Den här våren går i remissvarandets tecken: Först Resursutredningen (SOU 2007:81), sedan Befattningsutredningen (SOU 2007:98), följd av Klinisk forskning (2008:7), Avskaffande av kårobligatoriet (SOU 2008:11), Forskningsfinansieringsutredningen (SOU 2008:30), Högskoleverkets förslag om utvärdering av utbildningar som underlag för kvalitetsbaserad resurstilldelning, Yrkeshögskolan (SOU 2008:29), Gymnasieutredningen (SOU 2008:27) och Underlag för internationell strategi i svensk forskningspolitik. Och det här är bara de remisser som hittills i vår kommit från Utbildningsdepartementet.
Utredningsinstitutet och remissinstitutet är gamla värdefulla redskap i den representativa demokratin. De hjälper våra beslutsfattare att fatta insiktsfulla beslut i svåra frågor eftersom de bygger på dels att man skaffar ett underbyggt förslag, dels att viktiga instanser och allmänheten ges möjlighet att yttra sig över detta. Därför kräver också förfarandet att de som svarar på remissen sätter sig in i förslaget och funderar över dess konsekvenser och så förutsättningslöst som möjligt ger det sin bästa tankekraft.
MEN IBLAND ÄR DET faktiskt inte så lätt. Ta till exempel Resursutredningen. Den låg i nästan två månader på departementet innan den skickades på remiss. Strax efter att remissvaren lämnats in gick bilagan till Högskoleverkets remissvar ut på remiss – en bilaga som dels är frånkopplad från verkets eget svar, dels lösryckt ur systemet som helhet. Eller ett annat exempel: Forskningsfinansieringsutredningen. Resonemanget i utredningen bygger helt och hållet på att de flesta av förslagen i Resursutredningen genomförs. Hur ska man förhålla sig till den utredningen om Resursutredningens förslag inte genomförs? Man har anledning att fråga sig på vilket sätt svaren påverkas av remissernas ordningsföljd. Autonomiutredningen (SOU 2007:158), som ju borde lägga grunden för många av de andra, kommer inte ens att gå ut på remiss förrän i slutet av året eller kanske nästa år.
DET ÄR UTOMORDENTLIGT viktigt att politiska beslut fattas efter noggrann process. Det är utomordentligt bra att man ser över hela systemet och inte bara enskilda delar. Men den högre utbildningen och forskningen är ett mångfacetterat system. Olika delar – till exempel utbildningskvalitet och klinisk forskning – hör ihop, men relationerna är ibland komplexa. Vid remitteringen har förslagen behandlats som om de vore oavhängiga. Därför har remissinstanserna inte haft gemensamma utgångspunkter kring hur de ska relatera de olika remisserna till varandra i sina svar.
Risken är stor att remissvaren, vilka kostat olika aktörer avsevärd tid att sätta samman, därför blir omöjliga att använda. Följden kan bli att de kommande propositionerna mer blir ett uttryckt för splittrade politiska överväganden än ett resultat av mångsidig noggrann genomlysning av frågorna. Svensk högre utbildning och forskning förtjänar det senare.
GIT CLAESSON PIPPING
Förbundsdiektör i SULF
