Ledare

Den var naturligtvis tokig från början, idén att det skulle vara kvalitetsdrivande för svensk forskning att stor del av forskningsmedlen skulle gå via råd och inte till universiteten. Men frågan är om någon insåg vilka följder det skulle få. Nu vet vi.

SVERIGES LÄROSÄTEN har tagit för vana att tidsbegränsa anställningar med hänvisning till att finansieringen sker med projektmedel. Resonemanget är korkat – i andra branscher tillsvidareanställer man utan att man har inkomstgarantier för flera år framåt – men icke desto mindre den praxis som tillämpas. Förra årets LAS-förändringar har satt käppar i hjulen genom att tillåta tidsbegränsad anställning i högst två år, och inte de tre år som projekt ofta löper.

LÄROSÄTENA MÅSTE NU bestämma hur man ska göra med projektforskarna. Ska man tillsvidareanställa dem? Det innebär flera problem: för det första ska statliga anställningar utlysas, för det andra ska de tillsättas på ”förtjänst och skicklighet”, för det tredje måste de ju anställas som något – om de anställs som ”forskare” kan de inte examinera studenter, och ska de anställas som universitetslärare så tar det tid på grund av sakkunniggranskningen. Om tjänsterna utlyses är det ju också långt ifrån säkert att de är ”rätt” personer som får dem – ingen vill väl upprepa fadäsen från häromåret när ett lärosäte utlyste lektorat till personer med finansieringen ordnad. Det har ändå gått några sekel sedan man kunde köpa sig en statlig anställning…
Till problembilden hör också att lärosätena kört sakkunnigsystemet i botten genom att för det första göra uppdraget till en illa betald bisyssla som bara kan utföras på semestern, för det andra inte förstå hur de sakkunniga ska användas. Rätt använda motsvarar de sakkunniga de rekryteringskonsulter man inte sällan använder vid tillsättning av rektorer och förvaltningschefer – fel använda blir de till alibin för illa grundade beslut. Det krävs att man analyserar sakkunnigas roll, och ger dem goda anvisningar.
Vad ska nu lärosätena göra? Så kallad inLASning är naturligtvis det sätt som ska användas om anställningen går över tiden i lagens mening. Men huvudregeln måste vara att lärosätena nu utlyser lektorsanställningar vilka tillsätts i konkurrens med sakkunniggranskning. Förfarandet garanterar inte bara universitetslärarnas rättsäkerhet utan också vetenskaplig kvalitet och kreativitet genom att man inte bara anställer redan bekanta personer. Varje lärosäte måste också ta ansvar för att planera vilka inriktningar man vill ha och vilken kompetens som krävs. För roten till det onda är inte att det finns externa medel – även om avsevärt mer i framtiden måste gå direkt till lärosätena – utan att man idag ofta närmast slumpmässigt undertecknar de projektansökningar som råkar komma förbi, oavsett om de är knutna till institutionens övriga verksamhet eller inte.

ANTALET ANSTÄLLDA pengarna räcker till är detsamma oavsett om de är tillsvidareanställda eller inte. På det här sättet kan även Sveriges forskare få vettiga anställningsvillkor.

GIT CLAESSON PIPPING
Förbundsdirektör i SULF


Kategorier: Arkiv