Nu är remissrundan klar och i maj kommer de första konkreta förslagen i EU-kommissionens försök att få fart på arbetet med European Research Area (ERA). Juli och september är nästa avstämningsperioder och någon gång i början av nästa år kommer ministerrådet med ett första ställningstagande till kommissionens förslag.
– Det första beslutet om ERA togs redan år 2000, som en del av den så kallade Lissabonstrategin. Sedan dess har det i ärlighetens namn inte hänt särskilt mycket, säger Bjarne Kirsebom, minister vid Sveriges EU-representation i Bryssel och ansvarig för forsknings- och utvecklingsfrågor.
Det handlar om stora pengar
Men EU och europeisk forskning är en betydligt äldre historia än så. I drygt ett 30-tal år har forskningen stötts med egna så kallade ramprogram. Och det handlar om stora pengar. I det senaste programmet för 2007–2013, delar EU ut 54 miljarder euro till forskningsområdet.
– Eftersom ramprogrammens pengar nästan alltid förutsätter en minst lika stor medfinansiering så rör det sig totalt om minst det dubbla. Det är inte för inte EU-stödet brukar kallas världens största forskningsprogram.
Men nu handlar det om European Research Area, ett gemensamt europeiskt forskningsområde och en hörnsten i byggandet av det europeiska kunskapssamhället, skriver kommissionen i sin Grönbok. Då när beslutet togs trodde man på en fungerande ERA inom tio år. Idag är siktet mera inställt på 2020, med Grönboken som en första omstartsmarkering.
För EU handlar det om att skapa en inre marknad med fri rörlighet för både forskare och forskning samt en effektivare europasamordning av nationella och regionala forskningsprogram.
– Inspirationen kommer naturligtvis från USA där resurser för forskning rör sig fritt och delstatsgränserna inte utgör något hinder. Kanske är det lite hårt
att säga att ingenting hänt med ERA-
projektet sedan 2000. Det har gjorts en del studier på olika fokusområden, i syfte att påverka utvecklingen i medlemsstaterna med goda förebilder, till exempel kring samspelet mellan universitet och näringsliv i vissa utvalda länder. Erfarenheterna från dessa fanns säkert också med när kommissionen för drygt ett år sedan bestämde sig för att försöka väcka nytt liv i ERA. Och i den processen är Grönboken, med sitt frågebatteri det första steget.
Bristande samordning
Det grundläggande problem som kommissionen vill komma tillrätta med är framför allt den bristande samordningen av verksamhet, program och politik inom forskningsområdet. De svar man nu fått in från remissinstanser runt om i Europa (förutom EU-länderna är också Norge, Schweiz, Island och Israel, tänkta att ingå i ERA) utgår från sex olika delar eller villkor som kommissionen anser nödvändiga i framtidens gemensamma forskningsområde.
Det handlar om fri rörlighet för forskare, världsklass på forskningens infrastruktur och excellens bland forskningsinstitutioner, som effektivt delar med sig och tar del av kunskap. Till det kommer att forskningsprogram och prioriteringar ska vara väl koordinerade samt att ERA ska vara öppen för globala utmaningar gärna även tillsammans med Europas grannländer.
Bra men inte tillräckligt, säger den svenska regeringen, som i sitt remissvar vill lägga minst tre viktiga punkter till kommissionens körschema.
Den första handlar om att industrin måste få en viktig roll i återupplivandet av ERA. Den andra pekar på de stora skillnader som finns mellan nya och gamla EU-medlemmar när det gäller kvaliteten inom forskningsinstitutioner och industri. Här behövs mer analys och politiska diskussioner, menar regeringen. I punkt tre pekar man på det stora behovet av analys och debatt om ansvarsfördelningen i det framtida forskningssamarbetet i Europa och hur det ska styras.
– Det behövs ett nytt arbetssätt om man ska kunna förverkliga de stora projekt man kan se framöver. Dagens beslutsordning är mera ad hoc och ganska rörig. Och visst behöver universiteten moderniseras och stärkas så att de inte jagar på samma forskning för det blir väldigt dyrt, säger Bjarne Kirsebom.
