Eller är det största problemet med likabehandling brist på information, som att studenterna inte känner till lagen och sina rättigheter?
Det var lagstiftarna själva, det vill säga ledamöterna i riksdagens utbildningsutskott, som hade kallat till frågestund kring Lagen om likabehandling av studenter i högskolan (SFS 2001:1286) och både frågorna och svaren visade på komplikationer. Detta både när det gäller själva lagtexten och inte minst när det gäller hur lagen ska efterlevas och övervakas.
Likabehandlingslagen som trädde i kraft 2001 ska ”motverka diskriminering på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder”. Att utbildningsutskottet nu tog upp lagens tillämpning och konsekvenser berodde i hög grad på Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie i Dagens Nyheter, om situationen på Lärarhögskolan i Stockholm, om begreppet ”kränkt” och vad som händer när studenter anser sig utsatta för kränkning och trakasserier.
Hans Ytterberg, ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, talade uppskattande om Zaremba som journalist och beskrev artiklarna som intressanta, ”det är viktigt med utanförperspektiv, det ger ett bra tillfälle till debatt”, men tillade att ”det blir problem om reportagen uppfattas som stillbildsfotografier, när de i själva verket är en impressionistisk målning.”
Hett debatterad lag
Och Katri Linna, ombudsmannen mot etnisk diskriminering, konstaterade att just den här lagen är hett debatterad, vilket ökar intresset för frågorna. Men den mediala uppmärksamheten är inte samma sak som genomslag på universitet och högskolor, där lagen, enligt Linna, har alldeles för lite utrymme.
Från sin egen verksamhet refererade hon att femton av de cirka 900 anmälningar som kom till ombudsmannen mot etnisk diskriminering under 2007, rörde högskolorna.
– Vi gör en viss utredning av alla anmälningar som kommer till ombudsmannen, även rättshaverister har rätt att komma till tals, precis som alla har rätt att göra en polisanmälan.
Mellan 15 och 17 anmälningar årligen gällande högskolevärlden är ett tämligen konstant antal, lika konstant är att ärendena inte drivits till domstol.
– En uppgörelse utanför rätten är mer skonsam och billig, menade Katri Linna.
Det mycket uppmärksammade fallet då Uppsala universitet dömdes att betala skadestånd till två studenter som nekats plats på juristutbildningen drevs inte av DO, utan av Centrum för rättvisa. Uppsala universitet hade öronmärkt 30 av 300 platser för dem med två utlandsfödda föräldrar, de två som så småningom fick skadestånd hade bättre betyg än samtliga som togs in via kvotering.
Linnas rapport om hur få DO-ärenden som går till domstol fick så småningom utskottsledamoten Oscar Öholm (m) att undra över om det inte är problematiskt, principiellt, med en praxis av förlikningar om de sker för att spara rättsmaskineriets pengar. Katri Linnas svar blev att ”man får leva med förlikningarna, eftersom ärendena i en vanlig domstol är så många att väntetiden inte blir rimlig.”
Dyslexi överrepresenterat
Handikappombudsmannen, Torbjörn Andersson, berättade att när det gäller funktionshinder så är studenter med dyslexi överrepresenterade i anmälningar om bristande tillgänglighet.
De flesta högskolor har nu en likabehandlingsplan, men en myndighetsenkät från 2007 visar på brister i tillgänglighet och på att man är bättre på att inventera lokaler, än att inventera tillgänglighet när det gäller sådant som information och alternativa examinationsformer. Och det är helt klart en brist att skyldigheten till tillgänglighet koncentreras på lokalerna.
Olle Brynja från Jämställdhetsombudsmannen berättade hur man, ett år efter att lagen trätt i kraft, dels granskat innehållet i lärosätenas likabehandlingsplaner, dels kollar efterlevnaden:
– Slutsatsen är att högskolornas arbete är olika bra, olika omfattande, det finns stora skillnader. Men man kan allmänt konstatera att högskolorna har tagit till sig, särskilt när det gäller studenters möjlighet att kombinera studier och föräldraskap.
