Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

”Jag vill att forskarna ska våga tänka stort”

”Det låter som musik i mina öron”. Madelene Sandström, regeringens utredare av framtida forskningsfinansiering, citerar vad en forskare sade, som betyg på hennes betänkande.

1 juni, 2008
Universitetsläraren

I detta som fått titeln, Forskningsfinansiering – kvalitet och relevans, föreslår Madelene Sandström att Vetenskapsrådet, Formas, FAS
och Vinnova läggs ned och ersätts med en enda myndighet med ansvar för statlig finansieringen av forskning. Denna myndighet skulle också överta den finansiering som sker i Rymdstyrelsens, Polarforskningssekretariatets och Sida/Sarecs regi. Myndigheten skulle, enligt Sandströms modell, rymma fyra ”ämnesorienterade råd”, natur, teknik och innovation, medicin och hälsa, klimat, miljö och areella näringar samt samhälle och kultur.

Radikalt förslag
Det otvivelaktigt radikala förslaget överraskade uppenbarligen Madelene Sandströms uppdragsgivare i Utbildningsdepartementet. Forskningsminister Lars Leijonborg sade i en kommentar i Dagens Nyheter att hans uppfattning varit att ”den nuvarande organisationen fungerat hyggligt” och att det ”inte föresvävat honom att dagens system kräver omgörning från grunden”. Ministern såg också en risk för maktkoncentration, genom skapandet av en enda myndighet.
Förslaget är hursomhelst svårt att uppfatta som något annat än ett underkännande av den modell som gällt de senaste dryga sju åren, då fyra självständiga aktörer arbetat enligt uppdrag i varsitt regleringsbrev.
Och även om Madelene Sandström omedelbart fick flera positiva reaktioner från enskilda forskare var det rätt många för vilka detta lät som allt annat än ljuv musik. Sandström berättar, som exempel, att hon fått höra (från Formas) att hon uppfattas som en ”klimatforskningens fiende”. Hon suckar lite över detta och menar att den som läser hela betänkandet inser att så verkligen inte är fallet.
Madelene Sandström är också mån om att framhålla att det funnits och finns ”enorma kvaliteter” i det arbete och de beredningar som görs av de fyra nuvarande finansiärerna.
Men nog är det lätt att förstå att utredningsbetänkandet uppfattas som en sågning och ett underbetyg? När du använder formuleringar som att ”forskningsfinansiärerna arbetar utan tydliga forskningspolitiska och forskningsstrategiska mål”?
– Det finns en forskningspolitisk retorik, ja, en massa ord, men finns det vad jag kallar operationalitet? Forskningspolitik kan inte vara att bara dela ut pengar …
– Man kan också se det som att den modell som inrättades år 2000 inte innehöll tillräckliga förutsättningar för det samarbete som jag ser som nödvändigt. Man borde från början inte bara ha uppmuntrat, utan också villkorat gemensamhet och samarbete.

Kopplingar saknas
Hon menar att konsekvenserna av att man nöjde sig med uppmuntran är att ”samarbete” blir något som ”hamnar längst ned i skrivbordshögarna”. Vilket, enligt hennes utredning, har lett till att det saknas kopplingar mellan grundforskning och behovsmotiverad eller tillämpad forskning.
– Men att jag konstaterar det innebär inte att man inte ska satsa på grundforskning, det innebär inte att man ska frångå bottom-up-tänkandet, forskarstyrningen, betonar Madelene Sandström som hävdar att det är forskarna som drabbats av den hittillsvarande icke-fungerande modellen.
– Den har inneburit att forskare inte har kunnat söka medel utifrån någon aktuell frågeställning, utan har varit tvungna att vänta till dess någon brevlåda varit öppen. Jag vill förändra så att forskningsfinansieringen anpassar sig efter forskarna, istället för att som nu tvärtom.
Enligt Madelene Sandström har forskningsfinansieringen tenderat att se det som bättre att många får pengar, även om det blir väldigt lite till var och en. Vilket innebär underfinansierad forskning och att allt för mycket tid läggs på ansökningar. Enlig Sandströms exempel kan det också leda till sådant som att 22 forskare fått separata bidrag från Vetenskapsrådet, trots att de jobbade ihop.
När det gäller forskarna vill Madelene ingjuta självförtroende och hon vill definitivt bort från deras påtvingade, strategiska anpassning till finansiärerna:
– Jag vill istället att man ska söka för att genomföra sin idé, inte tala om sin forskning genom att skryta med sånt som att ”jag har en obruten serie av finansiering från Vetenskapsrådet”…
– Ja, jag vill att forskarna ska våga ta i lite, om det behövs och att de ska våga tänka stort och slippa oroa sig för sådant som att bli lottade i fel beredningsgrupp.
Hela tanken förutsätter förstås att det finns medel till de stora projekten, men hon är inte påfallande oroad över att pengarna inte ska räcka.
– När jag skriver att vi måste få ut mer för satsade pengar menar jag också att man måste sluta se forskare som mottagare av bidrag, medel till forskning måste istället ses som investering.