Visst finns det kritik bland de svenska remissinstanserna, men grundtonen är ändå ganska positiv. Ska vi nu ha ERA bör den ju också utvecklas till något positivt inte bara en ny förkortning, menar man.
– Just ledningsfrågan har varit högaktuell i arbetet med remissvaren. Och det verkar som att kommissionen tagit intryck av de svenska argumenten. Man måste sätta sig ned och ta en ordentlig funderare på hur det europeiska forskningssamarbetet ska se ut i framtiden.
Mycket återstår
Nästa fas i ERA-arbetet tas i maj när kommissionen presenterar de första förslagen efter Grönboksrundan, fortsättning följer i juli och september. Någon gång i början av nästa år väntas ministerrådet kunna ta ställning till de samlade förslagen, som då dock fortfarande har formen av förslag till riktlinjer och inte är rättsligt bindande.
Mycket återstår alltså att göra innan målet med Europa som ett samverkande dynamiskt forskningscentrum kan bli verklighet. Men ERA ska inte förväxlas med byråkratiska drömmar och flummighet, menar Bjarne Kirsebom.
– Det finns de som viftar undan Grönboken med en gäspning och andra som säger: intressant men är den viktig för oss? Jag skulle vilja säga att det beror på vilket tidsperspektiv man lägger in. Redan om 4-5 år kommer det europeiska forskningslandskapet att se väldigt annorlunda ut. Nya aktörer växer sig starka med de satsningar som görs via strukturfonder och ramprogram. Satsningar som till stor del kommer att hamna i de nya före detta kommunistiska medlemsstaterna. Där finns idag en imponerande intellektuell kapacitet. Vad de än så länge saknar är praktiska resurser, som forskningsinstitutioner med excellens och forskningsbaserade företag.
Början till en kursändring
Och förändringarna går snabbt. För 15 år sedan fanns det gott om svenska ansökningar, som låg i topp när EU delade ut sina forskningspengar i till exempel biomedicin, men inte en enda från Spanien. Idag kommer de vassaste ansökningarna från Spanien medan de svenska har halkat ner och ligger någonstans i mitten. Det som händer i Spanien är resultatet av 15 års systematisk och metodisk satsning på att bygga upp sin forskning med hjälp av strukturfondspengar.
För en forskare, som närmar sig pensionsåldern, känns kanske EUs forskningspolitik inte så viktig för den yrkesverksamma tid han/hon har kvar. Men en 35-åring riskerar att göra sitt livs stora misstag om han inte väger in internationella förändringar i sin karriärplanering, menar Bjarne Kirsebom.
– Universitet och högskolor behöver en välunderbyggd omvärldsbevakning och ansvaret måste föras upp på ledningsnivå. Men här ligger Sverige inte särskilt långt framme.
Väldigt mycket har sedan 1950-talet byggts upp kring de starka forskningsband som utvecklats mellan Sverige och USA. Andra forskningssamarbeten har hamnat i bakvatten. Kanske kan vi nu se början till en kursändring med mera uppmärksamhet riktad mot länder som Kina, Indien och Brasilien.
GÖRAN STEN
Grönboken – EU-kommissionens diskussionsdokument
Grönboken är ett diskussionsdokument, som EU-kommissionen sammanställer och lägger ut som ett första steg i förberedelserna av politiska beslut. Grönboken skickas ut på remiss till berörda instanser, som ges möjlighet att tycka till om resonemang och slutsatser i dokumentet.
Baserat på Grönboken och de synpunkter som kommer fram i remissförfarandet presenterar kommissionen sedan sina bearbetade förslag. I det här fallet väntas det ske vid tre tillfällen i maj, i juli och i september i år.
En bit in på nästa år kommer det europeiska ministerrådet att få ta ställning till fem sex så kallade kommunikationer, kommissionens förslag till riktlinjer, som inte är rättsligt bindande, men har stor politisk tyngd i förhållande till medlemsstaterna. Kommunikationerna leder fram till Rådsslutsatser, som har karaktären av rekommendationer om hur medlemsstaterna och Kommissionen i framtiden skall agera för att nå ett visst resultat.
Det är med andra ord alls inte säkert att processen behöver sluta i konkreta lagförslag.
