Stockhoms universitet beslutade 2006 att satsa 9,6 miljoner kronor för att öka antalet kvinnliga professorer. Sjutton kvinnliga docenter forskar på halvtid i upp till två år. I sina ansökningar presenterade de en plan för sitt arbete och programmet startade första september 2006.
I början av 2008 var 23 procent av professorerna vid Stockholms universitet kvinnor. Vid den naturvetenskapliga fakulteten är andelen kvinnor 16 procent medan motsvarande siffra för humaniora är 33 procent.
– Enligt vissa åsikter blir det i framtiden en balanserad fördelning mellan könen bland professorerna, eftersom en majoritet av doktoranderna vid svenska lärosäten nu är kvinnor. Jag tror dock inte att målet om jämställdhet förverkligas av sig självt. Konkreta åtgärder behövs, understryker Kåre Bremer.
Högskoleverkets senaste årsrapport, som gäller för 2006, visar att andelen kvinnliga professorer sedan 1995 ökat med cirka en procent varje år vid svenska lärosäten. I slutet av 2006 var 17 procent kvinnor.
– Jag tror att det i huvudsak finns två orsaker till att det går så trögt med arbetet för jämställdhet. Kvinnor missgynnas av starka manliga nätverk i den komplicerade och omständliga processen när en ny professor ska utnämnas. Bristen på kvinnliga förebilder är också en viktig orsak till att många kvinnor inte känner sig kallade att satsa på en karriär inom universitetsvärlden, säger han.
Ingen risk att avsätta resurser
Kåre Bremer framhåller att det inte finns någon risk med att avsätta resurser som enbart kan utnyttjas av kvinnliga forskare.
– Självklart sänker vi inte kravet på kvalitén. Det krävs lika starka meriter för att dessa kvinnliga docenter ska befordras till professorer. På 1990-talet beslutade dåvarande utbildningsministern Carl Tham att ett 30-tal kvinnor skulle utnämnas till professorer. Med sin kompetens har de erövrat framstående positioner i akademin.
Han understryker att könsfördelningen bland professorer har stor betydelse för jämställdheten.
– Vi planerar att knyta kvinnliga gästprofessorer till universitetet. Ett 20-tal kvinnor beräknas ingå i satsningen, som kostar cirka tio miljoner kronor.
Kåre Bremer är kritisk till högskoleförordningen. Han anser att den är ett hinder för jämställdhetsarbetet.
– Den klåfingriga detaljregleringen måste avskaffas. I dag kan exempelvis anställda som innehar forskartjänster inte bli befordrade till professorer, trots att de är meriterade både som pedagoger och forskare. På grund av högskoleförordningen kan kvinnor som innehar forskartjänster inte befordras, framhåller han.
”En smart idé”
Gunhild Rosqvist är lektor vid institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi. Hon är en av de utvalda docenterna. Hon sitter i Geovetenskapens hus och berättar om sitt arbete.
– I september 2006 började jag forska på halvtid. Jag tycker det här är en smart idé. Nu måste jag ro i land med publiceringen av min forskning och därmed förbättras mina meriter.
Gunhild Rosqvist är föreståndare för forskningsstationen Tarfala som ligger vid foten av Kebnekaise. Sedan 1946 gör Stockholms universitet mätningar av storleken på fjällets glaciärer.
– Inte någon annanstans i hela världen har man under så lång tid regelbundet gjort mätningar av glaciärer. Under dessa drygt sextio år har storglaciären vid Kebnekaise minskat i volym med cirka 30 procent.
Med jämna mellanrum reser studenter från Stockholms universitet till Tarfala. Gunhild Rosqvist har en halvtidstjänst och är ansvarig för verksamheten vid forskningsstationen.
Hon berättar om sitt arbete och det akademiska nätverk, som begränsar hennes rörelsefrihet. Här finns en mängd förpliktelser. Det förväntas att hon ska sitta med i kommittéer och styrelser, granska nya forskningsrön och ansvara för olika administrativa uppgifter.