Studentperspektivet representerades under frågestunden av SFS ordförande Elin Rosenberg som berättade hur SFS följt lagstiftning och efterlevnad, ungefär på samma sätt som Jämo, genom att kontrollera att det verkligen fanns planer och därefter vad dessa innehöll, därefter gjort en rapport där man konstaterat att rättigheterna är ”osynliga”.
– Det största problemet är att vetskapen om denna lag är så låg. Nästan hälften av studenterna känner inte till lagen, en av fem studenter har inte fått information, sade Elin Rosenberg som tillade att informationsbrist är ett allmänt problem, ”det finns många studenter som inte vet vad rektor heter”. Hon påpekade att studenter inte utgör någon beständig grupp, att information därför måste återkomma kontinuerligt och då helst inte koncentreras till de informationstunga första veckorna av studietiden.
SFS har vidare gjort en undersökning som visar att var femte student någon gång har känt sig ”illa behandlad”, ett begrepp som SFS valde att använda, ”eftersom kränkt och trakasserad är så starka ord”.
Betalas av samma peng
Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet och inbjuden som representant för SUHF, berättade om ökad aktivitet för lagens efterlevnad, inklusive informationsfrågan:
– Men man ska komma ihåg att det måste betalas av samma peng som går till undervisningen och när det gäller lokalers handikappanpassning hyr vi av ett statligt företag, vi har inget hyresanslag och vi är förbjudna att äga våra lokaler!
Bremers påminnelse om behovet av ekonomiska resurser fick utskottsledamoten Yvonne Andersson (kd) att ”bli väldigt fundersam”:
– Alla måste sedan länge vara rustade för detta, vi har ju tala om värdegrunden i tio år!
Utan att gå in på hur det vittomfattande begreppet ”värdegrund” ska tolkas i förhållande till Likabehandlingslagen försäkrade Kåre Bremer att det han sagt inte handlade om invändningar mot lagen, men att åtaganden ofrånkomligt måste betalas med studentpengen.
Centerpartisten Per Lodenius tog upp risken för att lärare blir utpekade i diskrimineringsärenden, oavsett när anmälningarna skrivs och fick svar av SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping:
– Ja, den risken är stor. För det första är kvaliteten på utredningarna mycket varierande, ibland är någon dömd på förhand, det är inte rättsäkert, varken för student eller för den anmälde läraren. Om den anmälde frias är man dessutom dålig på att sprida kunskap om det, jag skulle önska att det fanns goda, tydliga rutiner kring detta.
”Ett äkta dilemma”
Både Mikael Damberg (s) och Betty Malmberg (m) tog upp hur Likabehandlingslagen i allmänhet och den förutnämnda Uppsala-domen i synnerhet kan påverka breddad rekrytering till högskolorna och fick svar från Bremer att detta ”utan tvekan lagt stor hämsko på alternativ rekrytering.”
Enigheten var stor när det gäller bristen på information och behovet av diskussion om likabehandlingslagen, samtidigt som ambitionen att skapa rättvisa och tillgänglighet kan skapa det Hans Ytterberg kallade ”ett äkta dilemma”, det vill säga något som inte går att lösa.
Vilket kunde sägas illustrerat av handikappombudsmannen Torbjörn Anderssons påpekande att de studenter som har funktionshindret dyslexi kan behöva ännu mer extratid vid examination än de har idag. Kåre Bremer menade att lärosäten som ambitiöst arbetar med att underlätta för dem med dyslexi, samtidigt måste handskas med att andra studenter uppfattar detta som orättvist.
Den inbjudna sakkunskapen gav också utskottets ledamöter en hemläxa i förhållande till kommande lagstiftningsarbete:
Tänk er för när det gäller vilka formuleringar ni släpper igenom i en lagtext, manade Katri Linna. Och Hans Ytterberg, underströk att det är viktigt att politiker verkligen vet vad de vill, med nya lagar.
MARIELOUISE SAMUELSSON
