Remissvaren på Dan Brändströms utredning Resurser för kvalitet innehåller, som vanligt i remissammanhang, frågor och invändningar också från de instanser som i stort sett är positiva till innehållet i betänkandet.
Förslaget att grundersättningen per helårsstudent ska vara lägst 50000 applåderas genomgående, liksom den mindre konkreta ambitionen att ”kvalitet” är vad som måste styra resursfördelning till utbildning och forskning. Men av svaren på betänkandet framgår också att det, knappast oväntat, finns olika uppfattningar om hur nämnda kvalitet ska uppnås och mätas.
Remissinstanserna bejakar också utredarens ambition att hitta en modell för att resurser ska användas så effektivt som möjligt, men remisserna innehåller även gällande detta olika åsikter om vad det borde innebära i universitetsvärlden och forskarpraktiken.
En ny maktfaktor
Ett av de i förväg omdiskuterade förslagen i Brändströms utredning är inrättandet av ett helt nytt organ, den så kallade intermediären, lika med en nämnd som skulle förse regeringen med underlag till beslut om anslag till utbildning och forskning. ”Intermediären” skulle, enligt utredningsmodellen, bli en ny myndighet och som ansvarig för resurstilldelningssystemet också en ny maktfaktor.
Och reaktionerna på intermediären är ett av flera exempel som visar att remissvar är och, naturligtvis, bör vara ett sätt att bevaka egna intressen och komma med nya utspel:
Högskoleverket avstyrker helt konstruktionen med en intermediär, i sitt remissvar framhåller man att det istället bör vara HSV som förser regeringen med underlag för fördelningsbeslut och tillägger att ”Verket skulle också kunna ansvara för övriga funktioner som den tänkta intermediären skulle fylla”.
Medan SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund, tillhör dem som varnar för att hysa något sådant som ”intermediären” under Högskoleverkets tak, med motiveringen att den instans som gör utvärderingar inte dessutom ska göra den slutgiltiga bedömningen av dem och fördela resurserna.
Vetenskapsrådet, som uttrycker oro över att utredarens modell skulle gynna strategisk forskning på bekostnad av grundforskningen, kan gå med på att ”intermediären” är en tänkbar modell när det gäller arbetet med lärosätenas prestationer. Men VR vill, enligt sin reaktion på remissen, själva behålla rollen som regeringens forskningspolitiska rådgivare.
Förslag göra precis tvärtom
Och remissvaren i sig kan sägas bestå av en mängd forsknings- och utbildningspolitiska råd och förslag.
Dan Brändströms ståndpunkt att det vore ”olämpligt” att ge fler högskolor universitetsstatus, eftersom detta skulle innebära spridning, lika med urvattning av forskarutbildning och resurser, bemöter Högskoleverket med att föreslå att man ska göra precis tvärtom: HSV tar remissvaret som tillfälle att driva sin idé att alla högskolor bör bli universitet, det vill säga få rätten att kalla sig detta oavsett om verksamheten är ett brett forskningsuniversitet, ett professionsuniversitet eller ett lärosäte utan examensrätt på forskarnivå.
SULF gör i sitt remissvar avstamp i Resursutredningens inledningskapitel kring universitetsidealen, att utbildningen på alla nivåer ska vara forskningsanknuten samt den akademiska frihetens betydelse.
Utifrån detta och ”för att säkerställa högskoleutbildningens kvalitet” anser SULF bland annat att det är viktigt att genomföra utredarens förslag att återställa grundersättningen per helårsstudent till den av Grundbulten (1989 års Högskoleutredning) förordade nivån, att prestationsersättningen avskaffas och att grundersättningen byggs ut med en forskningsanknytningresurs.
Däremot säger SULF nej till det brändströmska förslaget att låta lärosätesutvärderingar ligga till grund för tilldelning av kvalitetsmedel till utbildning, istället vill man att utbildningarna ska utvärderas, samt att Högskoleverket ska presentera sina utbildningsutvärderingar på ett sätt som gör dem mer synliga och till bättre hjälp för studenterna.
SULF markerar också bestämt avstånd från rekommendationen att låta utreda studieavgifter för alla.
”Det mest intressanta som hänt”
Ett annat fackförbund, Civilekonomerna, levererar ett kortfattat och till stora delar mycket entusiastiskt remissvar. Civilekonomerna menar att ledorden, kvalitet, profilering och koncentration, som genomsyrar betänkandet ”förmodligen är det mest intressanta som hänt på utbildningsfronten i Sverige sedan Grundbulten” och att Brändströms föreslagna per capitabelopp på, som lägst, 55000 ”skulle göra Sverige till ett ännu mer intressant land
att studera i”.
Men även om betänkandet Resurser för kvalitet med dess maning till rejäl ommöblering i systemen framstår som välkommet och väl förankrat märks också skarpa ifrågasättanden.
Påfallande brist på entusiasm återfinns i remissvaret från ett av Sveriges lärosäten, Blekinge Tekniska Högskola. Man uppskattar visserligen förslagets inriktning på ”ökad frihet för lärosätena att disponera över sina medel”.
Men BTH ser ”begränsningen till enbart kvalitet som styrmedel och speciellt utredningens definition av kvalitet som problematisk. Utredningen intar en konserverande och i stor utsträckning traditionell akademisk syn på kvalitet.”
Också remissvaret från Karlstads universitet talar om betänkandet som ”konserverande”, åtminstone uppfattar man ”djupt konserverande inslag” i den föreslagna resursfördelningsmodellen gällande anslag till forskning. I denna modell byggs, enligt Karlstads universitet, systematiska hinder som ”missgynnar unga miljöer som är rika på idéer, men fattiga på meriter”.
Högskolan i Dalarna kan sägas vara inne på samma spår då man menar att ”betänkandet präglas av en förförståelse som tar sin utgångspunkt i de stora och etablerade lärosätena”.
”Ett viktigt steg mot ett nytt system”
När det gäller just större lärosäten har Stockholms universitet använt den utsträckta svarstiden och hade vid denna pressläggning ännu inte inkommit med remissvar.
Ett annat av de stora lärosätena, Göteborgs universitet, levererar ett yttrande där man uttrycker sig positivt, särskilt om principerna, ”konkurrens och kvalitetskrav” och man ser Brändströms förslag som ”ett viktigt steg mot ett nytt system för att fördela statens satsningar på forskning och högre utbildning”.
GU menar vidare att ökad frihet för lärosäten också bör innebära frihet att göra lokala prioriteringar och fritt omfördela pengar mellan utbildning och forskning. Samtidigt vill man fördjupa diskussionen och ifrågasätta om ökad frihet och självständighet för lärosäten också leder till ökad frihet för forskare och lärare.
Och apropå frihet kan man notera att SUHF i sitt remissvar påminner om att det pågår eller nyligen har genomförts flera utredningar som tangerar den brändströmska: Karriär för kvalitet, utredningen om framtida forskningsfinansiering och så den av Daniel Tarschys ledda så kallade frihetsutredningen, gällande lärosätenas frihet och oberoende.
Den sistnämnda utredningen ska vara färdig under 2009 och om forskningspropositionen läggs enligt tidtabell (i december i år) kommer inte Tarschys förslag att kunna vägas in i denna med spänning emotsedda proposition.
Om alla utredningsbollar som kastats upp i luften verkligen kommer att fångas upp och hur de i så fall kommer att märkas i politiska beslut är omöjligt att förutse. Men, som remissvaren på Resurser för kvalitet visar, det finns åtminstone både beredskap inför och önskan om omfattande ommöbleringar i systemet.
MARIELOUISE SAMUELSSON
