Att globaliseringen ställer svensk högre utbildning och forskning inför nya utmaningar tycks det råda stor enighet om och jag instämmer. Men när det kommer till beskrivningen av utmaningarna ställer jag mig mer undrande. Allt kan trots allt inte handla om mer pengar – till oss som bor i Sverige. Ständigt betonas den knivskarpa konkurrensen, inte sällan i termer lånade från tävlingsidrotten. Rankinglistorna för tanken till pingisstegen. Hur viktigt kan det vara att få upp en svensk högskola på första plats på Jiao Tong universitetets rankinglista? Jag menar i förhållande till att bidra till att stärka den högre utbildningen i Afrika söder om Sahara. Globaliseringen handlar för universitet och högskolor inte i första hand om konkurrens utan om samverkan.
STATISTIKEN ÄR OFULLSTÄNDIG men med undantag av Sydafrika (och Mauritius) ger länderna i Afrika söder om Sahara bara en eller några få procent av ungdomskullen tillgång till högre utbildning och då alltför ofta till en utbildning av undermålig kvalitet. Att nu införa avgifter i den svenska högskolan för studenter från dessa länder vore därför oanständigt. I stället borde vi öka insatserna för att sprida information om möjligheten att studera i Sverige. Och svenska lärosäten borde i större utsträckning samverka med lärosäten i utvecklingsländer och dra in dessa i sina redan etablerade internationella nätverk. Att stärka de inhemska institutionerna, de akademiska lärarnas ställning och den akademiska friheten utgör viktiga steg på vägen mot ett öppnare samhälle givet att de ökade möjligheterna till utbildning sprids jämlikt till alla grupper i samhället.
NATURLIGTVIS LEDER ökade möjligheter till utbildning och anställning i ekonomiskt starka regioner också till ett visst mått av ”brain drain”. Individernas val får i det läget vara bestämmande. Det är inget att moralisera över. Däremot är det oetiskt att som vissa kommuner i Storbritannien aktivt värva färdigutbildade lärare och sjuksköterskor från till exempel Sydafrika. Att välutbildade individer söker sig till Sverige för att utöva sitt yrke är något positivt men det får inte tas till intäkt för att inte öka utbildningskapaciteten i landet inom bristyrken och att till dessa utbildningar också välkomna studerande från länder utanför Europa.
MEN HAR DÅ SVENSKA universitetslärare något att bidra med som har relevans också i dessa avlägsna länder? Det får vi förutsätta. Det är nämligen globaliseringens innebörd. Att den forskning som saknar relevans i Afrika också saknar relevans i Sverige. Det betyder inte att alla bör ägna samma frågor sin uppmärksamhet. Prioriteringarna är olika. Men det innebär att vi alla, i förlängningen, strävar mot ett gemensamt mål.
GENOM MEDLEMSKAP i den världsomspännande fackliga organisationen Education International stöder SULF universitetslärare runt om i världen i deras kamp för rimliga arbetsvillkor. Men det är inte nog. Inför framtiden måste förbundet höja profilen och stärka sitt internationella engagemang ytterligare.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
