När hörde ni senast nämnas att lärare bör vara intelligenta och välutbildade? En ny internationell undersökning framhåller att det är kvaliteten på lärarna som är den mest avgörande faktorn för att ett land ska få ett framgångsrikt utbildningssystem. Rapporten är viktig i Sverige, eftersom Högskoleverket för någon vecka sedan kom med ytterligare en rapport om den låga nivån på många av våra lärarutbildningar, Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen (rapport 2008:8R).
Ingrid Carlgren, f d rektor för Lärarhögskolan i Stockholm, nämnde i Universitetsläraren 6/08 att vi behöver mer forskning om utbildning och att vi behöver förstärka lärarnas professionskunnande. Hon talar däremot inte om intelligens och fast hon nämner ämneskunskap ger hon inte eftertryck åt sådan kunskap. Vi lär ha mer än 100 professorer i pedagogik i Sverige men aldrig i modern tid har klagomålen på utbildningsresultatet varit som uttalade som nu. Det är därför sannolikt inte mer pedagogisk forskning vi behöver.
BARBER–MOURSHED (2007) har genomfört en ”benchmarkingstudie” med PISA-rapporterna som grund för att förklara How the world’s best-performing schools come out on top. De har undersökt de länder som fått bäst resultat eller som förbättrat sig mest för att identifiera vilken faktor som är den viktigaste för att ett land ska få ett framgångsrikt skolsystem. De framgångsrika länderna inriktar sig på ämneskunskaper och rekryterar intelligenta lärare.
Dessutom visar rapporten att det inte minst är de unga eleverna och de svaga som behöver de intelligenta lärarna. En upplysning i rapporten är skakande. Ett enkelt vokabulärtest av lärarna kan förutsäga vilka elever som kommer att göra framsteg. Elever som får en lärare med stort eget ordförråd, det vill säga som har en egen gedigen kunskap, går fram betydligt mer än de som har en medelmåttig lärare. Enligt en studie gick elever med duktiga lärare fram tre gånger snabbare än andra, och för varje år med en duktig lärare går elevgruppen fram ännu mer.
Om elever på lågstadiet flera år i rad har en lågpresterande lärare, kan eftersläpningen vara omöjlig att ta igen, påpekar rapporten. Ett lakoniskt uttalande av en utbildningsansvarig i Mellanöstern lyder: Lärare kan inte ge vad de inte har.
Vad gör de framgångsrika länderna?
1. De lyckas få gymnasister som är bland de 5–10 procent, möjligen 30 procent, duktigaste att söka till lärarutbildning.
2. För att dra till sig de här gymnasisterna, får lärare lika bra ingångslön som andra jämförbara akademiker.
3. Man ser till att lärarkandidaterna får tillgång till de allra bästa universitetslärarna.
4. Man garanterar lärarkandidaterna tjänst efter avslutad utbildning.
5. Man följer upp de nyblivna lärarna under de första åren efter examen för att se till att de lyckas med sin undervisning och känner sig framgångsrika som lärare. Det högpresterande Finland gör allt detta och har dessutom en effektiv specialundervisning.
SVERIGE REKRYTERADE fram till 1970-talet speciellt duktiga studenter till läraryrket och Lärarhögskolan tog in ett litet antal ämneslärarkandidater i varje kombination. I Lund sökte så sent som 1979 1255 personer med fil mag. till 36 platser och av dessa sökte exempelvis 32 till 4 platser i engelska/tyska. Blivande ämneslärare fick en tid lön under de två terminerna vid Lärarhögskolan, men detta togs bort runt 1970. Numera har lärarutbildningarna som bekant svårt att fylla sina platser och tar in personer som söker i andra och tredje hand, och något egentligt urval sker inte.
SVERIGE HAR OCKSÅ gått från att ha en stabil lärarkår till en allt större personalomsättning och till att lägga allt större delar av undervisningen i händerna på obehöriga personer. Det finns gymnasieskolor i storstädernas ytterområden som har en årlig personalomsättning på en tredjedel, och då kan verksamheten inte upprätthålla kvaliteten. En annan ny tendens är att förhållandena varierar stort mellan skolor, landsändar och ämnen.
Hur ska vi locka duktiga personer till skolan? Vi bör skapa attraktiva lärarutbildningsmiljöer med mycket duktiga medstuderande. Detta torde kräva att vi skapar utbildningar där vi bara tar in duktiga studenter och sedan ger dem skickliga lärare och utmanande inlärningsmaterial. Mer fokus än tidigare måste ligga på de ämnen studenterna ska undervisa, och inslagen av didaktik, psykologi och sociologi kan både fördjupas och effektiviseras.
Det kommer säkert inte att dröja många år förrän skolor kommer att informera brett om sina lärares djupa ämneskompetens och kvalitetsinriktade lärarutbildning som det viktigaste sättet att locka till sig elever.
Förhoppningsvis kommer Sigbrit Franke i sitt kommande förslag om ny lärarutbildning inte att rädas för att kraftigt höja kraven på blivande lärare. Skulle detta inte ske, kanske möjligheten att skapa alternativa lärarutbildningar bör undersökas.
INGER ENKVIST
professor i spanska, Lunds universitet
Barber–Moursheds rapport finns på nätet: www.mckinsey.com/locations/ukireland/index.aspx