Avvisar resultatfabrik
Hon avvisar bestämt tolkningen att hon i betänkandet försökt konstruera något slags resultatfabrik, där forskarna ska få pengar för att spotta fram säljbara produkter. Gällande kommersialisering ser hon istället gärna större ansvarstagande från näringslivet, ”kanske borde också det utredas, näringslivets förmåga att beställa och fånga upp forskningsresultat?”
– Det är en sak att forskare tar fram en lösning, men en helt annan att tillverka något. Man kan aldrig konstruera system som tvingar forskare att ägna sig åt att kommersialisera sina resultat.
Madelene Sandström skissar alltså en finansieringsstruktur som är tänkt att vara på forskarnas sida och där inte bra idéer blir liggande för att det inte är rätt tid på året, för att ingen finansiärs brevlåda råkar vara öppen för tillfället.
Finns då inte risken att förslaget innehåller övertro på själva (om)organisatio-nen, en tro att ommöbleringar är vägen till ett forskningsklimat som är både kreativt och välfinansierat? Det lär ju i hög grad vara samma krets av människor som kommer att verka också inom den tänkta enda myndigheten?
– Ja, men det handlar inte om att det är fel personer där idag, som inte har gjort ett bra jobb, utan om att man inom ramen för de fyra finansiärerna helt enkelt inte har haft möjlighet att jobba på det sätt som jag tror är nödvändigt.

Lösning i sent skede
Madelene Sandström tror inte heller att ”sammanslagningen”, även om den skulle bli omfattande, är något oöverstigligt problem. Inte om viljan till förändring verkligen finns.
Du var ju själv med och lade grunden till den konstruktion som råder idag, du har också varit vice generaldirektör för Vinnova, tänkte du då på problemet med att exempelvis Vinnova var en separat finansiär?
– Nej, inte alls. Det var också först i ett sent skede av processen med utredningen som jag kom fram till lösningen med en myndighet. Vi började med att utgå ifrån de fyra befintliga aktörerna, vi satt och flyttade fram och tillbaka, till dess det plötsligt stod klart att det inte gick, vårt förslag krävde en enda ”body”.
Skulle du vilja bli den nya myndighetens generaldirektör?
– Visserligen blev jag generaldirektör på FOI, utan att vara varken general eller professor, men som gd för en ny forskningsfinansieringsmyndighet ska det nog vara en stor och tung professor…
Styrelsen blir, enligt Madelene Sandström, extremt viktig när det gäller hennes tänkta myndighet. Och styrelseuppdrag kan hon tänka sig, kanske rentav styrelseordförande om det nu skulle bli en ny, stor finansieringsmyndighet.
– För precis som när det gäller en gene-
raldirektör krävs någon som inte är rädd för att trampa på ömma tår och det är jag inte. Skulle jag ha varit det skulle jag aldrig ha gjort den här utredningen …

MARIELOUISE SAMUELSSON

Se även ledaren

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023