Jag kom till universitetet på hösten 1985 som nybakad student och började läsa på Kulturvetarlinjen. Nu, 22 och ett halvt år senare har jag en dubbel fil.kand i humanistiska ämnen samt en filosofie doktorsexamen i antikens kultur och samhällsliv. Jag har även arbetat under denna period med utbildnings- och forskningsadministration inom statlig och kommunal verksamhet men även som lärare vid Stockholms universitet. I januari 2008 började jag läsa pedagogik på halvfart för det är ett ämne som intresserat mig länge. Med tanke på ämnets karaktär började jag ånyo grubbla över den pedagogik som bedrivs vid ett stort lärosäte. Till min förvåning har jag efter två månader kunnat konstatera att på grundnivå har lite hänt sedan hösten 1985. Förmedlingen av kunskap är statisk och antikverad. De metoder man använder sig av på grundnivåerna inom det humanistiska vetenskapsområdet och det förefaller vara likartade för ämnet pedagogik är grova:
En dominans av storföreläsningar där en lärare pratar i 2×45 minuter inför en grupp studenter på 50-80 personer ofta fler.
Gruppdiskussioner där ungefär fem till sju personer bildar en grupp, sitter i ett rum och ska diskutera en frågeställning eller en bok som samtliga förväntas ha läst. Denna gruppdiskussion slutar i en större diskussion där samtliga grupper samlas i ett rum. Läraren ber grupperna redogöra för vad de kommit fram till.
Inlämning av korta referat eller redogörelser för en bok eller en frågeställning.
PROBLEMET MED SAMTLIGA de tre pedagogiska förhållningssätten är att läraren är omöjlig att nå.
1) Storföreläsningarna inbjuder inte till dialog eller kontakt mellan läraren och studenterna. Det är sällan en student ställer frågor vid dessa tillfällen.
2) I gruppdiskussion hinner inte läraren gå runt och uppmuntra till diskussion, svara på synpunkter eller ens få igång en diskussion. Vid den pedagogiska institution där jag nu läser hävdade en erfaren lärare att gruppdiskussioner var ett av de främsta pedagogiska verktygen för inlärning. Det har jag svårt att tro. Gruppdiskussionen blir sällan intressant. För få studenter har läst in sig på den aktuella texten. Vid den större avslutande redogörelsen blir det aldrig någon riktig fart på diskussionerna. Läraren behöver mer aktivt leda den, åtminstone initialt, men så sker alltför sällan, med resultat att lektionen slutar en halvtimme före utsatt tid!
3) Att skriva, reflektera och återge en idé eller en större tankeströmning tror jag är mycket nyttigt. Det är emellertid helt ointressant att lägga ned någon möda på en sådan text om du som student vet att ingen kommer läsa vad du skrivit utan bara bocka av ditt namn på listan för inlämningsuppgifter.
Dessa tre pedagogiska metoder eller vad man ska benämna dem kanske fungerade 1985 då antalet studenter var förhållandevis få i relation till antalet lärare och forskare. Läraren hade då en större möjlighet att ”se” fler studenter och bemöta dem individuellt. Med dagens stora anstormning till högre utbildningen fungerar de däremot dåligt. Varför har egentligen så lite skett inom ramen för högskoleutbildningens främsta uppgift den att förmedla grundkunskap? Kvalitet har under de senaste åren diskuterats ymnigt. Det är bra. Men vad hände med den pedagogiska kvaliteten på grundnivå?
MIN ERFARENHET SOM STUDENT och som lärare är att lärarens engagemang är den främsta kvalitetsgaranten. Det är en gammal sanning. När jag undervisade hittade jag på egna uppgifter som studenterna skulle göra, alltid med en stark återkoppling från min sida. Kursutvärderingarna talade sitt tydliga språk. Studenterna var mycket nöjda. Vem minns inte själv hur lycklig man känner sig när man lyssnat på en bra föreläsning eller deltagit i ett intressant seminarium?! Det ger en människa näring något som alla studenter borde ha rätt att känna under sin studietid.
Jag tror att alla som arbetar vid ett lärosäte oftare skulle behöva reflektera över det faktum att man är där för studenternas skull. Jag vet att många lärare är överbelastade och gör sitt yttersta men det är studenten som med dyra studielån sitter där och försöker utbilda sig.
Under de senare åren har lärosätena arbetat mycket med frågor rörande Bolognaanpassningen och full kostnadstäckning men vem sysslar med elementärt pedagogiskt gräsrotsarbete? På skolans område har en enorm utveckling inom kunskapsförmedlingen skett under de senaste tjugo åren. Jag hoppas den utvecklingen snarast når den högre utbildningen!
EVA MINTEN
fil dr och forskare i Stockholm
