 25 miljoner.
Bör bildas ett råd
Stiftelserna är förvisso skapade av staten, men verksamheten är inte statlig. Ändå är Ewa Ställdal aningen frågande inför att aktuella utredningar om statlig forskningsfinansiering inte tillräckligt uppmärksammar stiftelserna:
– Både Madelene Sandströms utredning om forskningsråden och Olle Stendahls delbetänkande om klinisk forskning vill ha ett råd för hälsovetenskaplig forskning. Men Vårdalstiftelsen är ju just det, fast vi är små! Sandströms argumentation är viktig, men hon beskriver behovet av något som redan finns.
Och Ewa Ställdal lämnar visserligen stiftelsesfären, men hon är märkbart engagerad i vad som ska komma efteråt och skulle gärna vilja vara med, då också.
– Forskarmiljöerna lever ju vidare, det bör också bildas ett råd eller en stiftelse som tar hand om det hälsovetenskapliga, med avsikt att skapa fler flexibla konsortier, nya former av nätverk.
– Nu väntar ju en radikal omdaning av finansieringssystemet, där behöver vi den traditionella strukturen, ett hägn för grundforskning, utan styrning, men jag pratar om något helt annat.
– Det horisontella, tvärvetenskapliga, det klarar Madelene Sandströms tänkta finansieringsmyndighet av, men det vi genom Vårdalstiftelsen har skapat är också vertikala konsortier, bestående av vårdens huvudmän, näringslivet och finansiärer (som exempelvis Reumatikerförbundet). Det finns ett enormt intresse från statsmakterna för sådan verksamhet, signalerna är att det vi gör är precis sådant som behövs.
Peka med hela handen
Om man ändå envisas med att få Ewa Ställdal att beskriva något som varit mindre bra eller rentav problematiskt nämner hon den politiska strukturen som stiftelsen har att förhålla sig till.
– Vi har visserligen haft bra kontakt med departementen, men frågorna tenderar att falla mellan tre departement (social, näring och utbildning). Och mellan departementen finns det ”stuprör” där frågorna försvinner.
Vad är då ett framtida värsta scenario, för vårdforskning och andra stiftelserelaterade frågor?
– Det värsta som kan hända vore att man trasslar in sig i organisatoriska lösningar och revirbevakning och att tiden går, utan konkreta beslut. Här måste regeringen peka med hela handen.
Och helst då alltså inte peka med tre departementshänder samtidigt. Ewa Ställdal önskar istället ett enda separat forsknings- och innovationsdepartement. Hon vill själv gärna vara med och spela en roll i den framtida forskningspolitiken och nämner den organisationskommitté som sannolikt kommer att bildas när forskningspropp och utredningar ska transformeras till politiska beslut och praktik.
På frågan om hon aspirerar på att leda en sådan kommitté säger hon nej, det är inte viktigt.
– Men jag vill gärna ingå i ett sådant sammanhang, som sagt, jag är bra på att bygga!
MARIELOUISE SAMUELSSON