– Jag måste lära mig att säga nej. Jag får förfrågningar gång på gång om olika uppdrag. Nu har universitetet satsat resurser för att jag ska stärka mina meriter. Det är min plikt att avsätta tid så att jag kan skriva och publicera artiklar i vetenskapliga tidskrifter.
Det är kul att forska
Gunhild Rosqvist har specialiserat sig på klimathistoria. Hon har redan samlat in data och hoppas att arbetet ska resultera i fem eller sex artiklar.
På väggen i tjänsterummet, ovanför tidskrifter, pärmar och böcker, hänger ett foto med två flickor.
– Under några år fick jag och mina två doktorander tillsammans sex barn. Det måste också vara möjligt att bilda familj, att inte helt slukas av engagemanget för forskningen och verksamheten vid universitetet.
Hon berättar att hon nyligen medverkade i ett tv-program. Vid inspelningen uppmanades hon att ta på sig en vit arbetsrock.
– När jag undervisar har jag ibland rocken på mig. Det kändes ändå inte motiverat att använda den i tv-inslaget. Jag är rädd för att många tror att vi som forskar är väldigt speciella och att vi inte bryr oss om något annat än vår vetenskap.
Tankfullt tittar hon ut genom fönstret över taken på universitetsområdet.
– Professorer är viktiga som förebilder. Jag vill visa att det går att vara vanlig. Det är också viktigt att förmedla glädje. Både mina kvinnliga och manliga studenter ska förstå hur kul det är att forska.
Två är redan professorer
Två av de sjutton docenter som fick chansen att forska har redan blivit professorer. Christina Garsten är anställd vid socialantropologiska institutionen och befordrades den första februari i år.
På hennes skrivbord i tjänsterummet ligger en diger lunta. Det är hennes ansökan om att bli befordrad.
– Jag är övertygad om att den här satsningen är effektiv. Det är nödvändigt att koncentrera sig på forskningen under en längre sammanhängande tid för att verkligen få något gjort. Nu fick jag den möjligheten. Dessutom var jag gästforskare under kortare perioder vid universitet i England och USA.
På halvtid ägnade hon sig åt det vetenskapliga arbetet, och slutförde bland annat en monografi om ”workplace vagabonds”; anställda som gång på gång byter arbetsplats. På halvtid har hon dessutom tjänstgjort som prefekt vid institutionen.
– Jag tror det är nödvändigt att temporärt använda åtgärder som fokuserar resurser till kvinnor. Universitetsvärlden har länge varit en manlig värld. Först i slutet av 1800-talet fick Sverige sin första kvinnliga professor.
Christina Garsten berättar om sin karriär, där hon kombinerat utbildning, forskning och undervisning med familjeliv.
– Jag blev antagen som doktorand här vid institutionen när jag bara var 24 år gammal. Jag hade inte disputerat när jag fick mitt första barn. När min lille son somnat satte jag mig vid datorn och skrev. Visst var det tungt men det gick.
Hon har undervisat i många år. Kvinnliga studenter har ofta oroligt frågat om de bör läsa vidare.
– Jag uppmuntrar dem. Det är naturligt att noga tänka igenom de viktiga valen i livet. Samtidigt är det viktigt att våga.
Pengar till jämställdhet
Christina Garsten undersöker arbetsvillkoren i multinationella företag och kan i egenskap av forskare jämföra arbetet för jämställdhet i privata företag och i universitetsvärlden.
– Det är viktigt att ledningen för en organisation fördelar pengar till jämställdhet. Jag tror att en liknande satsning på enbart kvinnliga anställda är svår att genomföra i privata företag.
Under sitt arbete som forskare har hon knutit en mängd kontakter i den internationella universitetsvärlden.
– Trots allt ligger Sverige bra till vid en jämförelse. Ute i Europa dominerar männen högre upp i den akademiska hierarkin.
CURT ISAKSSON
