Det är spännande tider, i synnerhet om man som undertecknad lever på att studera högskolesektorn. Utredningarna duggar tätt. Vi på SISTER har just avslutat en genomlysning av svensk humanistisk forskning som bland annat behandlar de nydisputerades situation. Några resultat från den studien visar att vissa förändringar är angelägna. De é knas, som det hette i Latin Kings gamla hit.
Det är till exempel knasigt hur kortsiktigt karriärfrågorna i akademin har behandlats. För en tid sedan skulle antalet doktorander fördubblas. Nu satsas alla åtgärder och resurser på de nydisputerade. Det är förvisso inte omotiverat. Utbudet av humanistdoktorer överstiger i nuläget universitets och högskolors efterfrågan, vilket ger de nybakade doktorerna en svår konkurrenssituation. Insatserna är angelägna, men som sagt kortsiktiga. Doktorsöverskottet ger också ett uselt förhandlingsläge. Att, som vissa har gjort, tala om medveten rovdrift på nydisputerade tror jag dock är att gå för långt. Snarare härskar en slags ”snällism” ute på många institutioner, som går ut på att man ska ta hand om alla sina doktorer efter disputation. Således smetas resurserna ut på många istället för att ge rimliga villkor till några få. Detta är inte bara att göra de nydisputerade en björntjänst, i slutänden är det en kvalitetsfråga.
En mer professionell, ansvarstagande personalpolitik, som i sin tur förutsätter ett resurstilldelningssystem som medger långsiktighet, är helt nödvändig. Annars riskerar universiteten att förlora de flesta av de bästa arbetstagarna, som fallet är inom andra vetenskapsområden. Så är det dock inte ännu inom humaniora. Det akademiska livet lämnas ytterst ovilligt och många känner sig dåligt förberedda för en karriär utanför murarna.
DET AKADEMISKA KARRIÄRSYSTEMET uppvisar också feodala drag. Man kan uppenbarligen som junior forskare avsäga sig ansvar för sin egen situation och hoppas på beskydd resten av yrkeslivet i utbyte mot visad lojalitet. Man ska bli omhändertagen. Det är högst oroande att orörlighet och positionering på hemma-plan fungerar som karriärstrategier. För det är ju knas när det lönar sig att hänga kvar vid institutionen snarare än att åka utomlands en period. Och det är knas när det anses vara så svårt att få en tjänst vid ett annat lärosäte att man tvekar att söka. Någon av de interna kandidaterna får nog ändå tjänsten. Det har ju visat sig vara en viktig, ofta avgörande, merit vid tjänstetillsättningar att ha disputerat vid just det aktuella lärosätet. Misstron mot det akademiska anställningsförfarandet, med riggade annonser och inlasningar, är stor.
EN ANNAN STRUKTURELL knasighet är känd sedan länge: forskarutbildningen förbereder nästan enbart för forskning, en arbetsuppgift som kommer att dominera endast ett fåtal universitetslärares yrkesverksamma år. Idealet bland de nydisputerade i vår studie är att ägna merparten av sin tid åt forskning, liten tid åt undervisning och helst ingen alls åt administration och ledning. Det är naturligtvis fullständigt verklighetsfrämmande. Om man har den fördelningen för ögonen när man disputerar blir man tveklöst besviken. Det är dessutom, fortfarande, i huvudsak forskning som är meriterande. Att hamna i ”lektors-träsket” är inte bra för karriären. En av de nydisputerade i vår studie uttryckte sig ungefär så här: ”Mina kompisar var smartare som tackade nej till undervisningen och forskade på sin a-kassa”. Knas.
ÄR DET SYND OM de nydisputerade humanisterna? Man får det intrycket när man läser vissa debattinlägg. Vår studie visar att de flesta är nöjda med sitt karriärval – om bara inte villkoren var så dåliga och konkurrensen så hård. Jag är inte säker på att mer karriärplanering kommer att lösa problemen. Det kan däremot en sammanhållen akademisk karriärstruktur med tydliga spelregler och stark dragningskraft, men utan feodalism och inavel, göra. Kan dessutom flera humanistdoktorer förberedas, inte minst mentalt, för en arbetsmarknad utanför universiteten, är mycket vunnet. Då, men först då, kan knaset minska och molnen skingra sig.
LARS GESCHWIND
Senior Researcher
SISTER
