För ungefär tre veckor sedan överlämnade regeringens utredare, generaldirektören för FOI, Madelene Sandström, betänkandet Forskningsfinansiering – kvalitet och relevans (SOU 2008:30) till Lars Lejonborg. Det utgör mycket intressant läsning. På sid sex i detta nummer kommenterar utredaren sina förslag. I korthet föreslår hon bildandet av en ny myndighet, Forsknings- och innovationsmyndigheten, med ansvar för i stort sett hela det statliga stödet till forskning och innovationsverksamhet, det som idag kanaliseras genom Fas, Formas, Rymdstyrelsen, Vinnova och Vetenskapsrådet (VR) men med ett mycket viktigt förbehåll. ”Utredningens förslag förutsätter att en större del av forskningens basfinansiering förmedlas via de direkta anslagen till universitet och högskolor […] Det löpande arbetet med en stor volym ansökningar till dryga hundratalet beredningsgrupper skulle annars hämma utvecklingen av andra typer av verktyg.”
Madelene Sandström skriver bland annat att finansieringen av tjänster för seniora forskare dränerar utrymmet för övrig verksamhet och att denna uppgift
i framtiden bör ankomma på universiteten. Detta har SULF envist hävdat i åratal och påtalat för såväl nuvarande som tidigare ministrar med ansvar för forskning och högre utbildning. Transaktionskostnaderna, främst den tid som går åt för att formulera och bedöma tusentals ansökningar, är orimliga. Och det är en skandal att universiteten inte haft råd att anställa lärare som både forskar och undervisar.
FÖRUTSÄTTNINGEN FÖR FÖRSLAGETS genomförande är således att huvuddelen av VR:s och Formas budget (idag tillsammans något mer än fyra miljarder) överförs till universitet och högskolor utöver de förstärkningar allianspartierna redan ställt i utsikt. Det är utmärkt att utredningen är tydlig på den här punkten. Men med tanke på graden av nytänkande i regeringskansliet och
annorstädes en sådan omläggning skulle kräva är det anmärkningsvärt att utredningen inte ägnar frågan mer än några rader i betänkandet.
UTREDNINGENS FRÄMSTA kritik mot dagens myndighetsstruktur gäller bristen på samordning av stödet till forskning och det utredningen betecknar som nyttiggörande. Också på den punkten finns det anledning att ge utredningen rätt. Desto mer obegripligt är det att utredningen inte med ett ord berör sambandet mellan forskningen och den högre utbildningen. Det är en truism att utbildningen vid våra universitet och högskolor utgör en förutsättning för rekryteringen av nya forskare. Omvänt borgar forskande lärare för utbildningens kvalitet, och välutbildade studenter – vare sig de har kandidat-, yrkes-, master- eller doktorsexamen – är den viktigaste kanalen längs vilken ny kunskap kan nå ut i samhället. Den enda rimliga tolkningen av att Madelene Sandström förbigår dessa förhållanden med tystnad är att hon utgått ifrån att lärosätena blir så välfinansierade att de på egen hand klarar av att upprätthålla sambandet. Gud give att hon får rätt på den punkten.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
