Jag har uppenbarligen lyckats att trampa på åtskilliga tår genom mitt påpekande att karriärplanering är den enskildes sak. I Universitetsläraren 6/2008 får jag mothugg av Mats Sundström och i Universitetsläraren 7/2008 replikerar Anton Forsberg, Rikard Lingström och Mattias Wiggberg. Jag konstaterar att min åsikt uppenbarligen upplevs som tillräckligt övertygande för att repliker ska vara nödvändiga för att bemöta den.
Jag känner mig delvis missförstådd i det att samtliga replikanter tycks ha uppfattat mig som att jag skulle mena att karriärplanering eller coaching är onödigt. Detta är felaktigt: som jag konstaterade inledningsvis i mitt debattinlägg accepterar jag att sådant behövs. Min poäng är en helt annan, vilket samtliga replikanter glatt ignorerar.
MIN POÄNG ÄR att det inte är universitetens sak att bistå doktoranden med karriärplanering. Karriärplanering kan ta sig många former och skepnader, men den bör enligt min bestämda åsikt inte skötas av universiteten. Forskarutbildningen är kort nog som den är, och det saknas på många håll pengar och resurser att gestalta utbildningen tillräckligt väl. Universiteten är forsknings- och läroanstalter, inte karriärcentra.
Jag vänder mig emot varje försök att få universiteten att belasta utbildningsplanen för doktorsutbildningen med annat än ämnesrelaterade kurser. Jag vänder mig också emot att ta pengar av utbildningen för att någon SYO-konsultent ska kunna hjälpa doktoranderna att bygga sin karriär. Forskarutbildningen ska vara en forskarutbildning där det forskas, inte en trafikväxel på karriärspåret inom vilken man skriver en längre uppsats.
ÅTERIGEN: JAG ÄR inte emot karriärplanering eller coaching, och jag har heller aldrig sagt något sådant. Det enda som jag sagt och vidhåller är att universiteten inte är rätt ställe och rätt forum där karriärplanering och coaching ska ske.
Den som behöver sådant får vackert vika tid utöver forskarutbildningen till att jobba med sin karriär; forskningstiden och resurserna för denna bör dock kvarstå oförminskad. Karriärplanering bör dessutom vara frivillig, vilket i slutändan betyder att det är den enskildes sak att få den breddning hon behöver. Forsbergs, Lingströms och Wiggbergs smått patriarkala von-oben-anmärkning att jag inte hade behövt försumma att bredda mig, om deras förslag vore verklighet, är inget annat än en förolämpning mot mitt argument att min försummelse var mitt eget fel. Jag hade inte velat ha någon med sådana översittarfasoner som replikanterna i en kurs om min framtida karriär.
Min poäng har ännu inte bemötts, och jag skulle verkligen vilja ha svar på varför det ska vara utbildningens ansvar att försäkra den som utbildar sig om ett liv efter examen. Utbildning ska vara utbildning: karriärplanering är något annat.
JAKOB HEIDBRINK
B.A., M.Jur. (Oxon), LL.D.
Assistant Professor
in Law Jönköping
International Business School
