Det finns andra försök till förklaringar. I årets upplaga av rapporten ”Kunskapens läge” går Saco-ekonomen Helena Persson igenom utvecklingen inom aktuella delar av svensk utbildning och forskning.
Den bild hon målar upp är sammansatt och delvis problematisk. Det gäller inte minst den svenska forskarutbildningen. Samtidigt som Sverige toppar EU25-statistiken med den högsta andelen nyblivna doktorer 2004, gick 2,9 procent av de forskarutbildade utan arbete tre år senare. För hela gruppen med två års eftergymnasial utbildning eller mer var arbetslösheten betydligt lägre eller 2,2 procent.
Båda grupperna ligger dock klart bättre till än de med enbart förgymnasial- eller gymnasieutbildning. Trots det stagnerar tillströmningen till högskolan sedan några år. Bakom trendbrottet ligger inte så mycket ett minskat antal sökande. Förklaringen är mer högskolornas försämrade ekonomi, menar Helena Persson. De har aldrig kompenserats fullt ut för den snabba utbyggnaden.
Läsåret 2006/07 började 81 300 personer vid universitet och högskolor. En nedgång med 1,5 procent jämfört med året innan. En grupp som däremot stadigt ökar sin andel är de utländska studenterna, som nu är upp i 20 procent av högskolenybörjarna.
Det var inte bara antalet studenter i grundutbildning som fördubblades under rekordåren på 1990-talet, detsamma gäller antalet disputerade. Nu märks en nedgång även där. Men de 2800 doktorsexamina, som togs ut 2006/07 är ändå mer än dubbelt så många som i början av 1990-talet.
– Den otroligt snabba ökningen av antalet nya doktorer har inte stöttats med motsvarande utbyggnad av antalet forskarassistenttjänster inom högskolan. Det har gjort att konkurrensen idag är stenhård för den som vill skaffa sig meriter för en fortsatt akademisk karriär, säger Helena Persson.
Ett riktmärke, som föreslagits av Högskoleverket, är att 25–30 procent av en kull nyblivna doktorer ska kunna anställas efter examen. Andelen som idag får chansen till ett jobb som forskarassistent ligger långt under detta riktmärke, skriver hon i sin rapport.
– Istället blir det allt vanligare med tidsbegränsade anställningar för forskare. Jobb som inte ger någon ingång till en framtida karriär och där vägen framåt överhuvudtaget är oklar. Frågan är hur man kan hitta alternativa karriärvägar och skapa ökad efterfrågan för disputerade, utanför den akademiska världen.
En positiv utveckling under senare år är att högskolestudenterna blir allt yngre och studietiderna kortare. Av dem som antogs 2007 var nästan 30 procent under 20 år. Studietiden för en kandidatexamen har minskat med en termin mellan läsåret1999/00 och 2003/04.
Genomströmningen i forskarutbildningen har även den ökat markant. Av dem som startade sina forskarstudier 1980 klarade 25 procent av doktorsexamen inom sex år. För nybörjarna år 2000 var motsvarande andel 57 procent sex år senare.
Överskott på akademiker
Det snabbt växande antalet högutbildade har också fört med sig en diskussion om överutbildning. Frågan är om arbetsmarknaden har hängt med i utbildningsexplosionen. Finns det akademikerjobb åt alla akademiker?
Två nyare svenska studier* visar att svaret är nej. Enligt den ena har utvecklingen gått från ett akademikerunderskott på 30 000 personer år 1974 till ett överskott på 200 000 år 2000. Den andra studien säger att ungefär hälften av arbetskraften har en utbildningsnivå som är rätt matchad till jobbet, 19 procent är underutbildade och 31 procent överutbildade. Kvinnor är oftare överutbildade (35 procent) än underutbildade (15 procent). Bland män väger över- och underutbildning jämnt (25+25 procent). Förmodligen ökar också andelen överutbildade över tid.
Orsak till skillnader
Ett problem med överutbildning är att man får sämre betalt för de extra utbildningsåren än för de som motsvarar arbetsgivarens efterfrågan. För kvinnor bidrar överutbildningen till att deras löner är lägre trots att de har längre utbildning än män. Under- och överutbildning är en betydligt viktigare orsak till löneskillnaderna mellan könen än faktorer som utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet.
– Att vara överutbildad under en kortare period behöver inte vara negativt. Däremot kan det bli problem om man under en längre tid inte får användning för sina kunskaper, säger Helena Persson
Hur har då kvaliteten i högskoleutbildningarna klarat den snabba utbyggnadstakten? Enligt Högskoleverket har andelen lärare och forskare med doktorsexamen för hela riket ökat från 48 procent år 2002 till 54 procent 2006. I topp ligger Handelshögskolan i Stockholm med 79 procent 2006. Snabbast växande är högskolan i Skövde, som går från 19 till 32 procent under de fyra åren.
Ytterligare ett mått på kvalitet är antalet studenter per lärare. Här är dock utvecklingen under perioden i stort oförändrad, mätt som riksgenomsnitt. Antalet studenter varierar stort beroende på ämnesområde och lärosäte.
Segregerad arbetsmarknad
Kombinerar man de båda kvalitetsmåtten med familjebakgrund visar det sig att studenter från arbetarhem studerar på högskolor med färre disputerade lärare och fler studenter per lärare. Högskolenybörjare från akademikerhem är lika överrepresenterade på högskolorna med högst andel disputerade lärare.
En förklaring till skillnaderna kan vara att nybörjare från arbetarhem i större utsträckning väljer kortare och mer yrkesinriktade utbildningar, som har färre disputerade lärare. Kanske är det en signal om att det håller på att skapas en segregerad akademisk arbetsmarknad, där personer med arbetarbakgrund utbildas till mindre kvalificerade yrken och de från akademikerfamiljer till de mer kvalificerade.
– Högskolorna borde vara betydligt bättre på att redovisa resultaten av sina utbildningar, utbildningens kvalitet och karriärmöjligheter efter examen. Det skulle framför allt de som kommer från icke-akademikerhem tjäna på, säger Helena Persson.
Sverige högt placerat
Internationellt placerar sig Sverige fortfarande högt jämfört med andra länder när det gäller utbildnings- och forskningsfrågor. Men vi har under senare år tappat positioner till omvärlden. Det gäller såväl andel av befolkningen med högskoleutbildning som satsade resurser per student. Den svenska avkastningen på en eftergymnasial utbildning fortsätter att ligga i botten på OECD:s jämförande lista. När det handlar om satsningar på Forskning och Utveckling hamnar dock Sverige fortfarande bland de främsta. Mycket tack vare de tre fjärdedelar av FoU-utgifterna som kommer från näringslivet.
GÖRAN STEN
* Johansson, M. och K. Katz (2007), Underutnyttjad utbildning och lönegapet mellan kvinnor och män, Rapport 2007:11, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU).
Tåhlin, M. (2007), ”Överutbildningen i Sverige – utveckling och konsekvenser”, kapitel 5 i Utbildningsvägen – vart leder den? Om ungdomar, yrkesutbildning och försörjning, Jonas Olofsson (red), SNS Förlag.
