Finn Bengtsson, moderat riksdagsledamot och själv professor, med en professur i farmakologi och en i psykiatrisk behandlingsforskning, tycker att är värt att reflektera över detta, över vad som gått förlorat sedan fullmaktsprofessurerna avskaffades.
– Kanske borde man rentav utreda om det finns möjlighet att garantera den sortens oberoende, om man kan inrätta en ny slags fullmaktsprofessur, utan att återskapa gamla hierarkier.
Finn Bengtsson skulle allmänt önska att det blev en mer omfattande och fördjupad diskussion om vad forskning egentligen är, istället för att sätta allt (politiskt) hopp till ”starka forskningsmiljöer”.
– Man borde diskutera mera hur en idé väcks och vidmakthålls eller förkastas. Man kan inte kommendera fram idéer, men man kan undersöka hur och om det kan skapas ett kreativt välmående för forskaren som individ, med utrymme för oberoende och egensinne, även om man rentav uppfattas som lite galen. Så varför inte prata mer om forskningsstarka forskare än om forskningsstarka miljöer?
– Visst kan man rekrytera forskarvärldens ”femstjärniga generaler”, men kan man verkligen vara säker på att, exempelvis, Linköpings universitet, är rätt ställe för att få ett äpple i huvudet (som Isaac Newton)? Och det är ju säkert många som har fått ett äpple i huvudet, utan att dra några slutsatser av det.
– Kvalitet och konkurrens har inte med forskningsprocessens alla delar att göra och jag är tveksam till bibliometrins välsignelser. Alla förutsätter kvalitet, men det kan samtidigt inte vara samma kvalitet man talar om, med tanke på de varierande tidsperspektiven. Nobelkommittén har upp till ett halvsekelsperspektiv, när Vetenskapsrådet ska välja ut det kvalitativt bästa gäller betydligt kortare perspektiv och för Vinnova ännu kortare tid.
Gjorde ett utspel
Finn Bengtsson sitter i socialutskottet, men inte i utbildningsutskottet, vilket han ser som en fördel, ”en utskottsplats kan hämma när man är i majoritet”. Och för en tid sedan gjorde han ett forskningspolitiskt utspel i en större offentlighet, när han tillsammans med Nobelpristagaren Arvid Carlsson skrev en artikel på DN-Debatt, som reaktion på Madelene Sandströms betänkande om ny organisation för forskningsfinansieringsråden.
I artikeln skrev Bengtsson och Carlsson bland annat att utredningen hörde hemma i papperskorgen, att modellen med en enda jättemyndighet är en farlig väg: ”En väg som inte heller denna gång tar forskningens egentliga väsen till utgångspunkt för förslag till lämplig framtida forskningsbyråkratisk organisationsform. Bristen på denna nödvändiga insikt och koppling mellan förutsättning för verksamheten och dess organisation kan komma att motverka själva huvudsyftet, att stärka svensk forskning i allmänhet och ur internationell konkurrenssynpunkt i synnerhet”.
– Min bestämda avsikt med artikeln var att tillföra en annan aspekt än utredaren Madelene Sandströms förslag. Utredaren tror att koncentration har fördelar, det är ett synsätt som hon säkert delar med somliga politiker, men det uppstår ett centraliseringsproblem som riskerar att kväsa det kreativa, som gör att idéer hämmas av själva processen.
Forskningen berör fler
Sandströms betänkande och kritiken mot den har passerat tämligen obemärkt genom den mediala offentlighet som har varit påfallande mer upptagen av att diskutera Försvaret, en annan offentligfinanserad verksamhet. Att fokuseringen på försvarspolitiken blir jämförelsevis mycket stor kan förvåna Finn Bengtsson, forskningspolitiken berör ju många fler.
– Inte minst genom att forskning ofrånkomligt hör ihop med högre utbildning. För mig som forskare är det viktigt att inte tappa kontakten med studenter och undervisning.
Bland forskningsintresserade riksdagsledamöter väckte både Sandströms betänkande med tillhörande debattartikel och Finn Bengtssons och Arvid Carlssons efterföljande invändningar förstås mer uppmärksamhet. Finn Bengtsson berättar att han också fått många mejl och telefonsamtal från andra forskare, som reaktioner på artikeln, han har till och med kunnat inkassera uppskattning från oppositionens politiker.
Hans erfarenheter från egna forskningen har inte bara givit ett engagemang och vilja för att påverka frågorna politiskt. Forskningens långsiktighet, den långa väntan, ibland förgäves, på genombrott och mödan med att intressera industrin för att investera i projekt har givit ett tålamod som han tror att han kan ha nytta av i politiken.
För Finn Bengtsson är självfallet medveten om skillnaderna mellan den politiska kulturen och den vetenskapliga.
– Politiker är, jämfört med forskare, närmare tidsandan, det man kan kalla det tidsangenäma.
Det finns inte särskilt stora eller dramatiska motsättningar mellan alliansens och vänsteroppositionens forskningspoli-tik, men Finn Bengtsson tycker ändå att det är viktigt att just alliansen framhäver och ger förutsättningar för ”den indivi-duella kvaliteten”.
– För den som gör anspråk på regeringsmakten är det väsentligt hur forskningspolitiken ser ut, man ska komma ihåg att det bara var 119000 röster som skiljde blocken åt och att soffliggarna är många. Hur man nu hanterar forskningsfrågorna kan vara avgörande. Om vi säger att forskning är en investering för framtiden, måste vi också visa att vi menar vad vi säger.
Borde fortsatt forska
Finn Bengtssons väg till rikspolitiken gick via uppdrag i landstinget i Östergötland och de uppmärksammade prioriteringsdiskussionerna, där 64 diagnoser helt enkelt plockades bort. Dessutom plockades diagnoserna bort som områden för forskning, de ansågs inte intressanta när sjukdomarna inte längre hade prioriterad behandling.
– Jag tänkte ju tvärtom, att vi åtminstone borde ha fortsatt att forska kring dessa områden!
Här kommer vi in på ett område som Finn Bengtsson också skulle vilja ha mer diskussion om. Det råder idag konsensus kring att forskningen inte ska styras politiskt, samtidigt som politiker från alla partier kan sägas styra, genom att tala om hur forskningssatsningar ska lösa exempelvis miljöproblem.
Nej, frågan är inte enkel, hur ska politiker kunna hålla sig med visioner för forskning, utan att, åtminstone i någon mån, vara styrande? Och om man vänder på det igen, är styrningen alltid och entydigt av ondo?
Han jämför forskningens politiska status i Sverige med Finland där forskningsministern är direkt underställd statsministern, en markering av områdets dignitet, samtidigt som det är ”en styrningsfälla”.
Finn Bengtsson är inte den sortens politiker som levererar tvärsäkra svar, han är dock alldeles säker på att han vill arbeta för att flera FRÅGOR kommer upp om forskning och helst också besvaras på högsta politiska nivå, rent konkret kommer han framöver att ” ta en interpellation med Lars Leijonborg”.
– Jag vill försäkra mig om att de aspekter som jag och Arvid Carlsson tog upp i vår artikel och som så många i forskarsamhället anser viktiga vägs in när forskningspropositionen skrivs.
Och trots forskartålamodet och insikten i de politiska processernas tröghet menar Finn Bengtsson att det börjar bli bråttom:
– Forskningspropositionen får absolut inte skjutas upp, den ska inte läggas ett valår som 2009, forskning är ingen fråga för torgmötena, det går inte att valfläska fram forskning.
MARIELOUISE SAMUELSSON